Inskriven, beskriven, utskriven, avskriven

Just det, det är jag som är jag.

Det finns inget som får mig att känna mig så ynklig och spinkig som att dra på mig en sjukhusskjorta med tillhörande knästrumpor. Är man inte sjuk när man kommer till sjukhuset, så känner man det definitivt komma när man får sig tilldelad en säng och ovan beskrivna klädsel. Då blir man dessutom avidentifierad och får förlita sig till det tajta armbandet för att komma ihåg vem man är. I papperen står det väl lite utförligare beskrivet, om än opersonligt: tvåbarnsmamma, 31 år, jobb utan tunga lyft.

Sjukhus är inte roligt. Antingen ser jag elände omkring mig, eller så är jag själv eländig. Och är jag inte ens eländig, så sitter jag i stället och oroar mig för att jag tar upp viktig tid eller sängplats för någon annan som är sjukare än jag. Jag försökte gå hem flera gånger i dag, men blev kvarhållen första gången när jag rasade ihop för att jag gick upp från sängen för hastigt och andra gången när jag inte fått mitt obligatoriska fika. Så jag satte mig snällt och åt mina skattesponsrade smörgåsar och jobbade på att få upp blodtrycket av ren vilja. Sen fick jag till slut gå till min skjuts och lämna platsen till någon annan. Armbandet klippte sköterskan av, det är inget gröna lund-spararvärde i det, antar jag.

P.S. Ingår det i sjuksköterskornas jobb att hålla handen på min axel eller stryka mig över pannan? Eller är de bara supergulliga människor? Jag älskar sjuksköterskor!

Ensoffefamiljen

Förändringens vindar blåser på åsen.

Så var det Blocket-dags igen. När vi köpte soffan som såldes i dag, så fick vi ett infall och gjorde oss inte av med den gamla soffan. Sedan dess har vi alltid haft två soffor, hur litet vi än har bott. Vi har varit de som har två soffor. Nu är det slut på den eran, i alla fall för ett tag. Förändring är bra. Jag gillar förändring.

Den här gången var det en pappa med typ femtonårig son som kom hit och tog med sig soffan. Jag älskar att träffa okända, vanliga människor och se hur trevliga och just vanliga de flesta är. Det stämmer med min världsbild.

Jag pratade på och sonen undvek ögonkontakt, log blygt och svarade enstavigt på det där viset som tonårskillar gör. Det slog mig att jag är vuxen i hans ögon, han tyckte det var lite småjobbigt att prata med mig när pappan var ute och fixade med bilen. Jag blev lite nervös av den insikten, och när de provsatt i soffan och pappan sa “det är han som ska ha soffan i sitt rum”, så var det väldigt nära att jag sa något i stil med “ja, den är ju skön när man vill hänga med kompisarna”, men jag svalde det i allra sista stund. Herregud! Tänk om jag börjar dansa så där också, med armarna i 90 graders vinkel.

Fast äsch. Vem bryr sig. Allt ska man vara (med om) så småningom.

Övermöblerat är ordet för dagen

I sitt rätta element.

I morse var jag och mamma hos farmor och hämtade hem några möbler från hennes lägenhet. Det var lite av en chock att öppna dörren och känna att det såg ut och kändes som att hon var där, konstigt nog hade jag trott att hon skulle vara borta. När jag gick i skåpen på jakt efter en påse, fick jag en känsla av panik, jag ville ta med allting hem. Ungefär som att en del av farmor fanns i den där kantstötta gamla koppen eller i en kastrull med skev botten.

Jag tog i alla fall bara med mig det jag kom för att hämta. Så nu tronar den magiska godisskålen från Marocko på gamla bekanta teakmöbler, och farmor är förhoppningsvis nöjd med det.

Femåringens blandade logik och fantasi

Snopet monster i exil i vardagsrummet.

Hannes ropar för elfte gången efter släckning:
– Jag är rädd för gosedjuren, för att de ska bli levande.
– Jag lovar dig Hannes, gosedjuren kommer aldrig någonsin att bli levande.
– Men jag är rädd för det i alla fall.
– Vad tror du skulle hända då, om gosedjuren blev levande? De är ju snälla.
– *otålig suck* Meh. Då blir det ju ett himla liv, för mamma tänk efter nu – alla är så jobbiga. Monstret är läskigt, aporna äter så mycket bananer så vi inte får nån mat och elefanten trumpetar så högt att Hilda vaknar…
– Ja, det är klart. Vad vill du att jag ska göra då?
– Okej, ta bort monstret och stjärnkuddarna, så går det bra sen.

Att unna sig

Vår resa hem från dagis började med att Hilda blev livrädd för en transvestit som stod mittemot henne på tåget. Hon började med ett osäkert “mamma…mamma…”, jag vände mig om för att se vad hon pekade på och hoppade till lite själv när jag möttes av en solbränd stor kvinna med luggen för ansiktet, men log mot hän och vände mig tillbaka till vanligtvis så tuffa Hilda som brast ut i storgråt och höll händerna för ansiktet resten av resan.

Planeringen hade spruckit redan vid hämtningen, så det var med andan i halsen vi sprang till skolan där gympan skulle vara, bara för att upptäcka att alla dörrar var låsta och att ingen annan heller visste något om vart vi skulle. Hannes blev ledsnare och ledsnare, men var tapper. Jag använde en livlina och ringde vår fairy godmother Rebban som lyckades där nummerupplysningen gick bet och gav mig numret till huvudkontoret där de kunde meddela att vi stod på fel ställe.

Med två ledsna barn och sex iskalla händer, var jag så arg på mig själv att jag tagit fel på ställe. Jag lovade hemmamys i stället – popcorn och film – så började vi traska hemåt. Efter ungefär tio steg fick jag en vision av samma fairy godmother, och hon upprepade sin smarta devis: Man ska unna sig när man kan. Och jag kan ju faktiskt. Så jag ringde en taxi och stuvade in barnen, vagnen och våra goda intentioner där, med hjälp av världens snällaste taxichaufför som skojade med Hannes och lirkade med Hilda för att få henne in i barnstolen som han trollat fram ur bakluckan. Vi myste åt vår lyx, som kostade 99 kronor och var värd varenda krona.