Akta stenen där till höger!Ok, nu är det officiellt: det är för mörkt för att gå igenom skogen när man ska till gymmet efter klockan åtta på kvällen. Det gick ett tag, med lite god vilja kunde jag inbilla mig att jag fortfarande sparade några minuter på att snubbla nerför backen och genom hålet i staketet, men nu är det slut med den tidsbesparande åtgärden.
I dag stod jag i tio sekunder vid vägskälet och vägde fördelar mot nackdelar, men tog till sist skogen. Kanske på grund av fullmånen, jag kände mig lite galen. Det är så här med mig, att jag är inte rädd för människor i mörker, jag är rädd för djur i mörker. Därför sjöng jag ganska högt på väg ner, eftersom jag och ett rådjur då och då möts och brukar stanna lite halvparalyserat och titta på varandra innan vi går åt olika håll.
För det första gick det ju inte alls särskilt snabbt att traggla sig nerför en skogsbacke i totalmörker, jag var tvungen att sluta sjunga redan efter första roten jag snubblade på, och koncentrera mig fullt på stegen. För det andra så blev jag mycket misstänkliggjord av en promenerande kille som undrade vad det var för en klumpig skummis som rasade ner ifrån mörka skogen. Jag kan nästan svära på att han ställde sig i judoställning! Jag var tvungen att göra den internationella fotbollssymbolen “jag-har-inte-gjort-nåt” och säga högt “Jag är ingen skummis, jag bara ramlade” innan han lugnade ner sig och gick vidare. Det var kanske sista gången han tog genvägen.
För det tredje, så hamnade jag helt fel, och var tvungen att gå längs med staketet för att jag inte hittade hålet. På hemvägen gick jag slokörad på trottoaren, utan rådjur eller sång, men väl i sällskap med lite människor på väg från tunnelbanan. Inte lika spännande, men skrubbsår har jag inte fått på flera år, så jag tänker inte börja nu.
