Mångalen

You knew just what I was there for.

I morse förklarade jag för Hannes varför månen ser extra stor ut i kväll. Om jag skulle berätta om månen för vem som helst, räcker det kanske att förklara att eftersom månens bana är elliptisk, så är den som närmast jorden i dag. Det krävs lite mer än så för att en sexåring ska greppa, men det är hur coolt som helst att få vara den som berättar något för första gången.

När jag började gymnasiet, hade de precis infört “individuella valet”, några timmar i veckan som kunde läggas på i stort sett vilket ämne som helst. Mitt första val var Astronomi, och jag bara älskade det! En engagerad fysiklärare, intresserad grupp och som avslutning på terminen fick vi gå med läraren en kväll upp till det stora teleskopet i Häggvikskolan och titta på månen.
Så. Fantastiskt. Vackert.

Den som inte har tittat på månen genom ett teleskop än, kan inte föreställa sig hur oerhört mäktigt det är. När vi klättrade ner från observatoriet den kvällen, var jag helt yr. I kväll tog vi ut vårt lilla teleskop och kikade på månen genom det, och den var lika vacker som jag mindes den, även om det var i mindre skala den här gången. I februari ska jag försöka få plats vid AlbaNova, vem hänger med?

P.S. Apropå att höra något första gången – i dag hörde jag båda våra barn spela fiol i Konserthuset!

En för alla – alla för en!

Musketörskal i väntan på lek.

Det är fortfarande härligt att se fram emot saker, och nog händer det att jag går och längtar även nu, men åh – när man var liten! Den där fantastiska, fruktansvärt jobbiga känslan av att se fram emot något så jättemycket att man inte kan sova kvällen innan! Som på julafton, när timmarna segade sig fram och mapa gav oss varsin pysselbok på morgonen för att vi skulle ha något att sysselsätta oss med.

Eller som när man har haft jullov i tre veckor och ens bästis varit i Finland sedan skolavslutningen, och man äntligen ska träffas för att leka en hel dag. Allt är klart och utlagt på golvet – en skurk och en musketör. Mamma är så glad för att han är uppspelt, att skurken får låna skinnhandskarna. Mamma fryser om händerna hela dagen, men är varm som hjärtat inuti.

Effektivitetsgalenskap

Vådan av överdriven simultanförmåga.

Det är sällan jag gör en sak i taget, och tandborstning är en aktivitet som är omöjlig att göra utan att samtidigt plocka undan, läsa eller annat. Men: varför tror jag att jag sparar tid på att klä på mig och borsta tänderna samtidigt? Har det någonsin varit effektivt att dra en tröja över huvudet med en tandborste utstickande från munnen? Nej.

Årets glimtar och nya löften

Gott nytt år!

Mitt tvåhundrade inlägg skriver jag på sista dagen av ett händelserikt år.

Januari – Vi valde skola åt Hannes, en väldigt konstig känsla när man har en son som precis lämnat fyraårsåldern. Jag slog personbästa på Blocket och kungjorde även att jag avbryter min höjdhopparkarriär.

Februari – Jag sa upp mig, och tillbringade tre ångestfyllda månader kvar på jobbet, sliten mellan tre lojaliteter. Artigheterna lades också åt sidan när mammorna var på semester och sprang genom Heathrow för allt vad tygen höll.

Mars – Barnen och jag tog okarakteristiskt en taxi från Aspudden till åsen, och jag njöt av det! Vi var i Upplands Väsby för miljöns skull och blev en ensoffefamilj med hjälp av Blocket.

April – Jag tog hand om uppstoppade fåglar och spillde blod på galagolv. Och nu låter det som att det inte står helt rätt till i mitt huvud.

Maj – Jag började på mitt nya jobb och fick balans, nya uppgifter och en tjusig titel.

Juni – Började se konsekvenserna av att vara gift med Europas bästa hockeyjournalist. Tog in systematiken i provrummet inför beach 2008 och var så fin att jag fick komplimanger av ett skyltfönster!

Juli – Fastnade i en hoppkudde med Kungen av Finland, blev för övrigt nostalgisk över Helsingfors-promenaden med densamme.

Augusti – Jag sprang etapplopp i Stockholm, och min lilla pojke blev stor och började i skolan!

September – Rutinen för lämning satte sig, med hjälp av vissa knep. Vi snodde Rollo i fina Mälarhöjden och gjorde härliga fynd i Viby.

Oktober – Ensam månad hemma i Sverige, med avbrott för äppel-lerduve-skytte i Hudiksvall.

November – Upptäckte SL:s hittegods två gånger på en månad, skaffade städhjälp och hade vårt största barnkalas hittills.

Nu är vi framme vid decembers slut, det har varit den stressigaste tiden på jobbet någonsin, samtidigt som det förstås var både skol- och dagisavslutningar. Julen har varit mysig och lugn, i förrgår rensade vi källaren för första gången någonsin, och nu kan man till och med gå in där. Oh, the joy! I går sålde jag grejer på Blocket för 510 kronor, en följd av källarrensningen. En värdig avslutning på ett förtjänstfullt år.

2008 års nyårslöfte gick bra och var roligt att hålla. Som vanligt, så flyttar jag över det löftet till nästa år, och lägger till ett nytt: Nyårslöftet inför 2009 är att bli bättre på att uppmärksamma födelsedagar – ringa, skicka kort eller på andra sätt fira den som har en speciell dag. OBS! Nu vill jag inte ha några förväntningar på överraskningsorkestrar och blombud, det här är en tankeverksamhet som måste få utvecklas lite ifred.

GOTT NYTT ÅR 2009!

Alla är störst någon gång

Liten flicka på torg. Mobilfoto 2008.

Det finns många tuffa moment i en skol- och dagislämning, som jag tidigare har gnällt och rapporterat här på bloggen. Det finns också många härliga moment, som när Hilda lubbar upp ur tunnelbanan på Odenplan och deklarerar: “Jag ska skrämma fåglar!”. En liten, liten tjej i lite för stor dunjacka springer ut på det jäktiga Odenplan med ett vrål som låter väldigt likt storebrors förlaga, och alla stannar, tittar, skrattar och myser. Hilda växlar mellan att vråla, skratta och stanna stolt med händerna i sidorna på superhjältemanér. Jag myser mest av alla.

Alla är minst någon gång