Category Archives: 2008

Femåringens blandade logik och fantasi

Snopet monster i exil i vardagsrummet.

Hannes ropar för elfte gången efter släckning:
– Jag är rädd för gosedjuren, för att de ska bli levande.
– Jag lovar dig Hannes, gosedjuren kommer aldrig någonsin att bli levande.
– Men jag är rädd för det i alla fall.
– Vad tror du skulle hända då, om gosedjuren blev levande? De är ju snälla.
– *otålig suck* Meh. Då blir det ju ett himla liv, för mamma tänk efter nu – alla är så jobbiga. Monstret är läskigt, aporna äter så mycket bananer så vi inte får nån mat och elefanten trumpetar så högt att Hilda vaknar…
– Ja, det är klart. Vad vill du att jag ska göra då?
– Okej, ta bort monstret och stjärnkuddarna, så går det bra sen.

Att unna sig

Vår resa hem från dagis började med att Hilda blev livrädd för en transvestit som stod mittemot henne på tåget. Hon började med ett osäkert “mamma…mamma…”, jag vände mig om för att se vad hon pekade på och hoppade till lite själv när jag möttes av en solbränd stor kvinna med luggen för ansiktet, men log mot hän och vände mig tillbaka till vanligtvis så tuffa Hilda som brast ut i storgråt och höll händerna för ansiktet resten av resan.

Planeringen hade spruckit redan vid hämtningen, så det var med andan i halsen vi sprang till skolan där gympan skulle vara, bara för att upptäcka att alla dörrar var låsta och att ingen annan heller visste något om vart vi skulle. Hannes blev ledsnare och ledsnare, men var tapper. Jag använde en livlina och ringde vår fairy godmother Rebban som lyckades där nummerupplysningen gick bet och gav mig numret till huvudkontoret där de kunde meddela att vi stod på fel ställe.

Med två ledsna barn och sex iskalla händer, var jag så arg på mig själv att jag tagit fel på ställe. Jag lovade hemmamys i stället – popcorn och film – så började vi traska hemåt. Efter ungefär tio steg fick jag en vision av samma fairy godmother, och hon upprepade sin smarta devis: Man ska unna sig när man kan. Och jag kan ju faktiskt. Så jag ringde en taxi och stuvade in barnen, vagnen och våra goda intentioner där, med hjälp av världens snällaste taxichaufför som skojade med Hannes och lirkade med Hilda för att få henne in i barnstolen som han trollat fram ur bakluckan. Vi myste åt vår lyx, som kostade 99 kronor och var värd varenda krona.

Fotnot

Men allvarligt Jessi…vad är det här för något?

Min familj har ett konstigt förhållande till strumpor. Mitt eget claim to fame på det här området består i att jag aldrig har tappat bort en strumpa i tvätten. Risto har däremot en annan grej för sig – han har aldrig strumpor överhuvudtaget. Vinter, vår, sommar, höst – inte ens i stövlar eller i skridskor har han annat än sina bara fötter. Under förra vintern, som var betydligt kallare än den här, resignerade vi och skänkte alla hans strumpor till ett härbärge. Who were we kidding, liksom. Han kommer ändå aldrig att ha dem.

I dag hittade han dock ett par som undgått rensningen, och kom ut ur garderoben med en så konfunderad min att jag på allvar blev orolig för att han inte förstod vad de var för något. “Ska jag ha strumpor i dag?” sa han till slut, till min och sin egen förvåning. Jag frågade om det händer något speciellt i dag, men han skakade på huvudet och tillade: “Äh, det går ju inte…vad skulle dagisfröknarna säga.” Och med de orden åkte de in i garderoben igen och stannar väl där i nio år till, innan nästa försök.

Jag antar att den där slutsatsen kom sig av att dagispersonalen brukar påpeka att Hannes slänger av sig strumporna innan han knappt kommit innanför dagisdörren, och att det nog är för att pappa aldrig har strumpor heller. Och medan jag skriver det här, ligger Hilda och sover sött under sitt mjuka täcke…med knästrumpor som hon vägrat ta av de små lena fötterna. Tänk vad det kan vara olika.

Brottsrubricering: uppmaning till korkat beteende

Kvällstidningsfasoner.

Jag gillar verkligen inte “är du på plats?”-mentaliteten. Vad ska det här föreställa:
“Polisen ber de boende i området att hålla sig inomhus. På plats? Skicka MMS/SMS…” Det är knappt att de andas mellan de där två meningarna, inte konstigt att de inte hinner tänka heller. Det är förmodligen ingen bomb (hoppas jag sannerligen i alla fall), och det är klart att jag också är nyfiken och vill gå ut och se vad som händer utanför dörren, men jag är nog mer rädd om mig och min familj än att riskera något för sensationslystnadens skull.

Det andra som stör mig är att jag är sugen på att läsa skittidningarna, som jag ju bojkottar sen flera år tillbaka. Det är som att man hellre får en massa påhittad och smaskig information än sanningsenlig information i det här läget. Argh. Skäms.

Kungens kurva recreation resort

Den manliga kroppsschampohyllan…

Om jag säger att jag ska åka och storhandla klockan nio på kvällen, då låter det lite stressigt i mångas öron. Då har man inte varit i kungens kurva klockan nio på kvällen. Myst runt bland gångarna med en asbra blandlista på ipoden och klämt på alla förpackningar. Man kan lämna kundvagnen precis var som helst, den är aldrig i vägen för de andra sju personer som går omkring och skrotar. Avslappning.

Den som följer min blogg och dessutom kommer ihåg mina förehavanden, minns ett oerhört intressant inlägg om hur jag köpte ett feminint schampo till min man i juli. I dag smög jag in på gången med manliga produkter och sniffade fram ett ytterst maskulint schampo så han slipper skämmas på gymmet. När jag såg hyllan så förstod jag ju hur fel ute jag var förra gången. Män vill nämligen bara ha en förpackning som är svart, grå eller möjligtvis mörkgrön. Dessutom är det helt fel att tvätta håret med en egen produkt, det ska antagligen under manliga grymtningar tvålas in över hela kroppen samtidigt. (Fast vad jag minns så var det ju en tjej som sa: “Två flaskor i duschen? Nänä, inte jag – nu gäller bara Wash & Go!”)

Hur som helst – dagens inhandlade schampo tar det hela ett steg längre, då det heter “body hair shampoo”. Manligt.