Det är så spännande att ge sig in i världar som man aldrig har satt sin fot i. De här två mjukisarna har alltid hängt på väggen i ett av rummen hos farmor, och inte utom räckhåll så där som det brukar vara för en längtande femåring, utan precis i barnahöjd. På nära håll har jag kunnat titta och ibland till och med vågat känna på de mjuka fjädrarna. (Säkert har jag vid något tillfälle även gråtit en skvätt för att det varit synd om de stackars liven också, men det minns jag i alla fall inte.)
Det är ju så med vissa saker, att de har sin tid och de har sin plats. Nu ska alltså de här två kompisarna gå vidare till nya äventyr och jag har fått i uppdrag att sälja dem och lite annat. Det kändes först som ett vanligt Blocket-uppdrag, men ganska snart insåg jag att det här är en helt annan femma. Eller femhundring, om man har tur.
Jag chansade på en myndighet och ringde till Naturvårdsverket för att ställa lite frågor, man vill ju inte plötsligt stå där åtalat för något obskyrt handelsbrott. Jag trodde att de skulle tycka det var konstigt, skicka runt mig några varv och sedan slunga tillbaka mig samma väg jag kom ifrån, men till min förvåning sa redan växeltelefonisten “ok, jag kopplar dig till xx, som har hand om uppstoppade fåglar”. Inte bara finns det folk som jobbar med att stoppa upp djur, det finns dessutom en myndighet som tar hand om frågor som uppstår kring att stoppa upp djur och sälja dem. Tjejen i andra änden (som för övrigt lät att vara i min ålder, och inte runt 60 som jag hade väntat mig) upplyste mig snabbt om vilka regler som gäller för att sälja uppstoppade fåglar från Etiopiens 60-tal och önskade mig lycka till.
Asså det här är kanske inte så populärt, men jag gillar myndigheter.
