Rena rama cirkusen

Paxat på Cirkus Brazil Jack.

Cirkusföreställningen hade en kvarts paus mitt i. I Sverige betyder detta att man reser sig, går ut och köar större delen av tiden för att köpa popcorn och migränframkallande ljusstavar för de pengar som man inte hann göra av med innan föreställningen började. När man sedan återvänder, så är det till exakt samma plats som man lyfte den avdomnade rumpan ifrån.

För säkerhets skull lägger man ut sina ägodelar ordentligt på den bänk där man just suttit, ifall någon skulle vara så oerhört fräck att försöka byta upp sig i cirkustillvaron medan en annan står i kö till bajamaja.

Men stressen ökar i den där kön, när hon inser att alla paxar med samma popcornkartonger och migränsablar. Vänta lite nu. Tänk om jag inte hittar tillbaka till just min bänk? Tänk om det hinner börja? Tänk om någon tar min plats?

Och då springer hon tillbaka, utan utfört ärende, bara för att upptäcka att det sitter en annan liten familj där hon just satt och skrattade sig kissnödig. Och hon suckar jättehögt, så att de ska höra, men de bara sitter där och trotsar till och med hennes retoriska frågor som hon ställer lite för högt: “Hm, var det här våra platser? Ja, jag tror det, men vad konstigt…var det verkligen här?”, ackompanjerat av ett vridande och vändande som vem som helst borde märka. Men inte den här familjen, nehejdu.

Vafan, de borde resa sig nu, säga “nämen oj!” så att de kan le mot varandra och löööösa det här, men nej, de GÖR inte det, och nu får hon panik. “Det där var faktiskt våra platser!” säger hon med en alldeles för ilsken röst, och hon tycker inte om att behöva bli så arg. Vad hände med att visa lite hänsyn?! Vara lite lyhörd?

Familjen ser henne nu äntligen. De var i sin tur nöjda att någon satt sig på deras plats, eftersom de hamnat bakom en stolpe, och det gav dem rättigheten att sätta sig på någon annans plats. Fem ord ger de henne – fem ord som de vet är helt oemotsägliga. “Någon tog vår plats också.”

Hon står tyst och förtvivlad i fem sekunder, hon vet när man är slagen, och nu är hon det. Det finns inget att sätta emot någon som inte följer oskrivna regler. Nu har hon ingenting kvar. Jo – en sak. Hon har sin slutreplik, och hon ska fan sätta dit dem ordentligt.

“Jaha. Ja, det var ju väldigt tråkigt!”

Ridå.

Jobba, jobba, jo-hobba

Hårt jobb, men värt det.

På den sista dagen av semestern hade jag planerat att cykla till stan, sätta mig på ett mysigt café och läsa en bra bok. Men så bortskämd har jag blivit, att det inte längre lockade. Jag har ett överflöd av ensamtid, och sitta-på-café-och-läsa lämpar sig bättre för en eller två dagars sådan. I stället cyklade jag till K-Rauta, köpte målarfärg för ett skönt projekt och utrustade mig seriöst, med keps, arbetshandskar och podcast.

Det tog en timme att borsta hela staketet rent, målartvätt är för fegisar, jag kör Vegas-style. När jag var klar med borstandet, var allt det svarta som satt på staketet i stället på min kropp (och i min näsa, upptäckte jag senare).

När jag skriver det här, har staketet bytt färg igen, och i morgon stryker jag på det andra och sista lagret. En ynka liten dag tog det att göra vad vi har pratat om sedan förra sommaren. En ynka dag med perfekt målarväder och kli i fingrarna. Två dagar kvar innan familjen kommer hem, vad ska jag hitta på nu? 🙂

Allra käraste syster min

Montage från tiden före Photoshop (1992).

Tredje dagen ensam hemma. Jag och cykeln är ett. Jag är så ansvarsfull, har hjälm trots att ingen ser mig, jag tränar regelbundet och äter nyttigt. Just nu till exempel! Nötter och druvdryck!

En stor förändring har skett i mitt liv. Eller, jag vet inte ännu om det verkligen är en stor förändring, men det känns så. Min storasyster och jag bor i samma stad, för första gången på nästan nio år. I dag ringde hon på morgonen och sa att hon och systerdöttrarna just ätit frukost. Jag avslutade min egen frukost, tog den lilla röda Fucken och brände av mot mitt föräldrahem, nu min systers hem. Kände mig ung – en singel i en skrotbil.

Vi promenerade, tränade på gymmet, pratade om allt möjligt och det känns så märkligt. Är hon verkligen här för att stanna? Det känns liksom lite för lyxigt för att vara sant.

