Apropå otäckt

Den perfekta presenten!

När man sitter på tunnelbanan och har glömt boken hemma, så finns det inte så många ställen att titta på innan man måste fästa sin svenska blick på en punkt någonstans emellan personerna mittemot eller i det svarta fönstret (men akta studsen, kolla inte på någons spegelbild!). I början kan man i alla fall titta på annonserna runt omkring. Den här tittade jag rätt länge på, för jag har alltid önskat mig ett radiostyrt plan. Efter ett jag funderat lite över det, såg jag att det minsann finns helikoptrar nu också (fast varför skulle man vilja skjuta ner helikoptern, då går den ju sönder?). Dessutom är det så himla fult med felstavningar i annonser.

Det var inte förrän efter en stund som jag såg den märkliga reklamen till vänster. Tänk vad otäckt att få något sånt i present: “Grattis på födelsedagen – här är en gipsskulptur till köksfönstret!” Eller kanske ännu värre: “Grattis på bröllopsdagen – den här gummiskulpturen symboliserar vårt äktenskap!”

En långsökt koppling: Apropå äktenskap och att R och jag brukar lägga ganska mycket krut på våra nyårslöften, så har jag i dag än en gång infriat årets löfte: Face your fears. (fritt fram att översätta, men den formuleringen var vad som slog mig med full kraft på nyårsafton, så den blev det). Världens största spindel hade fräckheten att klättra upp på badrumsväggen när fyraåringen gjorde sina kvällsbestyr, och jag kvävde snabbt mitt vanliga skräckrop för hans skull. Uppmuntrad av den lyckosamma utgången av det, så bestämde jag mig för att ta saken i egna händer i stället för att fjantropa på R som jag brukar (varpå han tar en tidning, släpper den på en intet ont anande spindel och skrapar upp liket). På väg till tidningsgömman tänkte jag igenom saken lite snabbt (utan att skämmas så ska jag berätta att jag en gång la en GB-glassburk över en spindel som jag inte vågade döda, för att R skulle göra det när han kom hem några timmar senare), och upprepade mantrat för mig själv: Face your fears. Kom igen, Jessi, kom igen. Det är bara en spindel, och den hoppar ju inte ens. Är inte ens lurvig. Kom igen Jessi. Straight face. Tänk på barnen, var lite tuff nu.

Jag gick kisande fram emot väggen med Onoffs reklam i högsta hugg (ha! Nummer 3 på listan!) och BAM! SPLAFF! AAAAHH! smackade jag ihjäl spindeln och gick triumferande ut i köket med Onoff så långt ifrån kroppen som möjligt. Jag fick stå där och samla mig en stund innan R upptäckte vad jag hade gjort och kunde säga att jag var så tuff.

Populärvetenskap och populärmusik

En otippad favorit.

Jag har svårt att hitta en tidning som jag verkligen gillar, men som tur är har jag en man som älskar att hänga på Presstop och som ibland köper hem tidningar som han tror att jag skulle tycka om. I morse fann jag Psychology Today på bordet bredvid sängen, och eftersom jag precis läst ut min bok (som för övrigt också hittades just där), så rafsade jag med mig tidningen till jobbet och blev fast. Visste ni till exempel att åtta timmar inte räcker för att ta igen en natt med dålig sömn – det krävs två niotimmarsnätter för att återställas fullt ut. (Bara det att redan åttatimmarsteorin är ett hån mot småbarnsföräldrar.) Jag ser nu fram emot att lägga mig och läsa 10 outrageous truths about men and women. Sånt är ju alltid roligt och till grund för diskussioner. En del gillar infriade fördomar – här är den perfekta artikeln för er.

Nu är det så mörkt på kvällarna att jag inte kan gå genom skogen från gymmet utan att snubbla på rådjuren, så jag tar mig sjungandes runt en liten omväg i stället, (till Telefonplans-resenärernas förtret eller nöje). I dag lyssnade jag på Millennium Hits 1990-1994, och där kan vi snacka om en radda meningslösa hits utan djupare känslor eller världssamvete. Ta till exempel Whigfields Saturday Night. Tralala! Eller 2Unlimiteds No Limit, följt av det snarlika 2 in a room med Wiggle It. En höjdpunkt är i alla fall Haddaways What is love, som jag älskar bara av anledningen att den är soundtrack till min favoritfilm.

Skärp dig, lilla stjärna där

Klart tjejen ska ha en utsläppsrätt!

Jag hävdade ganska länge att jag inte behövde mobilkamera, men när vi var i Las Vegas för ungefär ett år sedan satt den fint. Jag hade precis fått låna en mobil med kamera för att testa för en tidning, och en dag när vi var på väg till Fashion Show Mall, råkade jag titta upp på den intensiva ökenhimlen och se fyra märkliga prickar som blev åtta och hann i all hast få upp mobilen för att ta kort på budskapet som växte fram på himlen medan vi ljudade ikapp i värsta Fem myror-stil.

