Category Archives: 2008

Att göra vad man inte vill och gilla det

Dinosaurieskelett…lika coolt i Frescati som i New York.

När någon säger något som är viktigt, kommer man ihåg allting runt omkring när man fick höra det, även om man inte just då förstår att det var viktigt. En rykande kall vinterdag för fem år sedan, när jag hade fått mitt första barn och fallit in i mörkret en tid, så var jag och pappa ute och körde i Helsingfors. Precis när vi svängde upp till en Hesburger, så frågade jag honom om han någonsin ångrat att han fått barn. Jag vet inte vad jag ville höra – att han hade det eller att han inte hade det – men jag hade nog inte väntat mig det svar som jag fick, ungefär så här:

“När man har barn, så är man ibland tvungen att göra saker som man aldrig skulle gjort om man fick välja själv, inte alls har någon lust att göra, eller som man till och med tycker är skittråkiga. Men sen visar det sig många gånger att det man får uppleva är roligt, spännande och till och med något man inte velat vara utan.”

Så sa min kloka pappa, och jag minns hur jag kände en gnutta hopp spira. Nu tänker jag ofta på vad han sa den där gången utanför Hesburger. Senast i dag, när jag trotsade min migrän för att åka till Naturhistoriska riksmuseet med barnen. Iiiiinte direkt vad jag längtade efter, men sen när vi var där, och jag såg hur glada de var och tänkte på vad de snappar upp och hur de kommer att minnas ändå, så spelade huvudvärken mindre roll. Jag kan också säga så här, att om jag inte haft barn, så hade jag aldrig gått fram till montern med den enorma spindeln, jag hade strukit längs med väggen för att vara så långt bort som möjligt, men när nu Hannes erbjöd mig handen för att våga gå till spindeln, så tog jag den och gick dit, och det kändes riktigt bra.

Face your fears.

Glimtar och mys

Det är de små detaljerna som gör det. Livet alltså.

I Uppsala i helgen var jag tvungen att stanna upp mitt i språnget på väg till tåget. Jag insåg plötsligt att det var första gången jag gick utomhus med en pappersmugg i handen. “Jaha”, tänker ni, “det var ju mäkta ointressant”, men nu råkar det vara så att jag gillar små glimtar i livet, vare sig de är roliga, knepiga eller bara fåniga. Och eftersom det här är mitt ställe att skriva om de glimtarna, så får det där stå kvar. Jag tycker alltid det är roligt att stanna upp och reagera på att man gör något för första gången eller att man går någonstans där man aldrig har gått förut (fast man har bott i närheten i tio år). Man ska inte sluta reagera.

När jag är i Uppsala tänker jag alltid på att min mormor och morfar måste ha hängt där när de dejtade. Jag kan gå och bara mysa kring den tanken. Måste fråga lite om det.

Par i kungar på handen är bättre än par i tvåor på nån annans hand

En katastrof i annalkande.

Som jag har sagt tidigare, så är det viktigt att prova saker innan man bedömer att man inte kan dem, så jag accepterade inbjudan till pokerkväll, trots min tidigare hävdade utsaga att poker sucks. Man kan väl i kort säga att jag körde lite på känn. Sen kan man fortsätta med att säga att jag var först att åka ut. Poker sucks.

Att springa för allt man är värd

Svettigt, andfått och alldeles…alldeles underbart!

Av olika orsaker som det är onödigt att gå in på här, var det rackarns nära att vi missade flyget från London i går. Jag hade berättat för min reskompis J om när Risto och jag sprang genom Frankfurts flygplats för att vårt anslutningsflyg var två timmar försenat – jag med sjumånadersmage, vrålandes: “Spring bara! Bry dig inte om mig! Stoppa flyget!” och Risto hoppandes över stolar och bord och en och säkert annan liten tant. Ett roligt minne, som vi ofta skrattar åt. Det är ju inte lika roligt i realtid, vilket var fallet även i går.

Efter ett tag av tågförseningar och andra missöden, när vi började fundera på om vi var för sent ute, sa jag till J: “lugn, vi hinner, inga problem! Jag har aldrig missat ett flyg för egen maskin” (den sista lilla disclaimern kom sig av historien ovan). Nästa kommentar var “det är klart vi hinner, man missar bara inte ett flyg”, och så vidare babblade jag på.

Eftersom vi båda är omtänksamma och trevliga personer, kom vi redan när expresståget åkte in till terminalen överens om att vi måste vara fräcka nu. Vi måste helt enkelt göra vad vi aldrig gör: strunta i andras känslor och knäskålar och framför allt i vad de utsatta tycker om oss och bara ånga på genom folkmassan. Konstigt nog så var det när vi hade kommit överens om detta, som jag verkligen började bli nervös för att vi inte skulle hinna. Som om den där artigheten var min sista fästning!

Dörrarna öppnades, J (som snabbt bytt till gympadojor på tåget) rusade först och jag tätt efter, ropandes små kommandon till varandra. Det är lite suddigt vad som hände sedan, jag minns en massa folk, en grupp scouter som satt i ring på golvet och att jag varnade omgivningen med min egen tuta: “EXCUSE ME, EXCUSE ME!”. (Det hade varit en extra liten touch om jag skrikit “OUT OF THE WAY”, när jag ändå lagt artigheten åt sidan, men det här funkade också.) Det är helt otroligt vad man kan springa om man verkligen Springer. Vi lubbade benen av oss, kutade så att vi inte kunde känna någon annan del av kroppen än de pendlande benen. Och fan, vad det är jobbigt att springa med en tiokilosväska, kan jag säga.

För att göra en ännu längre historia kortare: vi hann, och kunde bli artiga oss igen. Det var spännande att få vara fräck, men jag gillar nog alternativet mer.