Author Archives: Jessica

Låtar att vråla till

Eloise – e vi mer än bara vänner så visa vad du känner, å sen får känslorna bestämma…!

Jag har alltid tyckt att bilen är ett alldeles förträffligt ställe att vrålsjunga på. Man är helt ensam (nåja, nån stackars fastspänd småtting får väl stå ut då och då), och kan dra på riktigt högt. Den enda nackdelen är att man inte kan dansa.
Vissa låtar är verkligen gasa-låtar, till exempel Queens Don’t stop me now:

I’m a shooting star leaping through the sky
Like a tiger defying the laws of gravity
I’m a racing car passing by like Lady Godiva
I’m gonna go go go there’s no stopping me
I’m burning through the sky yeah
Two hundred degrees that’s why they call me Mr. Fahrenheit
I’m travelling at the speed of light
I wanna make a supersonic man out of you

Det finns få låtar med mer energi än den, men om någon har ett tips, så tar jag gärna emot för framtida bilfester.

Bonustips om du är på ta-ingen-skit-humör.

Bolibompa säkrat

Nu för tiden kallas det här schabrak.

Vår teve gick sönder i går. Den bara dog, tyckte väl att det fick vara nog så. Detta meddelade R mig i ett sms, och sms:et utstrålade en aning entusiasm över förlusten, det var inte med sorg han skrev att vi nog hade en Bolibompasituation att lösa i kväll. Bakgrunden är att han ganska länge har varit sugen på en platt-teve, men har respekt för min bestämda åsikt att saker inte byts ut innan de går sönder. Så nu brakade den ihop, och jag är inte den som hänger kvar vid riskabel elektronik, så vi ringde in min bror som barnvakt (visa av tidigare misstag) och åkte iväg för att köpa en ny.

Som alltid när vi handlar saker, så gick det fort som fan, så vi hade bestämt oss inom tio minuter för en lagom stor och passande vacker apparat. Vår gamla teve står nu och tar upp plats på lagret, som vi ibland kallar för arbetsrummet. Det blir intressant att se hur länge vi står ut innan vi masar oss iväg till tippen med den, den brandfarliga möbeloljan från två somrar sedan och Rs gamla dator som skrotades för sju år sedan. Tur att man inte har större ställe, då skulle väl allt sånt här samlas någonstans i ett förråd för att sedan hittas av barnbarn eller grannar som tycker det är jätteäckligt och ofräscht med den där skrotfyllda källaren.

Hej! Jag heter Jessica och är er servitris i dag!

Sex felstavningar på en enda lunchmeny…nej, ni är inte där än.

Det speciella med restauranger i USA är den naturliga känslan för service, som när den konceptualiseras och flyttas till Sverige tyvärr bara blir löjlig. I USA finns en uppmärksamhet på detaljer som är så cool. När vi skulle gå på min brors examen i Virginia var det febril verksamhet på campus redan klockan sex på morgonen. Till exempel gick det omkring folk med trasor och torkade dagg som säkert ändå skulle försvunnit med morgonsolen från varenda en av hundratals stolar. Andra personer gick sedan efter och rättade till stolarna på centimetern i raka rader och vi var grymt imponerade av hela upplägget. Men när den amerikanska serviceandan ska flyttas till våra förhållanden, till exempel i form av ett restaurangkoncept, så blir det fel på flera punkter. För det första är det helt malplacerat, man vill inte ha så närgången service i Sverige. För det andra finns inte detaljkänslan där, vilket gör att allt känns halvtaskigt. För det tredje så kommer beteendet inte naturligt för de svenska servitörerna, som i stället ger ett tillgjort osäkert och obekvämt intryck.

I dag fick jag tillfälle att fundera över självsäkerhet. Det är enormt tilldragande med självsäkerhet, någon som ser sitt eget värde och inte är rädd att misslyckas. Vad jag seglade vidare på i dag var hur litet spannet är mellan osäker-självsäker-självgod. Man kan nästan nosa upp osäkerhet hos någon som står och talar framför en publik, det spelar ingen roll hur många tricks de har för sig där framme. Osäkerhet skiner igenom ytan ganska starkt. Eftersom jag själv inte tycker det är ett nöje att stå på scen, så ser jag det som min uppgift i publiken att försöka uppmuntra stackaren där framme när jag känner nervositeten ånga ut i lokalen. Jag skrattar åt skämten även om de är tråkiga, jag nickar eftertänksamt om jag får ögonkontakt och jag applåderar starkt när allt är klart och utpustat. Ibland kanske jag till och med tycker det är jobbigare än den som står på scenen.

