Plutt [plut:] – en liten grej som kan användas till vad som helst

På fackspråk: en plutt

I dag kom jag på att det är ganska många gånger jag har gått in i en affär och bett att få köpa en “plutt”. Som tjej är det i det här läget mycket viktigt att snabbt följa upp med någon sorts förklaring så att mannen på byggvaruhuset/cykelaffären/elektronikkedjan inte ska tro att jag inte kan nånting, men ordet “plutt” är en bra beskrivning på många saker. Dagens var en “plutt som man sätter i ventilen för att kunna pumpa min cykel med en vanlig pump”, och den inköptes för ynka 25 kronor. (Frågan är som vanligt, varför jag inte har köpt den tidigare, utan i stället cyklat till Shell och lånat den där lilla plutten.)

Tyvärr kommer jag inte ihåg vad det officiella namnet var på den här plutten heller, om han ens sa det. Vi kanske gjorde som danskarna.

Våffle gör di på dette viset

De dänske våååffle!

25 mars – Våffeldagen med hela svenska folket! För mig i alla fall sedan 1994. Det var då jag för första gången blev inbjuden till våffelfest hos Rebban (senare känd som Fairy godmother). Hon har nämligen den goda smaken att fylla år på en högtidsdag och dessutom bjuda in till kalas varje år. Så i 14 år har jag fått smaka de svenska och de danska våfflorna, och i snart 15 år har jag känt den där roliga, söta, omtänksamma tjejen som inte är rädd för något eller någon. Varje gång jag tänker på att vi fått henne som gudmor, så myser jag.

Mycket ska du vara med om i ditt liv, Hilda, men våfflor lär det aldrig bli brist på!

Buss å tåg å tåg å buss

Från tillkämpat till nöjt leende, Hannes fotar skeendet.

Det är tufft att försöka vara miljövänlig när man går från en ersättningsbuss i snöstorm i Upplands Väsby och får trängas med ett helt fjärrtåg på en pendeltågstation som uppenbarligen var menad för smaller things. Jag är redo att fösas som boskap från en äcklig hiss (“kisshiss” som vår t-banevane femåring säger) med myrsteg mot målet, som i det stora hela är att ge våra barn ett miljömedvetande som vi önskar att vi själva godhjärtat alltid ville följa.

Jag tar ett djupt andetag, (med det följer lukten från den där konstige medresenärens armhåla som råkar befinna sig alldeles för nära mitt ansikte), och säger: “Vilket äventyr det här är, tänk om vi hade tagit bilen och missat allt det här!” så ropar barnen förtjust “Jaa!”…och min man svettas och hans knän skakar under tyngden av en trunk, en tvååring i famnen och folk som inte vet hut och smäller dörrar i ansiktet på oss. Han säger bara “mooo…” riktigt tyst, och där ser jag precis hur mycket han älskar mig och mina idéer. Tur det.