Tag Archives: gympa

Att unna sig

Vår resa hem från dagis började med att Hilda blev livrädd för en transvestit som stod mittemot henne på tåget. Hon började med ett osäkert “mamma…mamma…”, jag vände mig om för att se vad hon pekade på och hoppade till lite själv när jag möttes av en solbränd stor kvinna med luggen för ansiktet, men log mot hän och vände mig tillbaka till vanligtvis så tuffa Hilda som brast ut i storgråt och höll händerna för ansiktet resten av resan.

Planeringen hade spruckit redan vid hämtningen, så det var med andan i halsen vi sprang till skolan där gympan skulle vara, bara för att upptäcka att alla dörrar var låsta och att ingen annan heller visste något om vart vi skulle. Hannes blev ledsnare och ledsnare, men var tapper. Jag använde en livlina och ringde vår fairy godmother Rebban som lyckades där nummerupplysningen gick bet och gav mig numret till huvudkontoret där de kunde meddela att vi stod på fel ställe.

Med två ledsna barn och sex iskalla händer, var jag så arg på mig själv att jag tagit fel på ställe. Jag lovade hemmamys i stället – popcorn och film – så började vi traska hemåt. Efter ungefär tio steg fick jag en vision av samma fairy godmother, och hon upprepade sin smarta devis: Man ska unna sig när man kan. Och jag kan ju faktiskt. Så jag ringde en taxi och stuvade in barnen, vagnen och våra goda intentioner där, med hjälp av världens snällaste taxichaufför som skojade med Hannes och lirkade med Hilda för att få henne in i barnstolen som han trollat fram ur bakluckan. Vi myste åt vår lyx, som kostade 99 kronor och var värd varenda krona.

Att våga ha tråkigt

Tidslukare.

I dag var jag på gympa med min fyraåring, och jag hade glömt att det, till skillnad från vår förra gympagrupp, var en sådan där föräldrarna inte fick vara med. Jag blev alltså hänvisad till korridoren i en typisk sim-/idrottshall, med sina tråkiga tegelväggar, skeva omklädningsrumsdörrar och unkna lukt. Dessutom med en gnagande oro i bröstet att han skulle tycka det var läskigt att vara själv där, med en massa barn han inte kände. Och dåligt samvete för att jag glömt bort det och alltså inte förberett honom.

Hur som helst – jag satte mig med en suck på den bänk där jag skulle tillbringa en timme och tittade åt höger på en pappa med pocket (smart), åt vänster på en mamma med studieböcker i ekonomi (effektivt) och längre bort såg jag en mamma och en farmor som småpratade (socialt). I dag var jag alltså varken smart, effektiv eller social, så jag drabbades av en stunds förvirring. Jag skulle nästan kalla det för en tillfällig panik – jag hade absolut ingenting att göra. Ingenting!

Det enda jag hade med mig var en nyckel. Därför tog jag upp den ur fickan och kastade den upp i luften för att sedan fånga den. Andra gången tappade jag den. Skramlet lät lite väl högt, och pluggmamman gav mig ett par arga ögonbryn, så jag hasade mig nerför korridoren samtidigt som jag vände mig om efter var tionde meter för att se om en ledsen fyraåring skulle komma ut.

Jag kikade in i stora hallen, där ett lag med handbollstjejer tränade. Det kändes lite lurkigt att stå där i hörnet som en annan smygkollare, så jag gick tillbaka ut i korridoren. Ingen ledsen kille. Vidare till receptionen, där jag såg att det börjat regna, vilket gav mig ett uppdrag: ta in cykelsitsens kudde. Done. Klockan i receptionen visade tio över fem.

Nu ska jag inte fortsätta tråka ut er med en vidare beskrivning av timmen, ni fattar. Men min poäng är att det är så ovanligt att inte ha något att göra att det blir en oerhörd stress när det händer. Kanske för att man inte kommer ihåg hur man gör, eller för att man tänker på allt man kunde göra om man var någon annanstans eller hade något annat med sig. Man kan alltid rensa bland sina sms, eller sortera kontakter, läsa en bok, eller lyssna på podcast eller musik, eller läsa en pissdålig gratistidning – vad som helst för att slippa sitta sysslolös!

Det kommer dessutom hela tiden fler och fler sätt att fylla sin tid med – är det inte nya prylar, så är det onödigheter som Facebook. Jag har bara varit med ett par månader, men känner mig redan ganska redigt stressad över allt som händer utan att man ens behöver göra något. Oj, min gamla mellanstadiekompis som jag inte har pratat med på 20 år har blivit vän med nån som heter Katarina. Intressant? Och en kompis till en kompis har jämfört mig med nån annan av hans kompisar och kommit fram till att jag är mer punktlig. Tack?

Kruxet är förstås att det är så roligt, särskilt för en sån som jag som älskar att hålla koll på vad alla andra håller på med, så man kan inte låta bli. Men som sagt – ganska meningslöst. Jag tror att jag ska begränsa min inloggning till en gång i veckan och i stället sätta mig och kolla på ett skevt element i stället. Stimulera fantasin lite. Är ni med?

Epilog: Fyraåringen sprang ut efter 45 minuter och var alldeles lyrisk över hur kul det hade varit. Han pratade om allt han hade gjort hela vägen hem, då han plötsligt frågade: “men mamma, vad gjorde du egentligen, när jag var därinne?”.
“Jag väntade på dig.”