Jenny och jag har alltid haft stora planer. Mest var det hon som kom på dem, som att vi skulle åka motorcykel genom Europa eller bo ihop när vi blev stora. Inget av just de två planerna blev det något av, men många andra. Två gånger tågluffade vi, båda gångerna innan jag fyllt sexton, första gången var vi klädda likadant när vi åkte från Stockholms central. Vita hängselshorts och vita solhattar. Hela vägen ner till Köpenhamn roade vi oss med att mima frenetiskt till låtar på vår freestyle, som vi delade med hjälp av en skarvkontakt.

Vi har alltid delat. När vi var små delade vi rum tills vi kanske var lite för stora för det, men vi älskade det. Låg och pratade sent, hängde ut genom fönstret när larmet gått i Bennys affär, för att notera ledtrådar. Och ibland, när vi inte var trötta nog, bytte vi pyjamas och säng och ropade sen på mamma eller pappa för att överraska den som kom in. På fredagskvällarna fick vi dela en läsk. Med varsitt sugrör sörplade vi oss igenom en Vira Blåtira, Panda eller Zingo. Jenny gav mig alltid den godaste biten, den största bullen, skålen i stället för slickepotten och vi har aldrig någonsin varit avundsjuka på varandra. Vi kan ringa för att höra lite kort hur det är, och en timme senare komma på oss själva med att sitta och sjunga Phoney Ladies från Neneh Cherrys skiva som vi köpte i London 1989. Vi kan alla texterna.

Med undantag för en kort sejour söder om söder, så har vi aldrig bott på cykelavstånd.
En ny era börjar.
Jenny, ta fram Raw like sushi – jag kommer och dansar!

Hela havet stormar på natten

Skurken försöker se oskyldig ut.

Att sova en hel familj i en vanlig dubbelsäng kräver övning, tolerans och kreativitet. Om man inte planerar noga, kan natten bli som den som just passerade.

Startfältet:
Man, somnar på två sekunder, kan sova var som helst.
Kvinna, vaknar lätt, kräver särskild temperatur, mörker och bekvämlighet.
Pojke, 7, somnar gärna, vaknar tidigt, kan inte somna om efter 5.
Flicka, 4, somnar sent, sparkar hårt, ramlar ur om hon ligger på en kant.

Om jag hade fått se en snabbspolning av i går natt, uppspelad till knasig Benny Hill-musik, så skulle jag förmodligen ha skrattat, men när jag är mitt uppe i ett nattinferno, är jag en väldigt ilsken typ. (Det är nog enda gången jag svär, när jag tänker efter. Och varje gång känns det lite förläget på morgonen.)

Natten började med att Hannes sov på madrass på golvet (där Risto ändå brukar hamna ett par timmar in på natten, så vi tänkte att vi lika gärna kunde mysa till det där direkt). I sängen bredvid honom låg Risto, Hilda i mitten och jag på andra kanten. Efter ett par timmar började jag bygga en täcke-mur mellan mig och Hilda för att undvika sparkarna, samtidigt som jag kämpade för att fånga hennes ben som hela tiden flög upp mot Ristos huvud. För säkerhets skull bullade jag efter ett tag upp kuddar även mellan dem.

Ungefär klockan två börjar Hilda tröttna på kuddmurarna och raserar dem argt, väcker till och med Risto, som yrvaket frågar “men varför sparkar hon så mycket?”. Jag föreslår att R och Hannes byter plats, så Hilda och mina murar får mer utrymme. En halvtimme går. Hannes sätter sig argt upp och fräser att Hilda sparkar honom i magen. Jag försöker bygga mina murar igen, men Hilda är nu halvvaken och misstänksam. Hon sparkar mig jättehårt i ansiktet, så jag ställer mig upp, skakar Risto onödigt våldsamt och säger ingenting, bara viftar ett “BORT!” med armen. Hans natthumör är motsats till mitt, så han flyttar sig snällt upp på sängen igen, så jag kan lägga ner den boxande terroristen på madrassen. “JAG VILL LIGGA ENSAM!” skriker hon. “MEN DU FÅR JU LIGGA ENSAM! skriker jag. “NEJ, JAG VILL LIGGA BREDVID MAMMA! skriker hon. “BORT!” skriker jag, till stackars Hannes och Risto, som får maka sig, när jag lägger mig på sängen med Hilda på magen. Hon somnar. Risto gör en full cirkel när han kapitulerar till madrassen igen. Resten av natten tillbringas knuffandes, vid ett tillfälle vaknar Hannes och säger “Det finns ju ingen säng här!”, så jag flyttar ytterst på min kant för att få plats med murarna och terroristen, utan att störa honom.

Klockan halv åtta vaknar jag utmattad, av att Hilda letar kläder i resväskan och vill ha just den klänningen som ligger i smutspåsen. Tyvärr fattar hon inte heller att hon ligger på minus och bara borde smyga ut i köket i stället. Stackars ilskna mamma.