Finlands sak är korv

Korv så långt ögat kan nå.

Första gången vi var i USA, stod vi och gapade över chipshyllorna, som verkade sträcka sig ut i oändlighet på stormarknaden. Nu är det ju inte bara chips som det finns multival av i det landet, men det var det första intryck vi fick.

Något man aldrig behöver vara utan i Finland är korv. I en vanlig affär finns minst en lång hylla med olika sorter, och i Finlands största Prisma finns förstås fem låååånga rader med korv. (Japp, vi var där i dag igen!) Korv är Finlands grej. Också.

Familjen på stormarknad

Sportavdelningen.

I dag var vi på Finlands största Prisma (jämför Coop). Kvalitetstid med familjen när man lever ur en resväska! Leksaker, cyklar, bollar, kläder, flera timmar kan man gå omkring och leka i det här varuhuset. Eller tills någon säger till, men det händer inte för let’s face it, vi är i Finland. Finnarna kör liksom svenskarna på linjen att inte säga till, utan hellre i så fall sucka lite högt på avstånd.

Så Hilda cyklade glatt omkring längs gångarna och Hannes provade både fiskespön och boxningshandskar medan R och jag kollade om det gick att fånga två plastbollar på en gång. Undrar om vi vågar oss tillbaka dit i morgon? Bara gå och skrota lite?

Middag för en

From a lonely point of view.

Det tittas lite när man sitter ensam och äter middag på en kryssningsbåt. Mer än någon annanstans. När jag känner mig ensam, så tänker jag alltid på Shutricks Vem min längtan är till för:

Ibland är det så skönt att vara ensam
men det är inte lika roligt när man är det.
Bio är okej,
men det är så fult att säga “hej,
jag ska ha EN biljett till mig”…

Se även Lonely guy.

Itsy bitsy teenie weenie

I och för sig, men vad gör två timmar i ett provrum för din självkänsla?

När man går in i affären och möts av en sån här skylt, så tänker man “vilken bra deal”. Det låter som en bra deal. Det ÄR en bra deal. Men den kostar, och du betalar i svett, tårar och självkänsla.

Det börjar oskyldigt, jag plockar med mig tre underdelar och tre överdelar, något sånär matchande. “Mix and match!” tänker jag förnöjt, och drar för den där gardinen som har en liiiten glipa på varje sida, som manliga turistande provrums-smsare med skånsk eller göteborgsdialekt kan kika in i då och då. (Provrumsglipa – stress är ditt namn!)

Efter en timme har antalet delar i provhytten vuxit till en absurd mängd, och jag vet inte längre vad jag har provat, ska prova, har förkastat eller eventuellt kan tänka mig att köpa. Vid det här laget vore jag inte Jessica om jag inte började jobba efter ett system, och efter det går det lättare. Jag gnolar till och med för mig själv.

Nackdelen med att vara på bikinijakt ensam är att allt måste på igen för att hämta nya färger och storlekar. Fördelen är att man kan messa sin älskade provrums-smsare och rapportera om utvecklingen med bilder, och få tillbaka glada tillrop och smileys i stället för suckar och grymtanden. Varför uppfinner ingen ett rörpostsystem där man kan beställa in en annan storlek eller färg genom att blippa EAN-koden? Det går bra med en springande sommarjobbare också.

Efter två timmar är prövningen över, då har proffsshopparen skilts från lördagsflanören och jag har slagit rekord i på- och avklädningar under samma dag. Jag går ut med tre bikinidelar, varav en som jag inte ville ha. Men just den delen var gratis.