Tag Archives: sport

Same, same, but different

När jag är i Finland, räknar jag inte det som utomlands, eftersom det är familjens andra hemland. Men plötsligt märker man att man inte är hemma, till exempel när Cola-flaskorna inte heter Johan, Emil, Emma och Julia, utan Kaisa, Anssi, Harri och Mikko.
En annan sak som skiljer sig är nationalsporten, som inte alls är som brännboll i motsats till vad många tror. Jag har aldrig sett en baseball-match i hela mitt liv, varken live eller på tv. I måndags blev jag indragen i något liknande, när familjen skulle demonstrera nyinköpta pesis-grejer (jag säger “pesis”, eftersom jag är expert, men du kan kalla det för pesäpallo) på Ristos gamla skolgård, där vi hänger när vi inte har annat för oss.
Så här går det till:
1. Den lilla, (men aj så tunga), bollen kastas upp i luften bredvid slagmamman, som drämmer till (inte för hårt, för att inte knocka killen på BMX som står mitt på den uppritade sandplanen).
2. Slagmamman springer åt rätt håll, det vill säga till första basen. Sen fortsätter hon till nästa om hon hinner. 
3. Brännplattan är inte där man startade, utan flyttar sig beroende på var slagmamman är. (Det är inte ok att skrika “fusk” när man blir bränd någon annanstans. Då himlar barnen med ögonen och ser sig nervöst omkring, trots att de aldrig berättat reglerna för mamman.)
4. Att utropa “FRIVARV, FRIVARV!” är inte heller kutym i den här sporten.
Nästa vecka ska jag kolla på baseball i New York, och försöka reda ut vad som är baseball, vad som är pesis, och vad som är ren hittepå.
Den röda bollen må se ut som en mindre version av en tennisboll, men försök inte ta lyra på den utan handske, om du vill ha naglar kvar och fingrar obrutna.

Heja Irak! Sport är så kul!

Sergels torg kvart i sex

Vanligtvis brukar man få lyssna till vågskvalp på spa, men den här gången blev det annorlunda. Just när jag lagt mig tillrätta på Stockholm day spa för att bli insmord med kaffe som en annan Kleopatra, satte ett herrans liv igång nere på gatan. Det som först lät som en trafikförseelse som gått överstyr, urartade ännu mer till ett rent kaos med tutor, fyrverkerier och tjut. Efter ungefär tio minuter började jag spekulera med min kaffetjej vad det kunde vara för något, eftersom vi bara hörde och inte såg något. Jag tyckte att det kändes som en demonstration med flaggor och arga marscheringar och tillhörande arga tutningar, men den teorin sprack när enstaka “woohoo!” nådde upp till sjätte våningen. När hon lämnat mig ensam ett tag och kommit tillbaka, sa hon att hon kikat ut och lyckats se glada människor med flaggor, men inte mycket mer. (Det kändes ändå lite skönt att det inte var en urartad demonstration eller någon annan kris… tänk om någon frågade vad jag gjorde just då kriget bröt ut/city eldhärjades/statsministern sköts, och jag bara ryckte på axlarna och sa: “en tjej smorde in min nakna lekamen med kaffe”. Värsta Marie Antoinette!)

För mig finns det två saker som entydigt pekar mot sport:
1. knäppa människor som badar i fontäner och spärrar gator utan att andra knäppa människor i stillastående bilar blir arga
2. knäppa människor som flyttar 24, Bolibompa eller annat viktigt i tablån till förmån för knäppa människor i för stora färgglada kavajer som ger fåniga studiokommentarer till knäppa människor som sopar framför en sten som om livet hängde på det.

Eftersom det här sorterar under 1, återstår bara att lista ut vilken sport det handlar om. Det är ju inget annat än fotboll som kan ge så stora reaktioner, men vad jag visste så var det inget vm, em, os, eller annan förkortning på gång. När jag efter en stund träffade min kompis, var hon något mer välinformerad än jag, och upplyste mig om att det måste vara Asiatiska mästerskapen i fotboll. När vi sen kom ut på gatan, konstaterades att vinnaren var Irak.

Ett mysterium löst – ett annat uppstod. Varför vet min kompis att det är final mellan Saudiarabien och Irak i fotboll? Eller varför vet inte jag det?

Sergels torg, fem timmar senare