Halvvägs till världen

Arlanda is your landa (© Risto)

Jag älskar flygplatser! Det är så spännande, även om man bara ska lämna av sin man som ska åka på ett dygns resa till Finland, så är det pirr i magen hela vägen till Arlanda. Lukten utanför terminalerna är densamma som när man går in i flygplanet, så det blir en liten kick även vid en avlämning. Det är så synd att man inte längre får stå med näsan mot glasrutan och titta på de som väntar på väskorna, stå framme vid glasrutan och andas ut imma som man skriver “J” i. I bakgrunden en teve med reklam (som också var lite exotiskt, eftersom det inte visades reklam hemma på den här tiden) som spelade “daaa-dadadadadada-daaa…Opel Ascona!”.

När min storasyster och jag var ganska små och flög ensamma till Spanien, var det ett äventyr i sig. Självklart fick man gå in i cockpit och titta på alla knappar och lampor, till och med sitta där en stund. Och vid trappan från flygplanet stod det en fotograf, precis som på finlandsbåtarna, och vi har ett foto där Jenny och jag kommer ut på trappan i värsta Beatles-stilen, med varsin lapp runt halsen och gosedjuren i säkert grepp. Mysigt och spännande.

Nu är jag trettio år, men är fortfarande lika förtjust i att flyga. Nervositeten, säkerhetskontrollen och don’t even get me started on flygplansmaten! Små gulliga lådor med god mat och sen en liten äckligt svampig efterrätt som jag alltid skänker bort, men den ska ju ändå vara där. Sen älskar jag ju att packa, men det är en helt annan historia.

Attack!

Kickis problem i all ära, men nu är jag allvarligt oroad. Tydligen har det varit någon sorts BRÖSTATTACK på Carolina GYNNING, och inte nog med det – det finns bilder på hela skandalen som tv4 underlåtit att visa! I normala fall, om jag läser något som verkar intressant på skvallertidningarnas löpsedlar, så brukar jag slå upp DN och söka upp nyheten där, men det känns som att sökresultatet kommer att visa på 0. Så nu finns det några viktiga frågor som uppstått:

  1. Har brösten själva attackerat eller har de anfallits?

  2. Mår Carolinas bröst bra, kan de fortsätta jobba? (klickvarning för känsliga läsare!)

  3. Vad är en bröstattack?

Dessutom bubblar en oroväckande fråga upp i bakgrunden… Driver Expressen med oss? Det är klart de gör! Det sitter i övrigt helt normala (kanske till och med smarta) personer där och gnuggar händerna av förtjusning när de registrerar upplagesiffrorna. Och Carolinas bröst gråter hela vägen till banken. Jag å min sida, gråter hela vägen till jobbet, och gnäller på bloggen och ger kanske Expressen ännu fler besökare. Mission accomplished för handgnuggarna.

Klarremarre eller stick!

Inte förrän det tredje tåget kom in på stationen när jag åkte hem i dag, lyckades jag klämma mig på, och då var jag redigt fräck. Men så ser jag det här – vad handlar det om?! En tom plats, mitt i trängseln. Titta noga så ser ni att det ligger en broschyr där. Aha. Paxat. Attans.

Det är inte nådigt att sitta och vräka sig på två platser på det där viset (ni skulle bara hört grymtandena runt omkring mig när jag bökade upp mobilen och låtsades sms:a), men det uppstår sällan annat än just grymtanden och en och annan som säger något i stil med “om vissa kunde flytta sina grejer, så kanske fler skulle få plats…” för sig själv. Så sätet stod tomt ända från Östermalmstorg till Liljeholmen.

Och apropå att paxa plats, så satt jag bredvid en kille på bussen hem, som jag gick i skolan med en gång i tiden. Vi gick i Montessoriklass, där vi slagit ut väggarna i klassrummen och gick tillsammans i en 1-2-3:a och 4-5-6:a. Jag kände honom inte särskilt väl, men när vi ses på Ica med varsin barnvagn, så nickar vi båda och jag ser att hans leende är lika stort som mitt. På något vis känns det som att vi har så mycket gemensam historia att det inte spelar någon roll att vi aldrig pratade, att han är ett år äldre och att jag tyckte han var lite märklig. Vi spelar i samma lag liksom. (Det kanske vi gjorde, förresten, i klarremarre eller stick.)

När jag åker buss hem till mina föräldrar, så hoppas jag alltid att det ska gå på någon gammal klasskompis som jag kan få prata med och fråga hur de har det. Eller vänta – tänk om plötsligt alla gamla lirare skulle gå på från sina vanliga stationer, och ja ba sku ställa mig upp och ropa: Klarremarre eller stick! Härliga tider.

Det första jag såg var en gorilla

Hotfullt.

Nätter är ett äventyr när man är småbarnsförälder, man vet aldrig vad som ska hända. I morse vaknade jag under ett rött Kalle Anka-täcke och stirrade förvånat upp på ett gorillavykort och undrade varför jag låg där. Jag gick upp och in i mitt sovrum och såg varför. Min man låg ytterst på ena kanten, med benen utanför, ettåringens fötter ungefär vid hans öra, där hon låg tvärs över alla tre kuddarna. Vid hennes huvud låg i sin tur fyraåringens fötter, eftersom han av någon anledning lagt sig upp-och-ned rakt över den plats där jag borde ha rymts. Just då kom minnesbilderna från natten (en hostar, den andra är plötsligt hungrig och får äpple, den första vill vara i famnen, den andra måste bäras till toan, avslut i mammas och pappas säng och därav mamma i Kalle Anka-täcket). Efter den aha-upplevelsen var det bara att resignera och börja göra frukost och ge sig ut i mulenheten.

På väg hem från jobbet var det ganska nära att jag blev blöt, för himlen såg ut som på bilden. Varje regnhotad dag som jag klarar mig utan paraply känns som en vinst, ungefär på samma vis som när man parkerat utan att betala. Ett paraply är så tungt, dessutom skyddar det inte alls lika bra mot regn som det borde göra. Bara det blåser lite grann, så är det nästan meningslöst. Så ska man hålla det plus väskan och datorväskan samtidigt som man tar fram busskortet och tjosan, så kränger det till och släpper allt uppsamlat vatten över ens halvtorra kläder. Nä, paraply är strunt. 🙂 Dessutom – som min finske man brukar säga – är vi ju inte gjorda av socker.

Jag skrattade nästan högt när jag kom till gymmet klockan åtta på kvällen, och killen i kassan sa “du ser laddad ut!”. Moa-ha-ha-ha! Tack, grabben, men du behöver inte säga nånting, jag är nöjd om du bara drar mitt kort där.