Tag Archives: rulltrappa

The comeback

Konstapel Hannes, till er tjänst.

Äntligen hamnade vi på Polismuseet, som Hannes har pratat om så länge. Det är inte alltid det man tror ska intressera som faktiskt gör det, det tänker jag ofta på när jag tar barnen någonstans. I dag var det inte lika oväntat, det var förstås mest spännande med polisbilen. Och att klä sig som en polis (även om de två uniformer i barnstorlek som fanns monopoliserades av samma två pojkar under hela tiden vi var där…vid såna tillfällen undrar jag verkligen hur deras föräldrar tänker). Själv provade jag uniformen i ungefär en halv minut, men det räckte nog för att ingjuta lite pondus och självsäkerhet, vilket skulle visa sig i tunnelbanan några timmar senare.

Ni vet när man råkar på en idiot som säger något och fem minuter senare kommer man på att “det skulle jag ha sagt!”, men då är det försent? Check this out:
När vi skulle ner i rulltrappan till tåget, sprang Hannes på sitt femåriga sätt några steg före, och råkade komma på samtidigt som en man i rock (låt oss kalla honom Herr Pajas). Jag kom på rulltrappan ett par steg efter och pajasen vände sig om till mig, pekade med hela busskortet och fräste: “håll reda på ungen, annars kan nån ta dig för vårdslöst förfarande!” I normala fall skulle jag bara ha skrattat honom rakt i ansiktet eller kanske ignorerat idioten fullständigt, men nu blev min lilla guldklimp till son (som alltid är så duktig och håller till höger i rulltrappan och sen väntar längst ner) inblandad. Därför replikerade jag i stället: “håll reda på när din mun är öppen, annars kan nån ta dig för det dumhuvud du är!”. Bam-bada-bing, fan vad bra! Det var nästan så att jag sträckte två knutna nävar upp i luften i en segergest (men då hade jag ju tappat vagnen med min andra björnunge nerför rulltrappan, och det hade förtagit mitt fyndiga försvarstal något).

“Håll reda på när din mun är öppen”…fan vad bra. 😉

Rusningstid i ett rus

Långa trappor ska gås.

På tunnelbanestationen vid mitt jobb är det öppna spärrar, och spärrvakten i båset sitter för det mesta och läser. Jag brukar alltid ta upp mitt busskort och visa det ändå, för jag tänker att den som sitter där kanske sorgset sitter och tänker “mitt jobb är helt meningslöst”, och det vill jag inte att någon ska behöva fundera på varenda dag. Därför håller jag upp min lilla lapp innan jag kastar mig nerför rulltrappan.

Förut tyckte jag alltid att det var höjden av stress att gå i rulltrappor, men numera är jag själv en sån som går till vänster, mer av vardagsmotionsskäl än något annat i och för sig. Rulltrappor är också plats för det till synes lugnaste man ser i rusningstidsstressen – rulltrappspussar. De åker där i sin lilla bubbla och ser kära ut. Det finns så många olika sorters gå-till-jobbet-pussar i tunnelbanan. Ibland kan man se två personer som man inte ens fattat att de hörde ihop, lägga undan varsin tidning och plötsligt ge varandra en puss mitt på munnen innan den ena går av. Den ger alltid en rolig tennispublikeffekt på folk runt omkring. En annan är den ständiga – där paret står så nära varandra och viskar och ler att det ser ut som de är inbegripna i en lång puss i stället för ett samtal.

Jag har ett favoritpar som ibland sitter mittemot mig på väg till jobbet. De är i 50-årsåldern och sitter och håller varandra i handen och berättar tysta saker för varandra med huvudena ihop. Ibland fnissar hon till som en tonårstjej som just har hört att personen mittemot har gylfen öppen (jag?!), och säger något tillbaka som i sin tur får honom att le. Helt klart nykära. När hon går av, så tittar han ut genom fönstret efter henne, och vinkar. Sedan ser han nöjd ut under en hel station innan hans ansiktsuttryck går tillbaka till ett mer neutralt. Och jag sätter på min podcast igen och slutar tjuvlyssna.