Tag Archives: jasägare

Hur jag lärde mig älska Finland

Mammas flicka, mammas jacka, för korta byxor och sned träningsjacka. Heja Sverige!

Hösten 1991 var jag med i planeringsgruppen för att inviga nyrenoverade Edsbergsskolan. Jag hade just börjat åttan, och vi satt i musiksalen, i Edsbergsskolans källare. Maria i nian föreslog att hon och några tjejer till skulle dansa till techno. “Techno? Vad är det?” frågade musikläraren, och vi andra suckade så klart högt och vände oss sedan lite obemärkt mot Maria för att få höra vad det egentligen var. Maria tog fram sin freestyle och drog ur bandet för att sätta in i bandspelaren. Jag vet inte vad de andra tyckte, men när Maria visade lite hur hon skulle dansa, så tyckte jag att hon var hur cool som helst (eller ball, som man kanske tänkte då).

En kväll ringde telefonen hemma, och någon frågade om jag ville följa med till Finland för att representera Sverige i vänortsspelen, en friidrottstävling mellan fyra orter i Norden. (Jag vet fortfarande inte hur de kom fram till att jag var den naturliga kandidaten efter Kajsa Bergqvist och Jennie, men det hade gått ganska bra i skolmästerskapen på Sollentunavallen någon regnig dag när alla andra bara halkade omkring.) Eftersom jag är och alltid har varit en jasägare, så fann jag mig själv indragen i en nordisk höjdhoppstävling, med bara 110 cm i personligt rekord. Och på samma datum som skolans invigning.

Jag minns inte mycket från Finlandsresan, men det var fan inte kul. Jag var jätteförkyld, längtade hem, hade ingen kompis med mig och bodde hos en familj som inte pratade svenska. När vi kom till stadion där vi skulle tävla, hade ingen sagt till mig att vi skulle få enhetliga dräkter, så jag fick ta det enda byxparet som fanns kvar när jag kom ut från omklädningsrummet. De var två storlekar för små.

Själva tävlingen var den enda höjdpunkten och faktiskt en av de få saker jag kommer ihåg, förutom missödet med träningsdräkten (och en felräkning av växlingskursen, när jag råkade köpa ett schampo för över 100 kr på Stockmann). Redan på uppvärmningen saxade jag över mitt rekord, och utklassade sedan de andra tävlande. De sista fyra höjderna hoppade jag själv, och jag tror att jag slutade på 146 cm. Ryggdunkande och hyllningar, och sen tillbaka in i mitt blyga jag, som inte kunde prata med de andra, hur mycket jag än ansträngde mig för att våga.

Så där är hela historien – hur jag blev höjdhoppare i stället för showartist. Och hur min ovilja mot allt finskt skapades. Oj vad jag raljerade, innan grannlandet skickade den finaste, roligaste, märkligaste person jag någonsin har mött i min väg och smulade ner allt det där.

Men jag hatar fortfarande för korta byxor.

Au secours!

Just det. Fast tvärtom.

Jag är gift med Europas bästa hockeyjournalist. Jag är gift med en man som sätter nästan skrattretande höga mål, och sedan når dem. En av de viktigaste egenskaperna att ha om man ska ha höga mål, är att inte se något som omöjligt, eller vara rädd för att närma sig en person bara för att han eller hon är i en särskild position. Bara då kan man komma dit man vill (fast det svåraste kanske ändå är att veta vart man vill).

Min man och jag har alltid varit jasägare, och lever (hittills outtalat) efter devisen att man bara ångrar det man inte gör. Det är alldeles för lätt att säga nej till nya saker, så lätt att bara leva på och aldrig fundera på hur det skulle kunna vara i stället. Eftersom vi är ganska öppna för att gå åt andra håll än vi planerat, är det ibland svårt att inte ropa ja! direkt, bara för att en förändring erbjuds. Om vi i stället lugnar oss och väntar med att ropa, så kan vi utnyttja tillfället att föreställa oss hur våra liv skulle se ut om vi tog en nyöppnad väg, och få fundera över vad som verkligen är viktigt för oss.

Och varje gång vi gör ett val, så har vi lärt oss något nytt om oss.