Konversation

Hannes och Hilda bygger lego och småpratar.

Hilda: Fast bara pojkar har skägg…
Hannes: Ja, pojkar har skägg.
Hilda: …när de blir vuxna, när de blir pappor.
Hannes: Jag blir pappa sen.
Hilda: Jag blir mamma.
Hannes: Ja, du blir mamma och får föda ett barn. Det är jättejobbigt.
Hilda: (Tystnad)
Hannes: Hilda, det är jättejobbigt!
Hilda: Jaha…vad jobbigt…men hur jobbigt?
Hannes: Det gör jätteont. Fråga mamma.
Hilda: MAMMA? HUR ONT GJORDE DET NÄR HANNES OCH JAG FÖDDES?
Mamma: Det gjorde ont, men man får bedövning så det inte gör lika ont.
Hannes: MAMMA? HUR LYCKLIG BLEV PAPPA NÄR HILDA OCH JAG FÖDDES?
Mamma: Han blev så lycklig att han grät.
Hannes: Ahaa…men Hilda kolla, jag var en gubbe med en käpp med en RUBIN på!
Hilda: Ahaa. Men jag gillade inte rubiner.

Inget, bara hänger

Hänger utanför skolan, spelar lite DS, cyklar lite…

Vi har en granne som ganska ofta kommer ut genom dörren och hänger på framsidan av huset. Sparkar på en boll, går omkring och nynnar lite eller spikar ihop ett flygplan eller nåt. Han är sex år, kanske jag ska tillägga. Efter en stund så tröttnar han, och ringer på hos oss för att kolla om någon ska med ut. Jag kan sakna det där spontana ringa-påandet.

När jag var liten så gick man bara ut och kollade om någon var ute. På vår gata med tolv hus på en 50 meters-snutt, bodde det ungefär femton barn, så det fanns alltid någon att leka Burken med. Om inte, så var det bara att ta cykeln ner till fotbollsplanen, eller Stora lekis, då träffade man definitivt några att leka med. Ibland fick man ihop ett helt brännbollsgäng på en kvart, men då var det en del dörrknackande involverat.

Numera får man vänta på nästa konferens för att få spela brännboll eller andra roliga lekar. Tänk om man i stället gick ut efter maten och ringde på hos grannarna – drog ihop ett lag? “Tja, skulle bara kolla om ni är med på brännboll? Ok, men kom när ni har ätit klart då, jag springer och ringer på hos Håkan och Maggan så länge!”

Det är ganska många hus här omkring, det vore inte helt omöjligt att några nappar. Hm…

Fyra dagar i bilder

Lite gråt och trädgårdspyssel, söndag 10.55: Hemma hos mormor såg det ut nästan precis som vanligt. Jag tog upp några maskrosor mellan plattorna på uteplatsen, och det fick mig att tänka på vad mormor berättade i somras när vi satt vid korsordet på uteplatsen. Hemtjänst hade veckan tidigare haft med sig några utvecklingsstörda ungdomar i en arbetsåtgärd, deras uppgift var att rensa mormors rabatter.
(“Både det ena och andra rykte”, skrattade mormor, och petade upp glasögonen.) Handledaren bad mormor att visa vilka växter som skulle rensas bort, och en av dem var gamla hallonplantor. Mormor berättade att en av killarna blev så väldigt upprörd över att hallonen skulle tas bort, så hon lät dem vara kvar. “Jag tror inte jag får bort dem själv, men jag hade inte hjärta att be honom ta upp dem, när han var så fäst vid dem.” Fina mormor.

Maffighet, måndag 18.30: Repetition i Berwaldhallen med Lasse och Putte, och så 600 andra då.

Mitt i gatan, måndag 20.42: Oscarskyrkan i kvällssol, i en tom stad.

Vårkänslor, tisdag 18.10: Blåsippor på vägen hem från tåget tar fokus från stressen en stund.

