Fotnot

Men allvarligt Jessi…vad är det här för något?

Min familj har ett konstigt förhållande till strumpor. Mitt eget claim to fame på det här området består i att jag aldrig har tappat bort en strumpa i tvätten. Risto har däremot en annan grej för sig – han har aldrig strumpor överhuvudtaget. Vinter, vår, sommar, höst – inte ens i stövlar eller i skridskor har han annat än sina bara fötter. Under förra vintern, som var betydligt kallare än den här, resignerade vi och skänkte alla hans strumpor till ett härbärge. Who were we kidding, liksom. Han kommer ändå aldrig att ha dem.

I dag hittade han dock ett par som undgått rensningen, och kom ut ur garderoben med en så konfunderad min att jag på allvar blev orolig för att han inte förstod vad de var för något. “Ska jag ha strumpor i dag?” sa han till slut, till min och sin egen förvåning. Jag frågade om det händer något speciellt i dag, men han skakade på huvudet och tillade: “Äh, det går ju inte…vad skulle dagisfröknarna säga.” Och med de orden åkte de in i garderoben igen och stannar väl där i nio år till, innan nästa försök.

Jag antar att den där slutsatsen kom sig av att dagispersonalen brukar påpeka att Hannes slänger av sig strumporna innan han knappt kommit innanför dagisdörren, och att det nog är för att pappa aldrig har strumpor heller. Och medan jag skriver det här, ligger Hilda och sover sött under sitt mjuka täcke…med knästrumpor som hon vägrat ta av de små lena fötterna. Tänk vad det kan vara olika.

Brottsrubricering: uppmaning till korkat beteende

Kvällstidningsfasoner.

Jag gillar verkligen inte “är du på plats?”-mentaliteten. Vad ska det här föreställa:
“Polisen ber de boende i området att hålla sig inomhus. På plats? Skicka MMS/SMS…” Det är knappt att de andas mellan de där två meningarna, inte konstigt att de inte hinner tänka heller. Det är förmodligen ingen bomb (hoppas jag sannerligen i alla fall), och det är klart att jag också är nyfiken och vill gå ut och se vad som händer utanför dörren, men jag är nog mer rädd om mig och min familj än att riskera något för sensationslystnadens skull.

Det andra som stör mig är att jag är sugen på att läsa skittidningarna, som jag ju bojkottar sen flera år tillbaka. Det är som att man hellre får en massa påhittad och smaskig information än sanningsenlig information i det här läget. Argh. Skäms.

Kungens kurva recreation resort

Den manliga kroppsschampohyllan…

Om jag säger att jag ska åka och storhandla klockan nio på kvällen, då låter det lite stressigt i mångas öron. Då har man inte varit i kungens kurva klockan nio på kvällen. Myst runt bland gångarna med en asbra blandlista på ipoden och klämt på alla förpackningar. Man kan lämna kundvagnen precis var som helst, den är aldrig i vägen för de andra sju personer som går omkring och skrotar. Avslappning.

Den som följer min blogg och dessutom kommer ihåg mina förehavanden, minns ett oerhört intressant inlägg om hur jag köpte ett feminint schampo till min man i juli. I dag smög jag in på gången med manliga produkter och sniffade fram ett ytterst maskulint schampo så han slipper skämmas på gymmet. När jag såg hyllan så förstod jag ju hur fel ute jag var förra gången. Män vill nämligen bara ha en förpackning som är svart, grå eller möjligtvis mörkgrön. Dessutom är det helt fel att tvätta håret med en egen produkt, det ska antagligen under manliga grymtningar tvålas in över hela kroppen samtidigt. (Fast vad jag minns så var det ju en tjej som sa: “Två flaskor i duschen? Nänä, inte jag – nu gäller bara Wash & Go!”)

Hur som helst – dagens inhandlade schampo tar det hela ett steg längre, då det heter “body hair shampoo”. Manligt.

Att göra vad man inte vill och gilla det

Dinosaurieskelett…lika coolt i Frescati som i New York.

När någon säger något som är viktigt, kommer man ihåg allting runt omkring när man fick höra det, även om man inte just då förstår att det var viktigt. En rykande kall vinterdag för fem år sedan, när jag hade fått mitt första barn och fallit in i mörkret en tid, så var jag och pappa ute och körde i Helsingfors. Precis när vi svängde upp till en Hesburger, så frågade jag honom om han någonsin ångrat att han fått barn. Jag vet inte vad jag ville höra – att han hade det eller att han inte hade det – men jag hade nog inte väntat mig det svar som jag fick, ungefär så här:

“När man har barn, så är man ibland tvungen att göra saker som man aldrig skulle gjort om man fick välja själv, inte alls har någon lust att göra, eller som man till och med tycker är skittråkiga. Men sen visar det sig många gånger att det man får uppleva är roligt, spännande och till och med något man inte velat vara utan.”

Så sa min kloka pappa, och jag minns hur jag kände en gnutta hopp spira. Nu tänker jag ofta på vad han sa den där gången utanför Hesburger. Senast i dag, när jag trotsade min migrän för att åka till Naturhistoriska riksmuseet med barnen. Iiiiinte direkt vad jag längtade efter, men sen när vi var där, och jag såg hur glada de var och tänkte på vad de snappar upp och hur de kommer att minnas ändå, så spelade huvudvärken mindre roll. Jag kan också säga så här, att om jag inte haft barn, så hade jag aldrig gått fram till montern med den enorma spindeln, jag hade strukit längs med väggen för att vara så långt bort som möjligt, men när nu Hannes erbjöd mig handen för att våga gå till spindeln, så tog jag den och gick dit, och det kändes riktigt bra.

Face your fears.

Glimtar och mys

Det är de små detaljerna som gör det. Livet alltså.

I Uppsala i helgen var jag tvungen att stanna upp mitt i språnget på väg till tåget. Jag insåg plötsligt att det var första gången jag gick utomhus med en pappersmugg i handen. “Jaha”, tänker ni, “det var ju mäkta ointressant”, men nu råkar det vara så att jag gillar små glimtar i livet, vare sig de är roliga, knepiga eller bara fåniga. Och eftersom det här är mitt ställe att skriva om de glimtarna, så får det där stå kvar. Jag tycker alltid det är roligt att stanna upp och reagera på att man gör något för första gången eller att man går någonstans där man aldrig har gått förut (fast man har bott i närheten i tio år). Man ska inte sluta reagera.

När jag är i Uppsala tänker jag alltid på att min mormor och morfar måste ha hängt där när de dejtade. Jag kan gå och bara mysa kring den tanken. Måste fråga lite om det.