En som pratar, en som vinner, en som samarbetar, en som hetsar

Lika redo 2007 som tio år tidigare.

I dag firade Team Arhammar nya segrar när vi återvände till Boda Borg efter tio år. Vissa som besöker såna här ställen tar det bara som en rolig grej, men sådana råkar nu inte syskonen Arhammar vara. Det ska kämpas till sista man och kvinna!

Så vilka har vi i teamet? Vi har grand old lady, som gärna ger ett fullständigt referat av sin egen insats under tiden hon arbetar. Hon ligger på en spindelväv av elastiska trådar som ska efterlikna laserstrålar, med ena foten en halv meter över huvudet och den andra farligt nära fotocellerna på golvet, och munnen går i ett! “Knepet här är att fördela tyngden och att gå högt…” analyserar hon redan fem sekunder efter hon kastat sig in, och flämtar sedan fram kommentarer om sin järnkoll på situationen, utan att märka att vi står och skrattar så vi har svårt att hålla oss inom fotocellerna själva. “Den här passagen ska man bäst lösa genom att dra fram högra foten, och inte den vänstra” kan hon nämna, innan hon halkar med högra foten på klätterväggen och blir hängande i limbo på en kant någonstans.

Vi har lagets ende manlige kombattant, som satsar fullt ut på vinst, faktiskt till den grad att han har lärt sig att inse sina begränsningar och jobba för lagets bästa. Han ger aldrig upp, och kan springa om och om igen in i samma rum för att kasta en boll i ett hål, bara för att han skulle hata att komma hem och veta att vi inte klarat av en sån lätt uppgift. Den här långa farbrorn är en oerhörd resurs i knepiga grenar som basket genom vägg, och kan tillsammans med lillen komma med oväntade lösningar som bygger på mänskliga pyramider.

Födelsedagsbarnet själv är en lagspelare i hjärtat. När hon insåg att brorsan glömt träningsbyxor, kunde hon inte hålla sig från att förskräckt utbrista “Meh! Ska du sinka laget?!” Hängande ifrån tidigare nämnda elastiska nät, hördes hon jämra “Ajajaj, fan vad ont det gör – Sorry team! Förlåt! – Ajajajaj – Förlåt hörni!” Kan spontant börja praktisera utomordentligt fåniga high-five-varianter som hon sedan skäms lite för. Men bara lite.

Och så jag då, som utför alla övningar med smidighet och värdighet, och inte alls hänger fast för glatta livet (eller naglarna) på en klättervägg och skrattande vrålar “skratta inte!”, och inte heller blir irriterad på barnen som bankar på dörren till rummet där vi löser en uppgift och skrämmer dem från vettet genom dörren. Jag är den som står och manar “tänk utanför boxen!” och sen går in i rummet och gör exakt samma sak en gång till.

De här fyra genierna lyckades som ett team att samla ihop ett helt häfte med stämplar, och körde stenhårt tills de efterlyste oss i högtalarna. Nu satsar vi på 2017.

Lovsång till en artonåring

Min syster på en piedestal.

I dag fyller min lillasyster 18 år, det känns stort. Även fast jag har sett henne som vuxen ett tag nu, så är det ju nu hon övergår till att beskrivas som “kvinnan” i stället för “flickan” i nyheterna. Vi fyra syskon är ganska nära varandra, så det känns ibland som att jag ska veta precis vad de andra tre tänker, tycker och menar. Därför är det så spännande att se hur lillasyster är en så annorlunda och intressant person som inte alls tänker som jag i alla lägen. Det är alltid jättekul att umgås med henne, inte bara för att hon är väldigt rolig och smart, utan också för att hon har en social förmåga som jag verkligen beundrar.

Det finns ingen som kan leva sig in i hur andra människor känner som Julia gör, hon har alltid varit extremt känslig för stämningar och har en förmåga att sätta sig in i situationer och känna med, trösta och finnas där. Hon har fantastiska stora blå ögon som sympatitåras när man känner sig det minsta ledsen och hennes Julia-antenner anar något.

Det kan tyckas att en stor empatisk förmåga kanske inte går att kombinera med tuffhet, men hon är både orädd och säker på sitt eget värde. Hon är en av få artonåringar som går på jobbintervju och får intervjuarna imponerade av att hon har så bra koll på vem hon är och vad hon kan.

I går nickade hon in ett mål för damlaget, i morgon blir det andra utmaningar som hon inte vet något om. Halv elva i morgon, Julia, var beredd. Och ta emot stora pussar och kramar och ett stort grattis på födelsedagen!

Fotofri dag

I dag åkte vi på motorvägen till Norrtull, och blev omkörda av en karavan av polismotorcyklar, säpobilar, polisbilar och limousiner. Då vill man förstås veta vad som var grejen, (jag blev så förvånad att jag inte ens hade nyhetsnäsa nog att ta ett kort), men jag hittar ingen information någonstans. Va?! Jag är beroende av att det finns information som jag vill ha exakt när jag vill ha den! Jag kräver det!

En annan grej jag inte hittar på nätet: DN skrev i går om riksdagens öppnande, och om centerpartisten Fredrick Federley. Han hade dagen till ära iklätt sig folkdräkt, och DN skriver om det på det här sättet:

– Jag vill visa att man faktiskt kan gå i folkdräkt fast man tillhör Stureplanscentern. Det är ett sätt att visa respekt för människorna där man kommer ifrån, sade han iklädd Forsadräkt från Hälsingland som han inte alls kommer ifrån.

Jag tycker bara det var jätteroligt, och önskar att jag hade fått en bild på den här självutnämnda stureplanskillen som solidariskt joinat knätofsgänget och bara får skit i DN. Heja Fredrick med ck!

Rakt upp i luften ba!

Kontakt med övriga världen, eller yttre rymden?

Det är en skitsmart idé att kunna ringa upp ett nummer och klicka på en länk och se en presentation samtidigt som man hör den och kan ställa frågor. Det känns lite OS att samlas tillsammans med andra i samma position världen över, för att hjälpa varandra och utbyta erfarenheter. Då är det roligt att jobba. Det är inte roligt att jobba om man inte vill lyssna på det där, men är för artig för att lämna mötet mitt i.

Jag gillar verkligen när man tar en paus från jobbet och pratar om något helt annat än just jobbet. I dag funderade vi bland annat över om man teoretiskt skulle spara tid på att åka rakt upp i rymden och vänta på att jorden skulle snurra dit man skulle, eller om det skulle gå lika snabbt att flyga. Vi kom nog fram till att flygning än så länge fungerar rätt bra.

Snart 30+


I dag träffade jag en barndomskompis (tack, Facebook), och det fascinerar mig alltid när jag upptäcker att andras liv faktiskt också går vidare, trots att jag inte träffar dem. Det är häftigt att de har yrken som vuxna människor har. Coolt.