Tag Archives: depression

Den tuffa barnmorskan

Min mvc.

Folk frågar mig ofta om Sverige och Finland är lika, eller om det finns stora skillnader, och jag brukar svara dem lite varierande, beroende på vad jag tänker på för tillfället. Innan vi bodde i Finland trodde jag att det var som att flytta till en annan stad i Sverige, fast med ett annat språk. I min finlandssvenska mammagrupp, och genom Husis, som jag prenumererade på, fick jag dessutom inpräntat att tala svenska i affärer och med myndigheter, eftersom det var min rätt som svenskspråkig i ett tvåspråkigt land. Ja, så kan man ju hålla på, men inte lär man sig någon finska av det, och inte får man reda på särskilt mycket heller.

I viktiga skeden i livet är det hur som helst en rättighet att få hjälp på svenska, så med en blivande Hannes i magen, fick jag gå till en hälsocentral där en svenskspråkig barnmorska gav sin omtänksamma hjälp, på sitt väldigt finska vis. Som nyinflyttad tyckte jag att Susanne var väldigt hård och tuff, men förstod snart att det låg omtanke bakom grymtandena. Det är en vanlig föreställning att Finland är kargt och tystlåtet, rakt på sak, och det stämmer till viss del. På mvc och bvc i Finland fanns inte plats för något gullegull eller “det känner du bäst själv” som är så vanligt i Sverige. Jag minns så tydligt en gång när jag kom till Susanne med tvåmånadersbebis, utan annat ärende än att jag var ledsen och vilsen och att Hannes hade ont i magen hela tiden. Jag satt på stolen mittemot henne, hon rörde inte en min, tog bara resolut Hannes från min famn och sa: “Nå, släpp ner axlarna nu, Jessica. Här är numret till Sofia, en svensk flicka som får barn om några veckor, ring henne. Gå på babyleffa, här är öppettiderna. Går du på lenkki? Nå, så gör det.”

Jag kommer ihåg att jag blev helt paff. Jag hade snarare väntat mig att hon skulle krama om mig, trösta och fråga vad det var som var fel, än ge mig konstruktiva förslag. Jag satt där med tårar på kinderna och tänkte “hennes ögonbryn blir inte ens bekymrade”, och jag blev irriterad på det just då. När jag sen kom hem och hade ringt till Sofia, så kunde jag så tydligt se omsorgen, hur den tog sig ett finskt uttryck. Och sedan dess har jag lärt mig att uppskatta även den finska, tysta, tuffa omtanken. Som är en av de största skillnaderna mellan Sverige och Finland.

Att göra vad man inte vill och gilla det

Dinosaurieskelett…lika coolt i Frescati som i New York.

När någon säger något som är viktigt, kommer man ihåg allting runt omkring när man fick höra det, även om man inte just då förstår att det var viktigt. En rykande kall vinterdag för fem år sedan, när jag hade fått mitt första barn och fallit in i mörkret en tid, så var jag och pappa ute och körde i Helsingfors. Precis när vi svängde upp till en Hesburger, så frågade jag honom om han någonsin ångrat att han fått barn. Jag vet inte vad jag ville höra – att han hade det eller att han inte hade det – men jag hade nog inte väntat mig det svar som jag fick, ungefär så här:

“När man har barn, så är man ibland tvungen att göra saker som man aldrig skulle gjort om man fick välja själv, inte alls har någon lust att göra, eller som man till och med tycker är skittråkiga. Men sen visar det sig många gånger att det man får uppleva är roligt, spännande och till och med något man inte velat vara utan.”

Så sa min kloka pappa, och jag minns hur jag kände en gnutta hopp spira. Nu tänker jag ofta på vad han sa den där gången utanför Hesburger. Senast i dag, när jag trotsade min migrän för att åka till Naturhistoriska riksmuseet med barnen. Iiiiinte direkt vad jag längtade efter, men sen när vi var där, och jag såg hur glada de var och tänkte på vad de snappar upp och hur de kommer att minnas ändå, så spelade huvudvärken mindre roll. Jag kan också säga så här, att om jag inte haft barn, så hade jag aldrig gått fram till montern med den enorma spindeln, jag hade strukit längs med väggen för att vara så långt bort som möjligt, men när nu Hannes erbjöd mig handen för att våga gå till spindeln, så tog jag den och gick dit, och det kändes riktigt bra.

Face your fears.