Mata mig

Den som har skrivit det här, tänker jag var också ganska hungrig och irriterad.

Hela den här dagen har jag varit “hungry and irritable”, som den roliga körläraren i Columbo sa. Exakt den känslan. Hungrig, och arg på alla för att jag var hungrig, som om det var någon sorts konspiration att jag inte kom iväg på lurre tidigt nog. Blir faktiskt lite irriterad bara jag tänker på det.

Nu är det så här – att jag blir inte så ofta irriterad. Ibland kan jag se utifrån att det kan vara irriterande när jag inte blir irriterad, till exempel om någon bredvid mig ställer hypotetiska frågor om rusningstrafiken, och jag svarar logiskt. Eller ännu värre, säger emot lite lugnt. Men är jag hungrig, så är jag irriterad. När jag tänker tillbaka på dagen, så ser jag minst fyra personer som jag var som jag inte ville vara emot. Och då blir jag ledsen (och lite irriterad).

Det är stor skillnad på att vara arg. Skönt arg, som i We’re not gonna take it eller oantastbart arg, nynnandes en viss MC Hammer-hit. Det finns den sortens arg som man gillar efteråt, som när man skyddat någon eller sagt ifrån. Och så finns det den irriterade sortens arg, som bara är löjlig och småaktig. Jag snäste nyss till R att jag inte gillar trumpet. Trumpet?! Sen när? Och varför är det så viktigt?

Det finns bara ett sätt att bryta detta. Mysbyxor och choklad. Och humor.

Papegojpatient med diagnos

I dag låg papegojan på operationsbordet.

Jag fick Polly någon jul för väldigt länge sedan, och då brukade hon säga: “Hej, jag heter Polly”, “Polly är din bästa kompis!” och “Polly är söt, hahahaha!”. Jättegulligt.

En lång tid har hon nu låtit mer läskig än gullig. Lite full och otäck, om man ska vara ärlig. Hon säger “Heeeeej, jag heter Pollyyyy…”, sluddrar “Polly e din bästa kompiiiis….” och slemmar fram ett “Polly e söt…HAHAHAHA!” med ett skrämmande hånskratt.

Jag har tänkt att byta hennes batteri ett bra tag nu, och i dag hamnade hon på operationsbordet. När jag tog ut högtalaren, ramlade en lapp ut. På lappen stod: “Här var Jessica Arhammar och ‘lagade’ 940102”. Sedan insåg jag vad sextonåriga Jessica redan insett – Polly är trasig i själen. Hon har inget batteri, bara en grammonskivekonstruktion, som tacklat av.

Jag vände på lappen, skrev “…och 101107, hon går inte att laga.”, sydde ihop patienten och drog i snöret.

Busmamma läser saga

Busungarna går på cirkus är en gammal fransk goding från 1973. Som så många andra franska godingar från 1973, så har även denna en otidsenlig kvinnosyn. När jag läser godnattsagor ändrar jag nästan alltid något för att ge min lilla kille eller min lilla tjej styrka att möta världen. När jag läser för Hilda, får huvudpersonerna nästan alltid vara tjejer (förvånansvärt ofta är de djur som egentligen inte har något kön förrän det plötsligt står “han”). I gamla böcker byter jag ofta plats på vad mamman och pappan gör eller säger.

Förutom att det ger henne en lite mer rättvis bild av vad man ska förvänta sig av livet, så är det roligare att läsa när man får hitta på lite själv, och att byta repliker visar snabbt hur konstigt det är uppdelat.

Kolla här ovan – busungarna presenteras. Av tio busungar är två tjejer, den ena lagar mat och den andra står och är ljuv i största allmänhet. När jag läser sagan är piloten, konstnären och sjömannen också tjejer (något som Hilda gick med på efter en liten protest om snickaren, där hon pekade ut polisongerna och sa ett bestämt nej). Den ljuva Elvira är faktiskt hundtränare och chef. Det ser man ju, hon håller i ett papper där det står vad alla andra ska göra.

“Busungarna hjälper också till. Alla utom Elvira som är rädd för lejonen. Var gömmer hon sig förresten?”
Hilda pekar på lastbilen.
“Just det. Hon är inte rädd för lejonen. Hon är den enda som kan köra den där stora lastbilen, det är därför hon sitter där och väntar.”