Måndag 2.0

Frukt är godis!

Efter en upp-och-ner-dag är det lyxigt att få åka hem på tunnelbanan med en bok som gång på gång förtjusar med sitt vackra språk, och att sedan komma hem till en glad familj med maten klar på bordet. Toppa sedan med att göra smoothie till kvällsmål tillsammans med en aspirerande kock. Livet är skönt, och vardag inte så dumt.

Två hyllmeter släkt

Ett mått på fyra generationer.

Hos min farmor står en bokhylla där vi alla har mätt oss vid olika tidpunkter i livet. När jag mätte Hannes där i helgen, var han exakt lika lång som jag själv var 26 februari 1982, 12 dagar efter att jag fyllt fem, och sex dagar innan jag blev storasyster. Jag lyckades också mäta Hilda, och hon var inom felmarginalen exakt lika lång som jag var i september 1978, det vill säga när jag var 1,5 år som hon. Det känns så mäktigt. Att min mamma eller pappa har suttit där och petat dit ett streck och datum när jag var lika liten som H2 är.

Något annat som är mäktigt är de högsta strecken, som förstås tillhör min farfar – 1,93 m i sina dagar.

Drive-o-matic-3000

Det är ju det man har sagt i snart 50 år – framtiden finns i Vällingby!

Sånt här blir man ju lite fundersam över – vad menar de egentligen med “Framtidens trafikskola”? Närmast till hands med tanke på byggnadens befintliga skick är att tänka att det kommer att byggas en trafikskola här så småningom.

På hemsidan, som jag förstås var tvungen att kolla, börjar ett stycke med att skryta över att “Trafikskolan har konsekvent sedan starten 1980…”, vilket kastar ljus över mysteriet. Det är alltså ett helt vanligt framtidsutslag i stil med företagsnamn som innehåller “2000”, “3000”, “e-z” eller olika ordlekar kring “IT”. I stället för att kalla den “Trafikskola 2000”, så tog man kaxigt för givet att man skulle vara kvar långt in på nästa millennium, och använde därför det mer vaga “framtidens”.

Fredag med det gamla gardet

Hos supermormor och megafarmor serverades kokkaffe, plättar och trettiotalets läseupplevelse.

Hos min mormor får man lära sig att inget går till spillo. Hon har små påsar och crème fraîche-burkar med den minsta lilla rest från förra måltiden, och allting används. Det är fascinerande när hon ber en ta fram elvispen, och den ligger i originalförpackningen från 1981. Eller när man hjälper till att klä hennes julgran och känner igen varenda glaskula plus silkespapperet – eller ännu bättre: hushållspapperet – den ligger i från när man var fem år. Mormors ljudanläggning är ett riktigt åbäke, men snygg som sjutton och med ett högtalarsystem som helt klart slår vårt. (Hannes satte igång disco direkt när vi kom dit, eller “disney”, som han kallade det.) Mormor har kvar en dockvagn från när min mamma var liten, och båda barnen drar gärna runt den fylld med dockor från olika epoker och en handväska som jag minns att min syster och jag hade när vi lekte affär. Om en av dockorna har tappat allt hår, eller den där lastbilen som någon (ingen minns vem) har gjort i slöjden har tappat ett hjul, så spelar väl inte det någon roll?

Det är på liknande sätt hos min farmor, där man alltid hittar något nytt (som aldrig är nytt). Jag förstår inte hur det går till, men varenda gång jag går ner i hennes källare, hittar jag något som jag aldrig har sett förut. När jag var liten tyckte jag att den källaren var en magisk plats. I dag visade hon Hannes en snidad noshörning från Afrika, och berättade att noshörningar minsann kan döda andra djur med sina vassa horn, medan Hannes intresserat nickade och sa “jahaaa!”, mumsande på godis ur den skål som alltid varit magiskt fylld med geléhallon och gräddkola för oss. Farmors första läsebok fångade Hannes intresse, och den läste han uppkrupen i Onassis-soffan som hon vägrar att byta ut. I dag kom farmor precis innan vi skulle gå, och höll upp och frågade om jag ville ha en liten flaska bläck. En flaska bläck! Hur länge hade hon sparat den?

Det här sparsamma tänkandet skulle verkligen inte skada att spridas lite neråt i åldrarna, och det är väl bara en av alla de fördelar som mina barn får genom en bra kontakt med sina äldre. Det var två trötta barn som somnade i bilen på väg hem, och då hann vi inte ens ner i farmors spännande källare. Nästa gång…