Dit allting kommer.Nu har jag varit på SL:s hittegods för andra gången på kort tid. Jag har aldrig riktigt trott att det varit möjligt att få tillbaka något som man har glömt på tunnelbanan, men här är beviset för motsatsen. För en månad sedan hämtade jag en skolryggsäck där, och i dag var jag där igen för att gräva fram några fler borttappade föremål. Jag kan tycka att det är så gulligt, hur de sorterar och fixar på skrangliga hyllor märkta med frystejp, det känns lite ideellt. Och det är det väl nästan också, med tanke på att man bara betalar 20 kr för det man hämtat.
Tyvärr fann jag inte mina egna handskar (svart, skinn, 1-3 november), bara ungefär 70 andra. Däremot blev jag så upprymd när jag hade letat igenom kepshyllan (blandade färger, oktober) och vanthyllan (svart, stickat, 15-31 oktober) och funnit både Hannes vantar och keps, så när jag gick fram till disken utbrast jag: “Jag hittade inte mina handskar, men jag hittade de här!” Då hejdade sig mannen, tittade upp på mig med smala ögon och sa “vad menar du?”, varpå jag sa “nej, nej, de här är också mina!” med en nöjd min som kanske inte passar sig för någon som tappat bort tre saker på två veckor. Mannen höll tveksamt upp de små svarta vantarna med självlysande monster på och sa skeptiskt “är de här dina?”
Det tycker jag var jätteroligt.
Hur som helst, jag fick med mig både monstervantar och Canada-keps hem, och min sorg över mina egna handskars öde mildrades av att Hannes sa att jag är hans skatt och att han inte skulle byta ut mig mot hundra glassar. Fattar ni! HUNDRA!
