Tag Archives: Don't mess with Jess

Balla-da-li, you bastards!

I dag var inte en bra dag för ekonomin. Jag menar alltså i mitt mikrokosmos, inte den globala. Runt 7 000 kr försvann på ett bräde på grund av Volvo (inga fler detaljer, då blir jag bara sur…are). Sedan upptäckte vi av en slump att vår nya bredbandsleverantör Com hem inte har sagt upp vårt gamla avtal som de lovat, utan att vi nu i tre månader framåt måste betala för två abonnemang. Adrenalin!

Telefonsamtal till Com hems kundtjänst, en trevlig röst svarar “oj, men så ska det ju inte vara” och den lilla spirande känslan av att världen är rättvis och den lilla konsumenten har en chans att få rätt, får mig att ta telefonen ut i köket och börja koka te. Sedan svarar nästa person i kedjan, någon som förmodligen är anställd för sina talanger att med ointresserad röst repetera argument och trötta ut de kunder som orkat sig igenom telefonkön. Och då börjar man känna den där hopplösheten som infinner sig när man klagar på något utan att ha några trumf på hand.

För det spelar ingen roll vad killen som sålde tjänsten egentligen sa till oss båda två, vid två olika tillfällen. Det enda som räknas är vad som spelades in på bandet. Ni vet det där som man lyssnar på lite halvt medan man springer efter barn och lägger i en tvätt, medan man mumlar “ja…” och “okej”.

“Vill du att vi lyssnar igenom bandet och hör vad det är för villkor som gäller?” frågar min nyfunne fiende med ett oskyldigt tonfall.
“Tror du att ni säger på inspelningen att ni tar hand om uppsägningen?” frågar jag.
“Nä.” säger hon, och börjar fila på andra handens naglar.
“Då kan vi skita i det, tycker jag.”

Sen fortsätter det i den stilen, och vi upprepar båda våra argument tills jag inte kan med längre, och i stället säger: “Det här är inte ok, tycker jag.”
Tystnad i ungefär 20 sekunder.
“Det här är INTE ok.”
“Vill du att vi lyssnar på…”
“Det här är INTE ok!”

Och nånstans där fattar vi båda att det inte går längre. Jag säger att jag inte vill vara deras kund längre och att jag känner mig lurad, sen lägger jag på.

När jag beklagade mig för Jocke, som orkade lyssna, så sa han att om han jobbade i kundtjänst, så skulle han haft en panic button som drog igång Balla-da-li när kunderna gnällde. “Så här tycker jag om det”: play.
Jag ska nog ha den redo när jag ringer Com hem nästa gång.

Don’t mess with Jess!

Hej barn, i dag ska vi prata om bojkotter. Den här bilden visar två av mina hjärtebojkotter. Till vänster ser vi Aftonbladet och Expressen – förmedlare av fusknyheter (“Lindsays Lohans okända partytopp”) och skrämselpropaganda (“Nysning kan vara dödlig folksjukdom”).

Till höger om SOL! och KRIG! ser ni vår närbutik Tempo. En gång i tiden fanns här ett Konsum, dit min alldeles nyblivna pojkvän (numera äkta hälft) sprang för att köpa toapapper, tvål och frukost tidigt en morgon. Vi gillade den där Konsumbutiken, framför allt för att den räddade ansiktet på honom när jag stod där med armarna i kors och hoppade utanför badrummet. (Det var också där en tandborste inhandlades för att ställas i mitt badrum några månader senare.)

Efter att Konsum slagit igen blev det en obskyr affär som senare övergick i kedjan Tempo. Nu blir det väl lite ordning, tänkte vi, men ack vad vi bedrog oss. Bojkotten grundlades när vi fann julöl i hyllan en sommar, och när jag köpte en chokladkaka att skicka till brorsan i USA, och såg att bäst-före-datumet passerats med ett år. Nästa ledtråd till hur det förhöll sig kom när grannen berättade om att hennes mamma anklagats för att snatta. En sak efter en annan lades till listan, och nu är det absolut köpstopp i den butiken sedan ett par år tillbaka. Problemet är bara att något geni i regeringen kommit på att det är småhandlarnas uppgift att leverera viktig post till svenska folket, och av någon märklig anledning blev det just Tempo som fick det ärofyllda uppdraget. Så nu måste man finna sig i att bli övervakad (hur kan en sån liten affär ha råd med så många teveapparater och kameror?!), få postluckan igensmälld på näsan efter en misstänksam blick och att bli stoppad i kassan för genomsökning av vagnen.

Hur som helst, när jag skulle hämta ut mitt senaste paket, fann jag att ett nytt meddelande skulle kommuniceras från Tempo till de uppskattade kunderna. Tydligen är det fler som bojkottar, och i stället handlar på Ica innan de hämtar ut posten, för ett skrynkligt A4 hade smackats upp mitt på glasdörren, vid sidan av den minimala “Välkommen in“-skylten: “OBS! Ni kan ställa era kassar i skåpet vid entrén”. Denna skrynkliga uppmaning upprepades sedan två gånger till innan man kom in i själva affären. Jag tyckte det var bäst att lämna min bebis i entrén, tänk om de trodde att jag stulit henne också! Sen lämnade jag min lapp och i sedvanlig ordning fick jag glasluckan på näsan ifall jag skulle planerat att åla mig in och rycka åt mig något Ellos-paket eller den trasiga bläckpennan som hänger i den där ledsna fjädern.

Men just det. Här är tvåbarnsmammans bojkotter – vi har hela listan! Se hur just din kommun drabbas!
1. Kvällstidningar (because they’re worth it)
2. Tempo (se ovan)
3. (NY!) Onoff (lurade på mig kredit fast jag ville betala direkt)
4. Nestlé (modersmjölkersättnings-helvetet)
5. Siba (vägrade byta ut nyinköpt Palm som krossats, trots drulleförsäkring)
6. Computer City (gick och blev köpta av Siba! I smyg! Bara för att lura oss!)
7. MediaMarkt (ful reklam plus att jag inte gillar gigantiska snorbilliga ställen)

Jag funderar på att häva nr 5 och 6, delvis för att det börjar bli ont om elektronikkedjor, dels för att det var ganska länge sen. De måste kanske få en chans till.