Dinosaurieskelett…lika coolt i Frescati som i New York.När någon säger något som är viktigt, kommer man ihåg allting runt omkring när man fick höra det, även om man inte just då förstår att det var viktigt. En rykande kall vinterdag för fem år sedan, när jag hade fått mitt första barn och fallit in i mörkret en tid, så var jag och pappa ute och körde i Helsingfors. Precis när vi svängde upp till en Hesburger, så frågade jag honom om han någonsin ångrat att han fått barn. Jag vet inte vad jag ville höra – att han hade det eller att han inte hade det – men jag hade nog inte väntat mig det svar som jag fick, ungefär så här:
“När man har barn, så är man ibland tvungen att göra saker som man aldrig skulle gjort om man fick välja själv, inte alls har någon lust att göra, eller som man till och med tycker är skittråkiga. Men sen visar det sig många gånger att det man får uppleva är roligt, spännande och till och med något man inte velat vara utan.”
Så sa min kloka pappa, och jag minns hur jag kände en gnutta hopp spira. Nu tänker jag ofta på vad han sa den där gången utanför Hesburger. Senast i dag, när jag trotsade min migrän för att åka till Naturhistoriska riksmuseet med barnen. Iiiiinte direkt vad jag längtade efter, men sen när vi var där, och jag såg hur glada de var och tänkte på vad de snappar upp och hur de kommer att minnas ändå, så spelade huvudvärken mindre roll. Jag kan också säga så här, att om jag inte haft barn, så hade jag aldrig gått fram till montern med den enorma spindeln, jag hade strukit längs med väggen för att vara så långt bort som möjligt, men när nu Hannes erbjöd mig handen för att våga gå till spindeln, så tog jag den och gick dit, och det kändes riktigt bra.
Face your fears.
