Inte förrän det tredje tåget kom in på stationen när jag åkte hem i dag, lyckades jag klämma mig på, och då var jag redigt fräck. Men så ser jag det här – vad handlar det om?! En tom plats, mitt i trängseln. Titta noga så ser ni att det ligger en broschyr där. Aha. Paxat. Attans.
Det är inte nådigt att sitta och vräka sig på två platser på det där viset (ni skulle bara hört grymtandena runt omkring mig när jag bökade upp mobilen och låtsades sms:a), men det uppstår sällan annat än just grymtanden och en och annan som säger något i stil med “om vissa kunde flytta sina grejer, så kanske fler skulle få plats…” för sig själv. Så sätet stod tomt ända från Östermalmstorg till Liljeholmen.
Och apropå att paxa plats, så satt jag bredvid en kille på bussen hem, som jag gick i skolan med en gång i tiden. Vi gick i Montessoriklass, där vi slagit ut väggarna i klassrummen och gick tillsammans i en 1-2-3:a och 4-5-6:a. Jag kände honom inte särskilt väl, men när vi ses på Ica med varsin barnvagn, så nickar vi båda och jag ser att hans leende är lika stort som mitt. På något vis känns det som att vi har så mycket gemensam historia att det inte spelar någon roll att vi aldrig pratade, att han är ett år äldre och att jag tyckte han var lite märklig. Vi spelar i samma lag liksom. (Det kanske vi gjorde, förresten, i klarremarre eller stick.)
När jag åker buss hem till mina föräldrar, så hoppas jag alltid att det ska gå på någon gammal klasskompis som jag kan få prata med och fråga hur de har det. Eller vänta – tänk om plötsligt alla gamla lirare skulle gå på från sina vanliga stationer, och ja ba sku ställa mig upp och ropa: Klarremarre eller stick! Härliga tider.
