Tag Archives: sömn

Hela havet stormar på natten

Skurken försöker se oskyldig ut.

Att sova en hel familj i en vanlig dubbelsäng kräver övning, tolerans och kreativitet. Om man inte planerar noga, kan natten bli som den som just passerade.

Startfältet:
Man, somnar på två sekunder, kan sova var som helst.
Kvinna, vaknar lätt, kräver särskild temperatur, mörker och bekvämlighet.
Pojke, 7, somnar gärna, vaknar tidigt, kan inte somna om efter 5.
Flicka, 4, somnar sent, sparkar hårt, ramlar ur om hon ligger på en kant.

Om jag hade fått se en snabbspolning av i går natt, uppspelad till knasig Benny Hill-musik, så skulle jag förmodligen ha skrattat, men när jag är mitt uppe i ett nattinferno, är jag en väldigt ilsken typ. (Det är nog enda gången jag svär, när jag tänker efter. Och varje gång känns det lite förläget på morgonen.)

Natten började med att Hannes sov på madrass på golvet (där Risto ändå brukar hamna ett par timmar in på natten, så vi tänkte att vi lika gärna kunde mysa till det där direkt). I sängen bredvid honom låg Risto, Hilda i mitten och jag på andra kanten. Efter ett par timmar började jag bygga en täcke-mur mellan mig och Hilda för att undvika sparkarna, samtidigt som jag kämpade för att fånga hennes ben som hela tiden flög upp mot Ristos huvud. För säkerhets skull bullade jag efter ett tag upp kuddar även mellan dem.

Ungefär klockan två börjar Hilda tröttna på kuddmurarna och raserar dem argt, väcker till och med Risto, som yrvaket frågar “men varför sparkar hon så mycket?”. Jag föreslår att R och Hannes byter plats, så Hilda och mina murar får mer utrymme. En halvtimme går. Hannes sätter sig argt upp och fräser att Hilda sparkar honom i magen. Jag försöker bygga mina murar igen, men Hilda är nu halvvaken och misstänksam. Hon sparkar mig jättehårt i ansiktet, så jag ställer mig upp, skakar Risto onödigt våldsamt och säger ingenting, bara viftar ett “BORT!” med armen. Hans natthumör är motsats till mitt, så han flyttar sig snällt upp på sängen igen, så jag kan lägga ner den boxande terroristen på madrassen. “JAG VILL LIGGA ENSAM!” skriker hon. “MEN DU FÅR JU LIGGA ENSAM! skriker jag. “NEJ, JAG VILL LIGGA BREDVID MAMMA! skriker hon. “BORT!” skriker jag, till stackars Hannes och Risto, som får maka sig, när jag lägger mig på sängen med Hilda på magen. Hon somnar. Risto gör en full cirkel när han kapitulerar till madrassen igen. Resten av natten tillbringas knuffandes, vid ett tillfälle vaknar Hannes och säger “Det finns ju ingen säng här!”, så jag flyttar ytterst på min kant för att få plats med murarna och terroristen, utan att störa honom.

Klockan halv åtta vaknar jag utmattad, av att Hilda letar kläder i resväskan och vill ha just den klänningen som ligger i smutspåsen. Tyvärr fattar hon inte heller att hon ligger på minus och bara borde smyga ut i köket i stället. Stackars ilskna mamma.

R minglade, jag vinglade

Läskigt.

I helgen gick det undan! Det var svish med båten till Finland, svish upp till Lahtis för hockeygala (denna gång utan blodsutgjutelse), svish tillbaka till Helsingfors på Finlands 120-vägar. Det är lätt att gasa på till 135 km/h. Inte för att jag gjorde det, det skulle jag väl aldrig göra. Jag bara säger att det är lätt.

Jag träffade två hockeyfruar av olika nationalitet som båda tog av skorna och gick barfota runt nattamat-tiden. Vi tre – förenade av smärtan. Nästa år tar vi kanske gympadojor, to surprise them all.

Nåja, smärta eller inte, det är allt bra häftigt att vara på gala!

Det första jag såg var en gorilla

Hotfullt.

Nätter är ett äventyr när man är småbarnsförälder, man vet aldrig vad som ska hända. I morse vaknade jag under ett rött Kalle Anka-täcke och stirrade förvånat upp på ett gorillavykort och undrade varför jag låg där. Jag gick upp och in i mitt sovrum och såg varför. Min man låg ytterst på ena kanten, med benen utanför, ettåringens fötter ungefär vid hans öra, där hon låg tvärs över alla tre kuddarna. Vid hennes huvud låg i sin tur fyraåringens fötter, eftersom han av någon anledning lagt sig upp-och-ned rakt över den plats där jag borde ha rymts. Just då kom minnesbilderna från natten (en hostar, den andra är plötsligt hungrig och får äpple, den första vill vara i famnen, den andra måste bäras till toan, avslut i mammas och pappas säng och därav mamma i Kalle Anka-täcket). Efter den aha-upplevelsen var det bara att resignera och börja göra frukost och ge sig ut i mulenheten.

På väg hem från jobbet var det ganska nära att jag blev blöt, för himlen såg ut som på bilden. Varje regnhotad dag som jag klarar mig utan paraply känns som en vinst, ungefär på samma vis som när man parkerat utan att betala. Ett paraply är så tungt, dessutom skyddar det inte alls lika bra mot regn som det borde göra. Bara det blåser lite grann, så är det nästan meningslöst. Så ska man hålla det plus väskan och datorväskan samtidigt som man tar fram busskortet och tjosan, så kränger det till och släpper allt uppsamlat vatten över ens halvtorra kläder. Nä, paraply är strunt. 🙂 Dessutom – som min finske man brukar säga – är vi ju inte gjorda av socker.

Jag skrattade nästan högt när jag kom till gymmet klockan åtta på kvällen, och killen i kassan sa “du ser laddad ut!”. Moa-ha-ha-ha! Tack, grabben, men du behöver inte säga nånting, jag är nöjd om du bara drar mitt kort där.