Passande nog var det stadens egna partyprinsessa Paris Hilton som bestämt sig för att det var hennes kall att släppa en cd, och pappa Hilton eller skivbolagsbossen tyckte väl det var på sin plats med en uppmuntran på den stora dagen. Med allt koldioxid som släpptes ut från den lilla manövern, hoppas jag verkligen att Paris kisade upp mellan de fladdrande ögonfransarna precis då och fick se Congrats Paris on your new cd skrivet bredvid solen några sekunder.

När vi åkte hem från Las Vegas och mellanlandade i Philadelphia, såg jag folk samlas runt teveapparaterna på väg till gaten, och jag minns att jag tänkte att det hade hänt något fruktansvärt igen. Jag gick fram och hoppade upp och ner för att se över huvudena, men det enda jag skymtade var en liten tjej med kalt huvud, och jag tänkte att nä, det är ingen världsnyhet att Britney har rakat av sig håret. Fast jo, det var det visst.

I dag såg jag Britney Spears framträdande på MTV music awards, och det är någonting med henne som gör mig så otroligt ledsen. Jag har nog ändå trott de senaste åren att hon skulle kunna göra en fin comeback och börja om på nytt, kanske återkomma som en sofistikerad sångerska i stället för trasig, trashig dekadent. Eller, det är vad jag har hoppats i alla fall. Så kommer en show där hon halvhjärtat mimar och rör sig utan engagemang som den där stackars tonårstjejen som fanns i varje dansgrupp, som ligger en halv sekund efter hela tiden och inte kan ta ut rörelserna ordentligt. Det är absolut inte sexigt, och det var väl det som skulle vara meningen med det hela antar jag. Det är som om någon annan har bestämt precis vad hon ska ha på sig, vilka steg hon ska ta, vad låten ska handla om och som att hon verkligen inte gives a fk. Jag vet inte heller varför jag bryr mig, kanske för att det känns som att någon borde krama henne.

En söndag i Bullerbyn

Mmmm…bullar…there’s nothing they can’t do.

Söndag kan mycket väl vara en bulldag. Det kan vara en dag när man får ligga kvar i sängen till nio tillsammans med barnen, när man lufsar upp till grannen i mysbyxor och tofflor och ordnar gemensamt pizzainköp till lunch. Och en dag när man ordnar bullbak till eftermiddagsprojekt, vilket är alldeles lagom dagen efter dagen före.

Barnen springer mellan grannarna, i ena lägenheten har de hängt en linbaneuppfinning genom hela vardagsrummet, i nästa klär de sig som kung och drottning och gifter sig överhängda med smycken. Och småttingarna tultar efter och får tyvärr allt som oftast en dörr på näsan, men fortsätter att gå åt ett annat håll, precis som små myror.

Och vi fikar. En gång, två gånger, tre gånger, och sen några till bara för att få prata lite helgstrunt. Och äta bullar som sig bör en söndag i Bullerbyn.

Energiskt med eller utan barn

Ifall man har svårt att hitta hemma.

Helgerna är naturligtvis fyllda av diverse projekt, och här är ett. Ungefär mellan ett och två på eftermiddagen hade fyraåringen i självutfärdat uppdrag att sätta postit-lappar bredvid varje rum, där det stod namnet på rummet, följt av att han ritade av alla dörrar och satte upp teckningarna på respektive dörr. Det är lätt att börja tänka “var får de all energi ifrån?”, men egentligen, egentligen är det ju inget mysterium. De sover ju tio timmar varenda natt, vem skulle inte vara full av energi då? Och alla mina projekt då, det kanske bara inte märks vilken energi som ligger bakom, för att jag inte kutar mellan stationerna?

Undrar hur det skulle se ut om jag gjorde som barnen: *Ping!* Idé: Jag tar bort alla böckerna på hyllorna över barnens våningsäng. *Grävagräva, flyttaflytta, tröttna.* Men sen då? Det är ju jag som plockar undan efter alla energirika projekt som barnen gör. Jag hävdar bestämt att småbarnsföräldrar har lika mycket energi som sina knattar, men att den tar sig andra uttryck bara för att den måste. Herregud, tänk om all energi jag lägger på att uppmuntra-plocka undan-leka-rädda-akta-springa efter skulle kunna ta sig lite mer konstruktiva uttryck, jag skulle vara värsta high achiever!

Fast sen kollar man på sina bekanta utan barn och ser att den där energin kanske alstras av just barnen. Hur konstruktivt är det att sova till lunch på helgen? Helt onödigt (rationaliserar jag).