Tag Archives: mormor

Fyra dagar i bilder

Lite gråt och trädgårdspyssel, söndag 10.55: Hemma hos mormor såg det ut nästan precis som vanligt. Jag tog upp några maskrosor mellan plattorna på uteplatsen, och det fick mig att tänka på vad mormor berättade i somras när vi satt vid korsordet på uteplatsen. Hemtjänst hade veckan tidigare haft med sig några utvecklingsstörda ungdomar i en arbetsåtgärd, deras uppgift var att rensa mormors rabatter.
(“Både det ena och andra rykte”, skrattade mormor, och petade upp glasögonen.) Handledaren bad mormor att visa vilka växter som skulle rensas bort, och en av dem var gamla hallonplantor. Mormor berättade att en av killarna blev så väldigt upprörd över att hallonen skulle tas bort, så hon lät dem vara kvar. “Jag tror inte jag får bort dem själv, men jag hade inte hjärta att be honom ta upp dem, när han var så fäst vid dem.” Fina mormor.

Maffighet, måndag 18.30: Repetition i Berwaldhallen med Lasse och Putte, och så 600 andra då.

Mitt i gatan, måndag 20.42: Oscarskyrkan i kvällssol, i en tom stad.

Vårkänslor, tisdag 18.10: Blåsippor på vägen hem från tåget tar fokus från stressen en stund.

Tävling, tisdag 20.00: Röstningen i förklädestävlingen på Sysidan börjar. Om jag fick rösta, skulle jag rösta på de här snyggingarna. (Man måste ha konto på Sysidan för att rösta) 🙂

Andningspaus, onsdag 8.35: Lite för tidig till workshopen, och en stor kopp te på Två systrar och en kock, det mysigaste cafét jag har besökt på länge.

Min mormor

Min mormor svarar inte när jag ringer. Hennes telefonsvarare stängde jag själv av i går, det var enkelt. Bara att trycka på en knapp. “På/Av” stod det. Mormor brukade tycka att jag var bra på att fixa saker, och jag tyckte om att vara lite hustomte när jag kom dit. Byta några glödlampor, visa en ny knapp på mikron, fixa tillbaka någon inställning på telefonen som kommit dit på något mystiskt sätt. Och bara mormor kunde vara så otroligt tacksam och berömma så mycket när allt man gjort var att byta en glödlampa.

I dag är en typisk dag för att hälsa på mormor. En lugn lördag utan något inplanerat, lite halvdåligt väder. Jag skulle kunna sätta mig i bilen och åka iväg till Norrviken för att dricka te, byta en glödlampa och äta lite korintkakor. Så kunde jag berätta om hur fint Hilda och jag har gjort i rabatten i dag, och fråga om jag fick låna hennes balkonglådor. Jag skulle kunna berätta om någon som varit dum på jobbet, och hon skulle säga “jo, men han kanske…” och på sitt självklara sätt än en gång tala om för mig att alla har sina orsaker att göra som de gör. Samtidigt som hon skulle säga att det är så synd om mig, och att jag är så bra som är så duktig på jobbet. Sedan skulle vi plocka undan fikat och ta fram ett korsord, som vi löser så bra tillsammans. Hon dominerar geografi, litteratur och historia, medan jag brukar lösa precis de ord som hon fastnat på och sånt som har med språk att göra. Vi skrattade alltid åt att jag försökte lösa den långa nyckelmeningen först, utan ledtrådar. Hon lät mig skriva in min påhittade lösning från början, och så försökte vi verkligen att få det att stämma tills det inte gick längre.

Men min mormor går inte runt och pysslar i sitt hus i Norrviken mera.

Mormors kylskåp var fullt av sorg i går. Varje liten sparad crème fraiche-burk jag tog ut ur kylen, släppte fram lite mer gråt från hjärtat. Det var särskilt svårt att slänga sista resten av tårtan från hennes middag i lördags, (och inte bara för att jag har lärt mig av mormor att aldrig slänga något som kan användas). Det är så tomt utan mormor.

Jag är så väldigt ledsen att hon är borta, men är samtidigt glad för vår mysiga tid som rumskompisar, och för att hon fick lära känna mina egna barn. Världens bästa mormor.

Glimtar och mys

Det är de små detaljerna som gör det. Livet alltså.

I Uppsala i helgen var jag tvungen att stanna upp mitt i språnget på väg till tåget. Jag insåg plötsligt att det var första gången jag gick utomhus med en pappersmugg i handen. “Jaha”, tänker ni, “det var ju mäkta ointressant”, men nu råkar det vara så att jag gillar små glimtar i livet, vare sig de är roliga, knepiga eller bara fåniga. Och eftersom det här är mitt ställe att skriva om de glimtarna, så får det där stå kvar. Jag tycker alltid det är roligt att stanna upp och reagera på att man gör något för första gången eller att man går någonstans där man aldrig har gått förut (fast man har bott i närheten i tio år). Man ska inte sluta reagera.

När jag är i Uppsala tänker jag alltid på att min mormor och morfar måste ha hängt där när de dejtade. Jag kan gå och bara mysa kring den tanken. Måste fråga lite om det.

Fredag med det gamla gardet

Hos supermormor och megafarmor serverades kokkaffe, plättar och trettiotalets läseupplevelse.

Hos min mormor får man lära sig att inget går till spillo. Hon har små påsar och crème fraîche-burkar med den minsta lilla rest från förra måltiden, och allting används. Det är fascinerande när hon ber en ta fram elvispen, och den ligger i originalförpackningen från 1981. Eller när man hjälper till att klä hennes julgran och känner igen varenda glaskula plus silkespapperet – eller ännu bättre: hushållspapperet – den ligger i från när man var fem år. Mormors ljudanläggning är ett riktigt åbäke, men snygg som sjutton och med ett högtalarsystem som helt klart slår vårt. (Hannes satte igång disco direkt när vi kom dit, eller “disney”, som han kallade det.) Mormor har kvar en dockvagn från när min mamma var liten, och båda barnen drar gärna runt den fylld med dockor från olika epoker och en handväska som jag minns att min syster och jag hade när vi lekte affär. Om en av dockorna har tappat allt hår, eller den där lastbilen som någon (ingen minns vem) har gjort i slöjden har tappat ett hjul, så spelar väl inte det någon roll?

Det är på liknande sätt hos min farmor, där man alltid hittar något nytt (som aldrig är nytt). Jag förstår inte hur det går till, men varenda gång jag går ner i hennes källare, hittar jag något som jag aldrig har sett förut. När jag var liten tyckte jag att den källaren var en magisk plats. I dag visade hon Hannes en snidad noshörning från Afrika, och berättade att noshörningar minsann kan döda andra djur med sina vassa horn, medan Hannes intresserat nickade och sa “jahaaa!”, mumsande på godis ur den skål som alltid varit magiskt fylld med geléhallon och gräddkola för oss. Farmors första läsebok fångade Hannes intresse, och den läste han uppkrupen i Onassis-soffan som hon vägrar att byta ut. I dag kom farmor precis innan vi skulle gå, och höll upp och frågade om jag ville ha en liten flaska bläck. En flaska bläck! Hur länge hade hon sparat den?

Det här sparsamma tänkandet skulle verkligen inte skada att spridas lite neråt i åldrarna, och det är väl bara en av alla de fördelar som mina barn får genom en bra kontakt med sina äldre. Det var två trötta barn som somnade i bilen på väg hem, och då hann vi inte ens ner i farmors spännande källare. Nästa gång…