Som en bra film: vackra kläder, blod och hemliga hälsningar

“Vi är finska mästare allihopa!”

Draama ja rytinää! Nu har jag varit på gala för första gången, och det var så glamouröst, tjusigt och roligt som man kunde förvänta sig. När man inte förstår vad som sägs den största delen av tiden, blir det desto mer intressant att iaktta kroppsspråket på de som talar med varandra. Det är inte alls svårt att skratta på rätt ställe, applådera på rätt ställe och att följa med rytmen i talen. Det är så lika på alla språk.

Kvällen slutade med blood on the dance floor, tyvärr mitt, men några höjdpunkter var att få höra av en hockeylegend hur det var att spela i Sydafrikanska ligan (jo, de hade fyra lag i början av 60-talet), att finska mästarnas vd fann mig initierad nog att ta emot en hockeyhälsning och att jag klarade en hel kväll utan att vingla i mina högklackade skor. Classy. Ända tills jag skar upp foten på glas och fick linka till hotellrummet.

Nåja. Det var väl ändå dags.

Revolutionerande

Någonting alldeles extra.

Det här är bara halva affischen, och därför bara en del av alla de fiffiga finesser som crocs uppvisar. Se bara: “keeps shoe on foot”! Att ingen har tänkt på det förut. Eller “supportive footbase”, har ni någonsin sett en sko med upphöjd innersula förut?

Ett jobb för en udda fågel

Man ska inte vara för nyfiken, hörni. Då kan man hamna på en pinne, lite för stel.

Det är så spännande att ge sig in i världar som man aldrig har satt sin fot i. De här två mjukisarna har alltid hängt på väggen i ett av rummen hos farmor, och inte utom räckhåll så där som det brukar vara för en längtande femåring, utan precis i barnahöjd. På nära håll har jag kunnat titta och ibland till och med vågat känna på de mjuka fjädrarna. (Säkert har jag vid något tillfälle även gråtit en skvätt för att det varit synd om de stackars liven också, men det minns jag i alla fall inte.)

Det är ju så med vissa saker, att de har sin tid och de har sin plats. Nu ska alltså de här två kompisarna gå vidare till nya äventyr och jag har fått i uppdrag att sälja dem och lite annat. Det kändes först som ett vanligt Blocket-uppdrag, men ganska snart insåg jag att det här är en helt annan femma. Eller femhundring, om man har tur.

Jag chansade på en myndighet och ringde till Naturvårdsverket för att ställa lite frågor, man vill ju inte plötsligt stå där åtalat för något obskyrt handelsbrott. Jag trodde att de skulle tycka det var konstigt, skicka runt mig några varv och sedan slunga tillbaka mig samma väg jag kom ifrån, men till min förvåning sa redan växeltelefonisten “ok, jag kopplar dig till xx, som har hand om uppstoppade fåglar”. Inte bara finns det folk som jobbar med att stoppa upp djur, det finns dessutom en myndighet som tar hand om frågor som uppstår kring att stoppa upp djur och sälja dem. Tjejen i andra änden (som för övrigt lät att vara i min ålder, och inte runt 60 som jag hade väntat mig) upplyste mig snabbt om vilka regler som gäller för att sälja uppstoppade fåglar från Etiopiens 60-tal och önskade mig lycka till.

Asså det här är kanske inte så populärt, men jag gillar myndigheter.