Tävling, tisdag 20.00: Röstningen i förklädestävlingen på Sysidan börjar. Om jag fick rösta, skulle jag rösta på de här snyggingarna. (Man måste ha konto på Sysidan för att rösta) 🙂

Andningspaus, onsdag 8.35: Lite för tidig till workshopen, och en stor kopp te på Två systrar och en kock, det mysigaste cafét jag har besökt på länge.

Min mormor

Min mormor svarar inte när jag ringer. Hennes telefonsvarare stängde jag själv av i går, det var enkelt. Bara att trycka på en knapp. “På/Av” stod det. Mormor brukade tycka att jag var bra på att fixa saker, och jag tyckte om att vara lite hustomte när jag kom dit. Byta några glödlampor, visa en ny knapp på mikron, fixa tillbaka någon inställning på telefonen som kommit dit på något mystiskt sätt. Och bara mormor kunde vara så otroligt tacksam och berömma så mycket när allt man gjort var att byta en glödlampa.

I dag är en typisk dag för att hälsa på mormor. En lugn lördag utan något inplanerat, lite halvdåligt väder. Jag skulle kunna sätta mig i bilen och åka iväg till Norrviken för att dricka te, byta en glödlampa och äta lite korintkakor. Så kunde jag berätta om hur fint Hilda och jag har gjort i rabatten i dag, och fråga om jag fick låna hennes balkonglådor. Jag skulle kunna berätta om någon som varit dum på jobbet, och hon skulle säga “jo, men han kanske…” och på sitt självklara sätt än en gång tala om för mig att alla har sina orsaker att göra som de gör. Samtidigt som hon skulle säga att det är så synd om mig, och att jag är så bra som är så duktig på jobbet. Sedan skulle vi plocka undan fikat och ta fram ett korsord, som vi löser så bra tillsammans. Hon dominerar geografi, litteratur och historia, medan jag brukar lösa precis de ord som hon fastnat på och sånt som har med språk att göra. Vi skrattade alltid åt att jag försökte lösa den långa nyckelmeningen först, utan ledtrådar. Hon lät mig skriva in min påhittade lösning från början, och så försökte vi verkligen att få det att stämma tills det inte gick längre.

Men min mormor går inte runt och pysslar i sitt hus i Norrviken mera.

Mormors kylskåp var fullt av sorg i går. Varje liten sparad crème fraiche-burk jag tog ut ur kylen, släppte fram lite mer gråt från hjärtat. Det var särskilt svårt att slänga sista resten av tårtan från hennes middag i lördags, (och inte bara för att jag har lärt mig av mormor att aldrig slänga något som kan användas). Det är så tomt utan mormor.

Jag är så väldigt ledsen att hon är borta, men är samtidigt glad för vår mysiga tid som rumskompisar, och för att hon fick lära känna mina egna barn. Världens bästa mormor.

En historia i låttexter

Startskottet.

Nyligen lagades mitt keyboard av snälla föräldrar, och jag fick dem också att gräva fram mina noter från förr. “Mina noter” låter så lagom elegant, och visst finns det en eller två böcker med pianonoter, men det mesta är egenhändigt hopsamlat, kopierat och nerplitat. Den här samlingen är otroligt personlig, och har en lång och minnesfylld historia.

I går visade jag den första pärmen för R – den som hyser alla mina låttexter. Den här pärmen påbörjades 1988, när Céline Dion vann melodifestivalen med Ne partez pas sans moi, jag var elva år och sommar-OS hölls i Seoul. Jag tyckte att OS-låten var så fin, och skrev ner texten det finaste jag kunde. Efter hand växte innehållet i pärmen, fler låttexter sattes in och de som redan fanns kompletterades med ackord. Där finns If I fell med The Beatles, det första jag någonsin skrev ut från en dator, och i början av pärmen satte jag kort efter detta in ett register med alla låtar i alfabetisk ordning.

Ibland svindlar det när jag tänker på hur mycket tid det fanns när jag var liten. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade tråkigt i mitt rum. Jag vet att jag var sjutton år när jag satte in de sista texterna i låtpärmen, och det sammanfaller inte helt oväntat med det år som jag träffade min första riktiga pojkvän och började i gymnasiet. Flickrumstiden var över.