Category Archives: 2008

Buss å tåg å tåg å buss

Från tillkämpat till nöjt leende, Hannes fotar skeendet.

Det är tufft att försöka vara miljövänlig när man går från en ersättningsbuss i snöstorm i Upplands Väsby och får trängas med ett helt fjärrtåg på en pendeltågstation som uppenbarligen var menad för smaller things. Jag är redo att fösas som boskap från en äcklig hiss (“kisshiss” som vår t-banevane femåring säger) med myrsteg mot målet, som i det stora hela är att ge våra barn ett miljömedvetande som vi önskar att vi själva godhjärtat alltid ville följa.

Jag tar ett djupt andetag, (med det följer lukten från den där konstige medresenärens armhåla som råkar befinna sig alldeles för nära mitt ansikte), och säger: “Vilket äventyr det här är, tänk om vi hade tagit bilen och missat allt det här!” så ropar barnen förtjust “Jaa!”…och min man svettas och hans knän skakar under tyngden av en trunk, en tvååring i famnen och folk som inte vet hut och smäller dörrar i ansiktet på oss. Han säger bara “mooo…” riktigt tyst, och där ser jag precis hur mycket han älskar mig och mina idéer. Tur det.

Inskriven, beskriven, utskriven, avskriven

Just det, det är jag som är jag.

Det finns inget som får mig att känna mig så ynklig och spinkig som att dra på mig en sjukhusskjorta med tillhörande knästrumpor. Är man inte sjuk när man kommer till sjukhuset, så känner man det definitivt komma när man får sig tilldelad en säng och ovan beskrivna klädsel. Då blir man dessutom avidentifierad och får förlita sig till det tajta armbandet för att komma ihåg vem man är. I papperen står det väl lite utförligare beskrivet, om än opersonligt: tvåbarnsmamma, 31 år, jobb utan tunga lyft.

Sjukhus är inte roligt. Antingen ser jag elände omkring mig, eller så är jag själv eländig. Och är jag inte ens eländig, så sitter jag i stället och oroar mig för att jag tar upp viktig tid eller sängplats för någon annan som är sjukare än jag. Jag försökte gå hem flera gånger i dag, men blev kvarhållen första gången när jag rasade ihop för att jag gick upp från sängen för hastigt och andra gången när jag inte fått mitt obligatoriska fika. Så jag satte mig snällt och åt mina skattesponsrade smörgåsar och jobbade på att få upp blodtrycket av ren vilja. Sen fick jag till slut gå till min skjuts och lämna platsen till någon annan. Armbandet klippte sköterskan av, det är inget gröna lund-spararvärde i det, antar jag.

P.S. Ingår det i sjuksköterskornas jobb att hålla handen på min axel eller stryka mig över pannan? Eller är de bara supergulliga människor? Jag älskar sjuksköterskor!

Ensoffefamiljen

Förändringens vindar blåser på åsen.

Så var det Blocket-dags igen. När vi köpte soffan som såldes i dag, så fick vi ett infall och gjorde oss inte av med den gamla soffan. Sedan dess har vi alltid haft två soffor, hur litet vi än har bott. Vi har varit de som har två soffor. Nu är det slut på den eran, i alla fall för ett tag. Förändring är bra. Jag gillar förändring.

Den här gången var det en pappa med typ femtonårig son som kom hit och tog med sig soffan. Jag älskar att träffa okända, vanliga människor och se hur trevliga och just vanliga de flesta är. Det stämmer med min världsbild.

Jag pratade på och sonen undvek ögonkontakt, log blygt och svarade enstavigt på det där viset som tonårskillar gör. Det slog mig att jag är vuxen i hans ögon, han tyckte det var lite småjobbigt att prata med mig när pappan var ute och fixade med bilen. Jag blev lite nervös av den insikten, och när de provsatt i soffan och pappan sa “det är han som ska ha soffan i sitt rum”, så var det väldigt nära att jag sa något i stil med “ja, den är ju skön när man vill hänga med kompisarna”, men jag svalde det i allra sista stund. Herregud! Tänk om jag börjar dansa så där också, med armarna i 90 graders vinkel.

Fast äsch. Vem bryr sig. Allt ska man vara (med om) så småningom.

Övermöblerat är ordet för dagen

I sitt rätta element.

I morse var jag och mamma hos farmor och hämtade hem några möbler från hennes lägenhet. Det var lite av en chock att öppna dörren och känna att det såg ut och kändes som att hon var där, konstigt nog hade jag trott att hon skulle vara borta. När jag gick i skåpen på jakt efter en påse, fick jag en känsla av panik, jag ville ta med allting hem. Ungefär som att en del av farmor fanns i den där kantstötta gamla koppen eller i en kastrull med skev botten.

Jag tog i alla fall bara med mig det jag kom för att hämta. Så nu tronar den magiska godisskålen från Marocko på gamla bekanta teakmöbler, och farmor är förhoppningsvis nöjd med det.