Glimtar

Kö till fiskdisken, som vanligt.

När vi var på lådbilslandet med Hannes, då tre år, fascinerades vi över hur bra det går när man bara låter barnen leka själva, utan att föräldrarna lägger sig i. De kanske inte alltid kör på rätt sida av vägen, men de väjer alltid för varandra. Lite av den principen gäller också på lekställen som Stockholms stadsmuseums Torget. Alla har sina små projekt, och samhället funkar. Hannes stod och sålde fisk till andra barn som hade vägarna förbi för att handla till middagen. Småttingarna ställde sig ordentligt i kö framför fiskhandeln, pankomaten och affären, ingen bråkade någonstans under den timmen vi var där.

En tjej som gick fram och tillbaka med en korg på ena armen, nickade vänligt till alla hon mötte. (Förmodligen såg hon sig själv i bahytt och parasoll på kullerstenar.) Hannes och kollegan stod i fiskdisken, och om någon ville hjälpa till att sälja, så var anställningen direkt. Inga pengar? Ta i lådan. En kille kånkade, under hela timmen vi var där, omkring på en stor resväska där han la ner allt han kunde hitta, för att sedan öppna den i ett hörn och “sälja” till de andra barnen, som gick och la tillbaka allt på sina ställen. Sen gick han runt och samlade ihop allt igen. Det funkade jättebra, tills en vuxen kände sig tvungen att gripa in och säga till honom att “kanske-de-andra-barnen-också-vill-leka-med-sakerna-och-om-du-bara-går-omkring-med-allt-i-en-väska-så-har-de-ju-inget-att-leka-med”, och det ligger så klart något i det också, men vad jag såg, så var allting ganska självreglerande.

Och nu till dagens gnäll: Jag blir galen på föräldrar som bara ser sitt eget barn. De är så upptagna att sopa framför fötterna på sin lilla älskling, att de inte ser att de sopar skräpet framför någon annan älsklings fötter. En mamma var så fokuserad på att hålla upp en dörr för sin telning, att hon inte ens märkte att hon slängde upp den rakt i ansiktet på ett annat barn. Folk ser sig inte för.