Den tuffa barnmorskan

Min mvc.

Folk frågar mig ofta om Sverige och Finland är lika, eller om det finns stora skillnader, och jag brukar svara dem lite varierande, beroende på vad jag tänker på för tillfället. Innan vi bodde i Finland trodde jag att det var som att flytta till en annan stad i Sverige, fast med ett annat språk. I min finlandssvenska mammagrupp, och genom Husis, som jag prenumererade på, fick jag dessutom inpräntat att tala svenska i affärer och med myndigheter, eftersom det var min rätt som svenskspråkig i ett tvåspråkigt land. Ja, så kan man ju hålla på, men inte lär man sig någon finska av det, och inte får man reda på särskilt mycket heller.

I viktiga skeden i livet är det hur som helst en rättighet att få hjälp på svenska, så med en blivande Hannes i magen, fick jag gå till en hälsocentral där en svenskspråkig barnmorska gav sin omtänksamma hjälp, på sitt väldigt finska vis. Som nyinflyttad tyckte jag att Susanne var väldigt hård och tuff, men förstod snart att det låg omtanke bakom grymtandena. Det är en vanlig föreställning att Finland är kargt och tystlåtet, rakt på sak, och det stämmer till viss del. På mvc och bvc i Finland fanns inte plats för något gullegull eller “det känner du bäst själv” som är så vanligt i Sverige. Jag minns så tydligt en gång när jag kom till Susanne med tvåmånadersbebis, utan annat ärende än att jag var ledsen och vilsen och att Hannes hade ont i magen hela tiden. Jag satt på stolen mittemot henne, hon rörde inte en min, tog bara resolut Hannes från min famn och sa: “Nå, släpp ner axlarna nu, Jessica. Här är numret till Sofia, en svensk flicka som får barn om några veckor, ring henne. Gå på babyleffa, här är öppettiderna. Går du på lenkki? Nå, så gör det.”

Jag kommer ihåg att jag blev helt paff. Jag hade snarare väntat mig att hon skulle krama om mig, trösta och fråga vad det var som var fel, än ge mig konstruktiva förslag. Jag satt där med tårar på kinderna och tänkte “hennes ögonbryn blir inte ens bekymrade”, och jag blev irriterad på det just då. När jag sen kom hem och hade ringt till Sofia, så kunde jag så tydligt se omsorgen, hur den tog sig ett finskt uttryck. Och sedan dess har jag lärt mig att uppskatta även den finska, tysta, tuffa omtanken. Som är en av de största skillnaderna mellan Sverige och Finland.

Skojar och skrattar med små hattifnattar

Från Muminvärlden ser man om presidenten är hemma i sommarstugan. På Kultaranta (Guldkusten) hissas flaggan när herrskapet är på plats.

Liksom presidenten, var vi också på plats i Nådendal tidigt. Vi fick närmast och gratis parkering, kom in först, och hann krama både muminfamiljen och Lilla My innan horden kom. Kamera upp, kamera ner, innan de andra suckers ens hann säga Snorkfröken. Rutinerat? Njae, äsch, jo.

Hela dagen i dag har vi funderat över när vi egentligen varit på Muminvärlden senast. Lite är det ju så, att parkerna och åren flyter ihop. Vi har dessutom varit i Åbo fler gånger än vi har åkt vidare till Muminvärlden, och som grädde på moset, så blandar jag alltid ihop Åbo och Tammerfors. Man får i stället hänga upp funderingen på enstaka ledtrådar. Hannes ramlade och slog i en tand i Åbo, då måste han varit tre år..? Vi hade barnvagn, för vi kommer ihåg kringlederna runt trapporna, men kommer inte ihåg att vi sett Hilda krama någon figur…bebis? Vi hade varit på Astrid Lindgren-världen innan, för vi jämförde parkerna…2005?

Till slut tog vi det på att jag inte hade bloggat om Muminvärlden förut, och jag har bloggat hela Finlandssemestern under de senaste tre åren. Och där – mina vänner – kom äntligen anledningen till att jag har en blogg!

Nu ska jag i stället börja skriva om dagens outfit.

Litet ego har också öron

Pojken på bilden har ingenting med blogginlägget att göra. Han är bara söt.

Nu ska jag berätta precis hur självcentrerad jag är. När jag sitter på tunnelbanan bredvid några som pratar med varandra på ett annat språk, så får jag ofta för mig efter ett tag, att de pratar om mig. Det räcker med att någon av dem tittar på mig, sedan ler mot den andre och säger något, så är fantasin igång, och jag anstränger mig desperat för att snappa upp något ord jag känner igen.

I dag när jag kom ut från gymmet, var jag helt säker på att en hel grupp japaner utanför hotellet bara kollade på hur jag bökade ut min cykel, som i vanlig ordning hade ramlat på alla andra cyklar (och lindat in sina handtag i någons ekrar – “Hon tar mig, hjälp, hjälp! Släpp mig inte!”) och sedan övergick till att spekulera i hur ful min cykelhjälm var. Synd på en sån perfekt gymfrilla, liksom.

Sen skrattade jag förstås åt mig själv när jag trampade bort därifrån, tassarna pendlande som aldrig förr, som om jag kunde åka ifrån de skallande japan-skratten, och tänkte “where do I get the ego?!” Varför i hela friden skulle ett gäng japaner diskutera min cykelhjälm?

En amerikansk vän som bodde i Sverige, sa en gång att han tyckte det var jobbigt på tunnelbanan, eftersom alla jämt tjuvlyssnade på vad han pratade om. Inte på det där smidiga sättet, med en bok uppslagen, låtsandes läsa, utan så där äckligt – gapande mun, stirrandes rakt på. Jag minns att jag skämdes å mina landsmäns vägnar, men kände samtidigt inom mig att fasen, så där gör jag också! Jag vet inte vad det är med engelska som gör att man vill tjuvlyssna, men det kanske är att man på något märkligt sätt inte tror att det syns, eftersom de inte förstår svenska? Eller så är det så fascinerande att få höra vad “de andra” talar om, när man ändå förstår språket.

Jag känner lite samma sak som han, när jag är i Finland, det är ofta jag ser folk som smygtjuvlyssnar på mig, fast de låtsas att de tittar ut genom fönstret. Ändå försöker jag att prata ganska tyst när jag är på offentliga platser, eftersom R har sagt att finnar tycker att svenskar skriker. Men min sänkning av volymen leder förstås till att de börjar stirra och gapa i stället… Hm… Aha!

Diskbänksrealism

Hemma hos oss är det små älvor som diskar faten, oftast när alla sover. Men ibland fastnar de på kort, om man smyger riktigt tyst.

Hilda gör ungefär fyra klädbyten om dagen en vanlig söndag. Det är till exempel shorts, långbyxor, reflexväst med slips och älveklänning. Ofta hänger något plagg kvar från hennes senaste outfit, och skapar ett intressant blickfång. Som schackrutiga strumpor.