Gräsligt lyxigt (för en gräsänka)

Lyxigt kvällsmål.

Jag fick en eftermiddag av egen-tid, när mapa hämtade kidsen och jag i stället gick ut och spankulerade på stan efter jobbet. Sådana tillfällen känner jag mig så fri att jag blir yr i huvudet. (Eller så kan det ha berott på att jag inte åt förrän sista affären stängde.)

Klockan åtta, när Åhléns personal till sist knuffade ut mig från skoavdelningen, gick jag mot tåget och slank in på min ungdoms McDonalds för en snabb hamburgare. Jag satt där, (på det som var Stockholms sunkigaste mcd, men som man ändå alltid hamnade på eftersom det var närmast nattbussen och pendeln), och tänkte på att jag inte satt min fot därinne på säkert 15 år. Det kändes konstigt och overkligt att jag nu satt där med mina lyxiga kassar och åt en liten hamburgare på ett ganska fräscht ställe. Jag gav en hamburgertia till en man utanför som såg ut som han behövde en ursäkt att få sitta inomhus i stället, sen gick jag och köpte nötter och juice och kände mig oerhört privilegierad.

Det är underbart att leva, och det är underbart att få möjlighet att uppskatta de små sakerna och stunderna. Ähum..:”Jag vill tacka min mamma och pappa, som gav mig chansen att vara själv, så vill jag tacka R, som var med och betalade kalaset.”

Fyndplats Valdemarsvik

Ute i landet finns det såna här tidningar. (Tro inte vad de säger, bilderna inuti är inte alls läckra och fräcka.)

Landet är ett ställe där man kan dra stockar från skogen tills svetten lackar och fräknarna börjar komma, sedan tillbringa en extra timme med att knipsa smågrenar och handsåga ved inför vintern, och kalla det avkoppling. Det är fantastiskt vad mycket jobb man kan trycka in på en helg och ändå komma hem och känna att man verkligen har vilat.

En tur in till Valdemarsvik bjöd på ett fynd till nya huset. I Bikupan nosade jag fram en stol som passar perfekt i vår hall, men höll på att gå bet när den inte var till salu. Fyra butiksbiträden samlades och dividerade om de verkligen säljer stolar i affären. “Men den stod ju där nere?” sa jag, och började tro att de sett hur förtjust jag var när jag hittade den, och försökte höja priset. “Jo, jo, men vi brukar ju ha våra styrelsemöten där nere,” sa en tant, och då insåg jag att de inte var slipade försäljare utan faktiskt bara funderade på var Gösta skulle sitta med sin bit av pistagelängden nästa gång. Så kände jag mig som en cynisk stockholmare, fast jag ju inte alls är det! Jag är ju sollentunabo! 😉

Det drog ut lite på tiden, så jag frågade om 100 kronor var bra. Den cyniska stockholmaren hade tänkt säga 75 först, men blev slagen på fingrarna av den filantropiska delen av mig, som glatt räckte fram en hundring som tanten i sin tur nappade åt sig illa kvickt.

Sen följde de efter oss i affären en stund och försökte ge oss grejer på köpet, så jag antar att det här var en klockren win-win. För alla utom för Gösta.