Äppelpallning i Mälarhöjden

Folkvett: ställer man fram en godisskål, så bjuder man.

I dag tittade vi på ett hus som verkade bra. Huset var uppenbarligen uppgraderat av något hemstyling-företag, att döma av de tomma skåpen kombinerat med smakfull inredning och mattor med köpvecken kvar. I köket låg en stor skål smakfullt arrangerad med äpplen, som sig bör. Faktiskt så smakfullt att Hilda blev sugen, och tog upp ett av dem. Det är väl ok, tänkte vi, och sa att hon fick behålla det.

När vi skulle skriva upp oss på intresselistan, råkade Hilda tappa sitt äpple, och mäklaren vände sig med en kobraliknande rörelse och väste blixtsnabbt “var kom det där ifrån?”. “Det var från skålen där”, sa jag med ett litet överseende leende. “De var ju tänkta som prydnad!”, spottade hon. “Ja, nu har ju hon redan tagit en tugga, så vi kan inte gärna lägga tillbaka det”, sa jag och la ner intresselappen igen. Varför kan man inte bara säga “ojdå, var du hungrig?”, och skratta lite? Blä för opersonlig styling och blä för snåla mäklarsnobbar som tror att värdet på de själva stiger med värdet på huset de visar. Usch.

Jag sprang ifatt min lilla äppeltuggande sötnos och fick hålla händerna hårt i fickorna för att inte triumferande visa upp kolapapperen från min räd på övervåningen.

På väg mot målet

En del av ett vinnande koncept.

Som man brukar säga: I’m on top of things. Efter att ha svettats, sprungit och planerat i tre veckor, så skrattade mina kolleger när jag i dag sa “det är inte så krångligt egentligen, att lämna på två ställen”. Inte hånfullt direkt, men…ja. Jag kanske inte övertygar förrän jag har kommit i tid till jobbet några dagar i rad, utan en segergest och rufsigt hår. Nu är det i alla fall så lugnt som det kan bli, förutsatt att barnen och jag går utanför dörren inte en minut senare än 7.30 och att ingen är ledsen vid lämning.

På väg mot denna framgång, har jag lagt till två saker på morgonresan: en vagn och löpskor. (Det är en intressant kombination av proffsighet och tjejighet att ha ett par snygga skor i väskan.) Mitt bästa tips förblir ändå att vara glad och lugn, eftersom allt går så mycket fortare om barnen är lugna och glada. Jag väljer också att inte tänka på vad en trebarnsfar på jobbet sa i dag: “vädret är med oss, vänta bara tills det ska på galonisar”.

Men det är ju sen.

Att springa för allt man är värd – del II


A little bit of Jessica, here I am!

Det finns två moment som jag alltid gör på gymmet, och det ena är att springa i tio minuter som uppvärmning. Jag har aldrig varit en joggare, utan när jag springer, så springer jag helst så fort jag kan och med långa steg. Det är skönt att hitta en låt som är i exakt rätt takt för mitt tempo, men ibland slår det fel, när en låt är lite för bra att springa till. En sådan är Lou Begas Mambo No. 5. Den är exakt i takten 13 km/h, vilket är på gränsen för hur snabbt jag brukar springa, och eftersom den dessutom har en sån skön rytm, så dansspringer jag lite, vilket gör det hela ännu jobbigare. Han tar knäcken på mig, den där Lou Bega!

Rullande cirkus

Oh, yes, you are.

Morgonlämningen på två ställen har gått över förväntan. En buss går något så när hemifrån oss till skolans busshållplats – så långt allt väl. För att komma till den bussen måste man korsa ett minfält av mördarsniglar, och efter en regnig natt som den här verkar bli, så kommer det att bli flipperkule-studsande utan like. Efter skollämningen så tar lilltjejen och jag rulltrappan ner i tunnelbanan igen, och åker två stationer, byter till buss och går sedan till dagis. Det låter lagom lugnt, och jag borde inte gå in på detaljer…

…men i dag, när jag skulle hämta barnen på varsitt ställe, det var då jag insåg vidden av våra val. Herregud säger jag bara. Herregud. Det hör ju till att man inte bara kommer dit, sliter med sig ett barn och sticker, man ska helst höra lite hur det har gått, länsa hyllan, kolla schemat efter eventuella extrapackningar nästa dag (att tynga ner mördarsnigel-löpet med) och småprata lagom mycket med personalen. Jag skrattar mig själv rakt upp i ansiktet (om det nu går), när jag tänker att jag på allvar trodde att vi skulle hinna hem för att gå på gympa klockan 17, när jag själv gick från jobbet 15.45. Ha!

17.10 stod vi äntligen utanför skolan, efter att ha vänt tillbaka från busshållplatsen en gång för att använda skolans faciliteter (det går inte att rucka eller sucka på sådant när man försöker inpränta i barnen hur bra det är att gå på en toalett i stället för att bli blöt). När vi sedan är tillbaka på hållplatsen, jag svettig och tillkämpad på alla sätt, så visar det sig att någon har flyttat bussjäveln och inte sagt till mig vart. Efter tre passager över gatan ser jag att den är flyttad till andra sidan den hårt trafikerade vägen. Tyst svärande, svettigt mumlande och rufsigare för varje sekund hojtar jag med mig barnen till en annan buss som vi tar en station och hoppar på vår riktiga buss där. Vi är hemma 17.45, ungefär en timme senare än planerat. Då kan jag säga att det inte är läge för den här mamman att börja laga mat, så jag tar med den villigaste och åker och hämtar mat.

Grannen kommer ner och faller automatiskt in i våra kvällsrutiner, hon hämtar upp tvätten som jag slängde in under Bolibompa och hänger upp den, sen leker och lyssnar hon lugnt med en i taget medan jag gör välling, tvättar hår och allt annat runt omkring.

Klockan nio sover båda, jag är ensam och trött. Jag tittar på babyansiktena och bara älskar, älskar, älskar dem. De är så duktiga. Våra barn.

Nu är det inte mycket ork kvar, men jag orkar i alla fall skicka ett litet grattis på bröllopsdagen till Schweiz. Snart är vi tillsammans igen.