Från gult till fult

Jaså var det SÅ du såg ut naken!

Tänk att det bara var två veckor sedan jag gick förbi det här trädet, då prunkande gult som ett tidningsomslag, men nu oerhört spöklikt. Det hjälpte ju inte att det var dimma, det finns inget mer mystiskt och skrämmande än dimma. Mitt hår blir ganska skrämmande också, kan jag säga. Man går hemifrån med något sånär rakt och prydligt hår, och kommer fram till hisspegeln som om man sett något fruktansvärt på vägen.

Rusningstid i ett rus

Långa trappor ska gås.

På tunnelbanestationen vid mitt jobb är det öppna spärrar, och spärrvakten i båset sitter för det mesta och läser. Jag brukar alltid ta upp mitt busskort och visa det ändå, för jag tänker att den som sitter där kanske sorgset sitter och tänker “mitt jobb är helt meningslöst”, och det vill jag inte att någon ska behöva fundera på varenda dag. Därför håller jag upp min lilla lapp innan jag kastar mig nerför rulltrappan.

Förut tyckte jag alltid att det var höjden av stress att gå i rulltrappor, men numera är jag själv en sån som går till vänster, mer av vardagsmotionsskäl än något annat i och för sig. Rulltrappor är också plats för det till synes lugnaste man ser i rusningstidsstressen – rulltrappspussar. De åker där i sin lilla bubbla och ser kära ut. Det finns så många olika sorters gå-till-jobbet-pussar i tunnelbanan. Ibland kan man se två personer som man inte ens fattat att de hörde ihop, lägga undan varsin tidning och plötsligt ge varandra en puss mitt på munnen innan den ena går av. Den ger alltid en rolig tennispublikeffekt på folk runt omkring. En annan är den ständiga – där paret står så nära varandra och viskar och ler att det ser ut som de är inbegripna i en lång puss i stället för ett samtal.

Jag har ett favoritpar som ibland sitter mittemot mig på väg till jobbet. De är i 50-årsåldern och sitter och håller varandra i handen och berättar tysta saker för varandra med huvudena ihop. Ibland fnissar hon till som en tonårstjej som just har hört att personen mittemot har gylfen öppen (jag?!), och säger något tillbaka som i sin tur får honom att le. Helt klart nykära. När hon går av, så tittar han ut genom fönstret efter henne, och vinkar. Sedan ser han nöjd ut under en hel station innan hans ansiktsuttryck går tillbaka till ett mer neutralt. Och jag sätter på min podcast igen och slutar tjuvlyssna.

Hannes på taket

Kungen av hustaken.

I dag var det höststädning med grannarna, och när en av dem frågade om det var någon som ville följa med upp på taket, studsade förstås fyraåringarna och jag upp och ned av glädje. Så vi gick upp några stycken, och Hannes höll hårt i räcket när vi tittade ut över Stockholm. Det är så vackert med tak!

Jag har aldrig varit rädd för höjder, tvärtom tycker jag att det ger en kick att få vara riktigt högt uppe. Ett undantag är när vi var i Mexiko och klättrade upp på den högsta pyramiden i Chichén Itzá, och jag drabbades av akut höjdskräck precis när vi skulle klättra ner. Jag tog mig till slut nedåt med hjälp av ett rep, hasandes på rumpan, och jag har ett ögonblicksminne av att hasa förbi en pojke i tioårsåldern som med ett krampaktigt tag om repet mumlade för sig själv: “It’s gonna be ok-it’s gonna be ok-it’s gonna be ok”. Det finns alltid någon som har det värre.

Fredagslugn

Avkoppling.

För mig går det snabbt att komma in i ledighetsläge på fredagarna, och ännu snabbare går det när jag ser hur mycket barnen njuter av att få vara hemma med oss. Vi hinner så mycket, utan att stressa, som till exempel att ta en omväg via lekparken när vi går till affären.