Hotfullt.Nätter är ett äventyr när man är småbarnsförälder, man vet aldrig vad som ska hända. I morse vaknade jag under ett rött Kalle Anka-täcke och stirrade förvånat upp på ett gorillavykort och undrade varför jag låg där. Jag gick upp och in i mitt sovrum och såg varför. Min man låg ytterst på ena kanten, med benen utanför, ettåringens fötter ungefär vid hans öra, där hon låg tvärs över alla tre kuddarna. Vid hennes huvud låg i sin tur fyraåringens fötter, eftersom han av någon anledning lagt sig upp-och-ned rakt över den plats där jag borde ha rymts. Just då kom minnesbilderna från natten (en hostar, den andra är plötsligt hungrig och får äpple, den första vill vara i famnen, den andra måste bäras till toan, avslut i mammas och pappas säng och därav mamma i Kalle Anka-täcket). Efter den aha-upplevelsen var det bara att resignera och börja göra frukost och ge sig ut i mulenheten.
På väg hem från jobbet var det ganska nära att jag blev blöt, för himlen såg ut som på bilden. Varje regnhotad dag som jag klarar mig utan paraply känns som en vinst, ungefär på samma vis som när man parkerat utan att betala. Ett paraply är så tungt, dessutom skyddar det inte alls lika bra mot regn som det borde göra. Bara det blåser lite grann, så är det nästan meningslöst. Så ska man hålla det plus väskan och datorväskan samtidigt som man tar fram busskortet och tjosan, så kränger det till och släpper allt uppsamlat vatten över ens halvtorra kläder. Nä, paraply är strunt. 🙂 Dessutom – som min finske man brukar säga – är vi ju inte gjorda av socker.
Jag skrattade nästan högt när jag kom till gymmet klockan åtta på kvällen, och killen i kassan sa “du ser laddad ut!”. Moa-ha-ha-ha! Tack, grabben, men du behöver inte säga nånting, jag är nöjd om du bara drar mitt kort där.
