Ögonblick från den ljusa sidan
Tack. Åh, tack! Äsch, den här gamla…tack! Jaså tycker du! Tack!Jag gillar positiv reklam, sådan som man blir glad av. Som den här, som uppmuntrar till självbeundran mitt på Olof Palmes gata… Ja, jag är faktiskt fin när jag vrider huvudet så där! Ser elegant ut, men ändå tuff, liksom. Kanske söt också, om jag ler lite grann, som det står i ruta fyra.
Din tur att testa.
Snygg utsikt för att vara ett väntrum.Det är något spännande över passmyndigheten i Stockholm, en liten fläkt av medelhavsbyråkrati med långa köer och hela familjer som bara driver omkring i en lokal och väntar. De har kanske Sveriges längsta väntetid, och följaktligen riktigt många människor som inte gör något annat än just väntar. Det är barnskrik, sorl och folk som går fram och tillbaka mellan trappan utanför och nummertavlan. Så otroligt skönt då att lokalen är mobilfri, jag kan bara föreställa mig hur det skulle låta om alla dessutom skulle fördriva tiden genom att prata alldeles för högt om sina medicinska problem eller lördagen.
Efter 65 minuter fick jag komma fram och fotas, skriva på, och lämna lokalen två minuter senare. Det var inte så farlig väntan, när man sitter och läser sin bok på en sommartrappa. Det personliga rekordet sattes förresten i Finland, när jag skulle få id-kort. Jag tog en lapp, tröttnade på att vänta efter ett tag, gick på lunch, promenerade runt kvarteret några varv och kom tillbaka lagom till att mitt nummer ropades upp. Två och en halv timme senare. Det kanske är östersjöbyråkrati!
PS. Nu har det gamla passets märkliga Disneyhaka bytts ut mot en traditionsenligt stirrande bild, väl värdig en kvällstidningsrubrik. Känns tryggt för kommande tio år.
Va…en Audi? Det kan jag väl aldrig tro.Regnbågen – varenda gång jag ser den blir jag som ett barn. Det är redan något speciellt med spöregn i kvällssol, när sedan regnbågen dyker upp som en bonus blir det nästan för mycket. Jag tror självklart inte att det går att fånga storslagenheten på bild, men något måste jag bara göra när jag har tittat på den ett tag. Jag vill visa hela världen hur otroligt det är, hoppas att alla verkligen förstår hur vackert vi har det!
Heh, när jag nu läste det där Hallmark-stycket, så påmindes jag om ett jobb som jag sökte för nio år sedan. Det var det första jobbet som jag var på intervju för, och jag hade uppfattat det som att det handlade om att skriva copy. När jag kom dit, så visade det sig för det första att vi var åtta sökande på samma intervju, och när jag satt i den utplacerade ringen och plötsligt förstod vad det var vi skulle skriva, så skrattade jag nästan rakt ut. Baksidor till Harlekin-noveller!
Doktor James Remington har aldrig varit en man som stannar särskilt länge. Men värmen hos invånarna i den lilla byn börjar få honom att känna sig som hemma, och detsamma gäller för syster Jessica. James har inga problem att vinna bybornas förtroende, men Jessica visar sig vara en större utmaning.
Syster Jessicas hjärta har varit stängt så länge, hon vet inte om hon är redo att öppna sig för den charmige, men tillfällige doktorn. Det enda James vet är att Jessica får honom att längta efter något som han aldrig förut velat ha – ett hem och en familj…
Just det. Fast tvärtom.Jag är gift med Europas bästa hockeyjournalist. Jag är gift med en man som sätter nästan skrattretande höga mål, och sedan når dem. En av de viktigaste egenskaperna att ha om man ska ha höga mål, är att inte se något som omöjligt, eller vara rädd för att närma sig en person bara för att han eller hon är i en särskild position. Bara då kan man komma dit man vill (fast det svåraste kanske ändå är att veta vart man vill).
Min man och jag har alltid varit jasägare, och lever (hittills outtalat) efter devisen att man bara ångrar det man inte gör. Det är alldeles för lätt att säga nej till nya saker, så lätt att bara leva på och aldrig fundera på hur det skulle kunna vara i stället. Eftersom vi är ganska öppna för att gå åt andra håll än vi planerat, är det ibland svårt att inte ropa ja! direkt, bara för att en förändring erbjuds. Om vi i stället lugnar oss och väntar med att ropa, så kan vi utnyttja tillfället att föreställa oss hur våra liv skulle se ut om vi tog en nyöppnad väg, och få fundera över vad som verkligen är viktigt för oss.
Och varje gång vi gör ett val, så har vi lärt oss något nytt om oss.
Ingredienser för en lyckad dag.Varje gång jackan ska tvättas, blir det fick-inventering. Det här är en ganska liten skörd från en femårings ficka, men jag tycker att den tål att listas:
Det är egentligen inget som förvånar mig i den här listan, den speglar ganska väl vad Hannes sysslar med om dagarna. Kanske lite överraskande att det är så lite stenar, hans jacka brukar väga bly på grund av alla stenar i fickorna.