Jag älskar alla sorters granngemenskap, och gårdsstädningarna är det bästa! Att se grannarna kliva runt i gummistövlar med en räfsa/sopsäck/grillad korv i hand är så mysigt. Sen gör det ju inte så mycket att nästa lördag bjuder på lövströsslad gräsmatta igen, man har ju ändå varit därute och jobbat tillsammans. Senast vi hade städning och höstfestade på kvällen, slutade det långt in på natten med Singstar i källaren, och jag som var en våning upp och passade på sjuk bebis, blev ofantligt nyfiken på vem det var som fotbollsinspirerat vrålade “SOPOR!” och vilka som sedan engagerat bröt ut i “Don’t go breaking my heart…I won’t go breaking your heart“. (Det visade sig att sången var ganska mycket renare genom golvet, men showen var förträfflig på plats.)
Nu när vi bor i ett hus med 15 lägenheter är städningarna ganska småskaliga, men när jag var liten sprang vi barn i området ganska långt in i skogen och plockade skräp runt radhusområdet. Höjden av spänning på städdagen var när det kom en stor lastbil med ny sand till sandlådan – sån där härligt raspig, mörk sand som till och med funkar att bygga berg med kulvägar av. Det påminner mig förresten om att min syster, hennes kompis och jag gjorde en film om vårt område, vart tog den vägen? Introt filmades från kompisens tak till musiken från Kåldolmar och kalsipper av Nationalteatern som vi loopat lite halvsnyggt. Uppdrag: leta rätt på den filmen!