Å andra sidan – en person som jag började småprata med i dag gav ett första intryck av säkerhet, men det tog bara femton sekunder innan jag insåg att han fullkomligt struntade i mig, han ville bara få fram vad han själv tyckte om saker och ting. Det är inte attraktivt. Jag avslutade snabbt samtalet men satt sedan så jag var tvungen att smyglyssna när han ringde och bokade en resa, och han använde sig inte av “jag skulle vilja boka…” utan “jag vill ha…”. Så himla säker på sin egen förträfflighet och förmåga att få exakt vad han ville. Inte snyggt.

Äventyr på en borg

Utsikt över en liten stad.

Jag hade inte varit på Vaxholms kastell sedan jag var tolv och var på klassutflykt, så det var en överraskning för mig att jag fick en så stark flashback när vi kom ut på utsiktsplatsen. Förra gången jag gick upp där, blev jag ihop med min första kille så där “på riktigt”. Han tog min hand när vi kom ut på utsiktsplatsen, och allt var mycket romantiskt och spännande ända tills de andra smällde igen porten och stängde ute oss där.

I dag var det annan sorts spänning som gällde, med lagkamp och annat. Det är svårt och intressant när åtta personer som inte känner varandra ska hitta sin plats i gruppen, särskilt när fler vill vara ledare. Jag är van vid att ta kommandot och föra händelserna framåt, så jag fick en liten törn när mitt förslag på lösning blev nedröstat utan vidare vid den tredje stationen. Stod lite förvirrad och mumlade för mig själv innan jag tog tag och gjorde som de andra ville. Ibland måste man försöka vara lite prestigelös.

Apropå otäckt

Den perfekta presenten!

När man sitter på tunnelbanan och har glömt boken hemma, så finns det inte så många ställen att titta på innan man måste fästa sin svenska blick på en punkt någonstans emellan personerna mittemot eller i det svarta fönstret (men akta studsen, kolla inte på någons spegelbild!). I början kan man i alla fall titta på annonserna runt omkring. Den här tittade jag rätt länge på, för jag har alltid önskat mig ett radiostyrt plan. Efter ett jag funderat lite över det, såg jag att det minsann finns helikoptrar nu också (fast varför skulle man vilja skjuta ner helikoptern, då går den ju sönder?). Dessutom är det så himla fult med felstavningar i annonser.

Det var inte förrän efter en stund som jag såg den märkliga reklamen till vänster. Tänk vad otäckt att få något sånt i present: “Grattis på födelsedagen – här är en gipsskulptur till köksfönstret!” Eller kanske ännu värre: “Grattis på bröllopsdagen – den här gummiskulpturen symboliserar vårt äktenskap!”

En långsökt koppling: Apropå äktenskap och att R och jag brukar lägga ganska mycket krut på våra nyårslöften, så har jag i dag än en gång infriat årets löfte: Face your fears. (fritt fram att översätta, men den formuleringen var vad som slog mig med full kraft på nyårsafton, så den blev det). Världens största spindel hade fräckheten att klättra upp på badrumsväggen när fyraåringen gjorde sina kvällsbestyr, och jag kvävde snabbt mitt vanliga skräckrop för hans skull. Uppmuntrad av den lyckosamma utgången av det, så bestämde jag mig för att ta saken i egna händer i stället för att fjantropa på R som jag brukar (varpå han tar en tidning, släpper den på en intet ont anande spindel och skrapar upp liket). På väg till tidningsgömman tänkte jag igenom saken lite snabbt (utan att skämmas så ska jag berätta att jag en gång la en GB-glassburk över en spindel som jag inte vågade döda, för att R skulle göra det när han kom hem några timmar senare), och upprepade mantrat för mig själv: Face your fears. Kom igen, Jessi, kom igen. Det är bara en spindel, och den hoppar ju inte ens. Är inte ens lurvig. Kom igen Jessi. Straight face. Tänk på barnen, var lite tuff nu.

Jag gick kisande fram emot väggen med Onoffs reklam i högsta hugg (ha! Nummer 3 på listan!) och BAM! SPLAFF! AAAAHH! smackade jag ihjäl spindeln och gick triumferande ut i köket med Onoff så långt ifrån kroppen som möjligt. Jag fick stå där och samla mig en stund innan R upptäckte vad jag hade gjort och kunde säga att jag var så tuff.