Tag Archives: curlingföräldrar

Så byggs ett samhälle

Kö till fiskdisken, som vanligt.

När vi var på lådbilslandet med Hannes, då tre år, fascinerades vi över hur bra det går när man bara låter barnen leka själva, utan att föräldrarna lägger sig i. De kanske inte alltid kör på rätt sida av vägen, men de väjer alltid för varandra. Lite av den principen gäller också på lekställen som Stockholms stadsmuseums Torget. Alla har sina små projekt, och samhället funkar. Hannes stod och sålde fisk till andra barn som hade vägarna förbi för att handla till middagen. Småttingarna ställde sig ordentligt i kö framför fiskhandeln, pankomaten och affären, ingen bråkade någonstans under den timmen vi var där.

En tjej som gick fram och tillbaka med en korg på ena armen, nickade vänligt till alla hon mötte. (Förmodligen såg hon sig själv i bahytt och parasoll på kullerstenar.) Hannes och kollegan stod i fiskdisken, och om någon ville hjälpa till att sälja, så var anställningen direkt. Inga pengar? Ta i lådan. En kille kånkade, under hela timmen vi var där, omkring på en stor resväska där han la ner allt han kunde hitta, för att sedan öppna den i ett hörn och “sälja” till de andra barnen, som gick och la tillbaka allt på sina ställen. Sen gick han runt och samlade ihop allt igen. Det funkade jättebra, tills en vuxen kände sig tvungen att gripa in och säga till honom att “kanske-de-andra-barnen-också-vill-leka-med-sakerna-och-om-du-bara-går-omkring-med-allt-i-en-väska-så-har-de-ju-inget-att-leka-med”, och det ligger så klart något i det också, men vad jag såg, så var allting ganska självreglerande.

Och nu till dagens gnäll: Jag blir galen på föräldrar som bara ser sitt eget barn. De är så upptagna att sopa framför fötterna på sin lilla älskling, att de inte ser att de sopar skräpet framför någon annan älsklings fötter. En mamma var så fokuserad på att hålla upp en dörr för sin telning, att hon inte ens märkte att hon slängde upp den rakt i ansiktet på ett annat barn. Folk ser sig inte för.

Om inte om fanns, skulle valet vara lätt

Undrar vad det är som luktar så där mysigt i skolan?

Jag fasar för föräldramötena i skolan. När vi är på informationsmöten kommer de märkligaste frågor upp. Eller vad sägs om:

– Om man måste lämna åtta, och skolan börjar halv nio, blir det inte rörigt för barnen då, att bara vara en halvtimme på fritids?
– Nej, som sagt kommer sexåringarna att vara i samma lokal för fritids och förskoleklass, och dessutom börjar de äldre barnen åtta, så sexåringarna blir själva där den halvtimmen.
– Ja men om man kommer kvart i åtta då? Då blir det väl rörigt?
– Nja, barnen kommer som sagt att vara tillsammans med sin grupp och med samma vuxna.
– Men tänk om de känner sig otrygga då, när de ska gå till fritids och sen plötsligt till skolan?
– Det är bara en dörr emellan fritidsrummet och skolrummet. De kan prata med en kompis och inte ens märka att de “gått till skolan”…
– Ja, men OM man till exempel stukar foten och så startar inte bilen, så kanske mitt barn tappar en tand under natten och frågar hur barn blir till på vägen till förskoleklassen…DÅ blir det väl rörigt? Eller hur?

Vad är det med föräldrar som alltid ska dra upp konstiga detaljerade frågor på såna här allmänna möten? En förälder frågade fyra gånger om storleken på grupperna:

– Om det är 50 sökande, så gör ni två grupper, men om det är 53 sökande då?
– Vi kommer att göra grupperna när vi har alla sökande, så vi kan tyvärr inte säga mer än så om det nu.
– Men om det är 56 sökande, gör ni tre grupper då?
– Då kan det säkert bli tre grupper, vi har lokaler för det också.
– Men tänk om det är 60 sökande! Hur många grupper bli det då?!
– Om det är 60 sökande, så delar vi dem nog på tre grupper, men vi kommer som sagt att planera det när vi har fått in alla ansökningar…

Och där bröt han av, vilket var tur, för vi började bli hungriga och hade ingen lust att höra vad som skulle hända om det var 61 sökande. Ve och fasa, kommunen skulle braka ihop under bördan av den extra tankekraft som skulle behövas.