Så gick en dag i vårt liv…

Tjall på linjen.

I dag var det trubbel både på väg till jobbet och hem. Connex informerade ivrigt om signalfel, förseningar och trafikstopp, men alla vi som står där vet ju vad som gäller. En Connex-minut hör till ett annat måttsystem än det som brukas av övriga mänskligheten, och när den sista minuten ebbar ut är det nästan i slow motion man ser displayen slå över till SL-stjärnorna, och hur folk vänder sina ansikten mot grottans tak och vrålar inombords “why?!”

Knutna nävar, förvridna ansikten, och på en given signal kommer hälften av perrongens mobiler upp: “hej…jag kommer lite sent, men jag är på väg…”. Det stör mig lite att man inte ska få komma lite sent nu för tiden. Folk ringer ju om de bara är fem minuter försenade, det är så tråkigt. Visst kan det vara bra att veta om den man ska möta är mer än en kvart försenad, men jag gillar att bestämma en tid och sedan mötas där och då, utan att behöva höras tre gånger innan dess för att bekräfta.

I morgon ska jag inte glömma min bok, men det är så svårt att komma igång med en ny när man just har avslutat en. Boktips, tack!

Låtar att vråla till

Eloise – e vi mer än bara vänner så visa vad du känner, å sen får känslorna bestämma…!

Jag har alltid tyckt att bilen är ett alldeles förträffligt ställe att vrålsjunga på. Man är helt ensam (nåja, nån stackars fastspänd småtting får väl stå ut då och då), och kan dra på riktigt högt. Den enda nackdelen är att man inte kan dansa.
Vissa låtar är verkligen gasa-låtar, till exempel Queens Don’t stop me now:

I’m a shooting star leaping through the sky
Like a tiger defying the laws of gravity
I’m a racing car passing by like Lady Godiva
I’m gonna go go go there’s no stopping me
I’m burning through the sky yeah
Two hundred degrees that’s why they call me Mr. Fahrenheit
I’m travelling at the speed of light
I wanna make a supersonic man out of you

Det finns få låtar med mer energi än den, men om någon har ett tips, så tar jag gärna emot för framtida bilfester.

Bonustips om du är på ta-ingen-skit-humör.

Bolibompa säkrat

Nu för tiden kallas det här schabrak.

Vår teve gick sönder i går. Den bara dog, tyckte väl att det fick vara nog så. Detta meddelade R mig i ett sms, och sms:et utstrålade en aning entusiasm över förlusten, det var inte med sorg han skrev att vi nog hade en Bolibompasituation att lösa i kväll. Bakgrunden är att han ganska länge har varit sugen på en platt-teve, men har respekt för min bestämda åsikt att saker inte byts ut innan de går sönder. Så nu brakade den ihop, och jag är inte den som hänger kvar vid riskabel elektronik, så vi ringde in min bror som barnvakt (visa av tidigare misstag) och åkte iväg för att köpa en ny.

Som alltid när vi handlar saker, så gick det fort som fan, så vi hade bestämt oss inom tio minuter för en lagom stor och passande vacker apparat. Vår gamla teve står nu och tar upp plats på lagret, som vi ibland kallar för arbetsrummet. Det blir intressant att se hur länge vi står ut innan vi masar oss iväg till tippen med den, den brandfarliga möbeloljan från två somrar sedan och Rs gamla dator som skrotades för sju år sedan. Tur att man inte har större ställe, då skulle väl allt sånt här samlas någonstans i ett förråd för att sedan hittas av barnbarn eller grannar som tycker det är jätteäckligt och ofräscht med den där skrotfyllda källaren.

Hej! Jag heter Jessica och är er servitris i dag!

Sex felstavningar på en enda lunchmeny…nej, ni är inte där än.

Det speciella med restauranger i USA är den naturliga känslan för service, som när den konceptualiseras och flyttas till Sverige tyvärr bara blir löjlig. I USA finns en uppmärksamhet på detaljer som är så cool. När vi skulle gå på min brors examen i Virginia var det febril verksamhet på campus redan klockan sex på morgonen. Till exempel gick det omkring folk med trasor och torkade dagg som säkert ändå skulle försvunnit med morgonsolen från varenda en av hundratals stolar. Andra personer gick sedan efter och rättade till stolarna på centimetern i raka rader och vi var grymt imponerade av hela upplägget. Men när den amerikanska serviceandan ska flyttas till våra förhållanden, till exempel i form av ett restaurangkoncept, så blir det fel på flera punkter. För det första är det helt malplacerat, man vill inte ha så närgången service i Sverige. För det andra finns inte detaljkänslan där, vilket gör att allt känns halvtaskigt. För det tredje så kommer beteendet inte naturligt för de svenska servitörerna, som i stället ger ett tillgjort osäkert och obekvämt intryck.

I dag fick jag tillfälle att fundera över självsäkerhet. Det är enormt tilldragande med självsäkerhet, någon som ser sitt eget värde och inte är rädd att misslyckas. Vad jag seglade vidare på i dag var hur litet spannet är mellan osäker-självsäker-självgod. Man kan nästan nosa upp osäkerhet hos någon som står och talar framför en publik, det spelar ingen roll hur många tricks de har för sig där framme. Osäkerhet skiner igenom ytan ganska starkt. Eftersom jag själv inte tycker det är ett nöje att stå på scen, så ser jag det som min uppgift i publiken att försöka uppmuntra stackaren där framme när jag känner nervositeten ånga ut i lokalen. Jag skrattar åt skämten även om de är tråkiga, jag nickar eftertänksamt om jag får ögonkontakt och jag applåderar starkt när allt är klart och utpustat. Ibland kanske jag till och med tycker det är jobbigare än den som står på scenen.

Å andra sidan – en person som jag började småprata med i dag gav ett första intryck av säkerhet, men det tog bara femton sekunder innan jag insåg att han fullkomligt struntade i mig, han ville bara få fram vad han själv tyckte om saker och ting. Det är inte attraktivt. Jag avslutade snabbt samtalet men satt sedan så jag var tvungen att smyglyssna när han ringde och bokade en resa, och han använde sig inte av “jag skulle vilja boka…” utan “jag vill ha…”. Så himla säker på sin egen förträfflighet och förmåga att få exakt vad han ville. Inte snyggt.

Äventyr på en borg

Utsikt över en liten stad.

Jag hade inte varit på Vaxholms kastell sedan jag var tolv och var på klassutflykt, så det var en överraskning för mig att jag fick en så stark flashback när vi kom ut på utsiktsplatsen. Förra gången jag gick upp där, blev jag ihop med min första kille så där “på riktigt”. Han tog min hand när vi kom ut på utsiktsplatsen, och allt var mycket romantiskt och spännande ända tills de andra smällde igen porten och stängde ute oss där.

I dag var det annan sorts spänning som gällde, med lagkamp och annat. Det är svårt och intressant när åtta personer som inte känner varandra ska hitta sin plats i gruppen, särskilt när fler vill vara ledare. Jag är van vid att ta kommandot och föra händelserna framåt, så jag fick en liten törn när mitt förslag på lösning blev nedröstat utan vidare vid den tredje stationen. Stod lite förvirrad och mumlade för mig själv innan jag tog tag och gjorde som de andra ville. Ibland måste man försöka vara lite prestigelös.