Da Capo Code

Förut när jag skulle prata med finska banken, brukade jag öva högt för mig själv på vad jag skulle säga, tills jag tyckte att det flöt perfekt. Det gjorde det också, ända tills jag fick en svada till svar. Min nya strategi är att stappla lite på orden i början, så att de fattar att jag inte är finskspråkig, och sen gå uppåt därifrån. Då svarar de enklare och långsammare (och ganska ofta lite högre, lustigt nog).

När man frågar en finne “Do you speak English”, så svarar hon eller han nästan alltid “A little bit”, vilket är lite förvirrande, för det kan lika gärna vara på nivå med min skolfranska (“un petit peu!”) som att de kan konversera helt utan problem. Ofta det senare. Men jag märker att min respons på “a little bit” blir som deras när jag pratar finska: “I PICK UP VISA CARD, OK?”

Hur det nu än var, så hämtade jag äntligen ut kortet som åkt fram och tillbaka mellan Visa och skåpet på bankkontoret i nästan ett år i väntan på att jag skulle vara i Helsingfors en vardag med passet på fickan.

Jag gick till ett café, köpte en brownie, och insåg att jag inte fått någon kod till kortet. Jag får öva medan jag äter den. Koodi. CODE!

Den ena är dessvärre icke köpt med hjälp av den andra.

Vegas, baby!

Just i dag, när jag rotat fram min chockrosa Vegas-topp för första gången på några år och cyklat till affären, så går Tomas Brolin och gifter sig – i vårt kapell! Vad är oddsen för det?
(För övrigt står varken Elvis eller Britney Spears namn på skylten utanför kapellet, däremot Michael Jordan och Joan Collins. Men har man en chans att få Elvis och Brittan på samma löpsedel som Brolin, så tar man väl den?)

Annorlunda dagar

Det här kanske för många ser ut som en korv med bröd, men jag ska tala om vad det är. Det är en stark kabanoss med ketchup och stark senap, inköpt på St Eriksplan klockan 18.10 på en vanlig tisdag. Med andra ord, det är ren och skär lyx.

Just det, jag är singel i stan, fast det sa jag ju just.

Släpp mobilerna loss, det är nyår

Ingen orsak till panik.

Jag knotar på med mina nyårslöften, och jag vet vad nyckeln till framgång är. Jag är egentligen ganska bekväm av mig (ok, VEM sa lat? Var det du? Du? Hrmpf…) så jag vill inte ha ett löfte som jag vet att jag måste ändra min livsstil för mycket för att kunna hålla. Mina nyårslöften är till för att jag ska må bättre i vardagen och för att jag också ska bli en bättre människa att hänga med. (Bekvämt nog så bestämmer jag själv vad som gör mig till en bättre människa.)

Förra årets löfte gick riktigt bra, jag var på skolavslutningar utan att kolla mejl eller stressa därifrån och jag var på jobb utan att ha dåligt samvete över att jag borde umgås mer med familjen. Nu är det dags att börja jobba på 2012, och nu jäklar måste vi ta tag i det här tidsslöseriet. Jag är riktigt taggad nu, har till och med tjuvstartat! Så här kommer det: Reclaim the brain!

2012 Outsourca tillbaka mobilen till hjärnan. Strategi: Öva upp korttidsminnet genom att komma ihåg nummer och påminnelser. Använd tidningskorsord i stället för spel som tidsfördriv och fortsätt vårens mattepluggande.

Vem är med?

Tidigare nyårslöften:

2011 Stå fast vid beslut och inte ångra att jag är på ett ställe men borde vara någon annanstans också.

2010 Sluta ta åt mig av andras humör, jobba med att kunna skilja på vad som har med mig att göra, och vad jag inte kan göra något åt.

2009 är att bli bättre på att uppmärksamma födelsedagar – ringa, skicka kort eller på andra sätt fira den som har en speciell dag.

2008 Bli bättre på att visa för folk i min närhet när jag tycker att de gör något bra eller är bra i största allmänhet.

2007 Face my fears (bästa manifesterandet: hotellet, spindeln i badrummet, konflikter på jobbet)

2006 Gifta mig med min sambo, som friade på nyår (bäst: Las Vegas i augusti)

2005 Laga mat från början, minimera halvfabrikat (bäst: hemgjorda fiskpinnar, köttbullar, upptäckten att allt är godare om man gör det själv)

2004 Köpa mer kläder med färg (bäst: turkosrandig tröja, röd skinnjacka).

Jag är redo för nästa utmaning. Nu stänger jag ner och tar mitt korsord och blyertsen till soffan. Hör av mig om jag fastnar.

Torsdag hela veckan

Morgon på Kungsbron med Stadshus.

När tiden och vädret tillåter, tar jag en morgonpromenad från skolan till jobbet. Jag går längs Fleminggatan, lyssnar på musik och funderar över livet. En grå dag i novembras gick jag med blicken nedåt och snabba steg, när en liten farbror med blå mössa stannade och sa något.

“Ursäkta?” sa jag, och drog ur ena hörluren för att kunna förklara vägen. “You look very lovely today”, sa farbrorn, varpå jag förstås inte rodnade lite klädsamt eftersom det var jättekallt och jag redan hade rödare kinder än vad både modet och artigheten krävde. Däremot log jag stort mot honom eftersom det var snällt sagt, sa “why, thank you!” och studsade vidare. Ganska glad en lång stund på grund av en flyktig komplimang från en främling.

Tiden gick, mycket på jobbet och jakt på varenda minut gjorde att jag kände mig tvungen att läsa och svara på mejl under den korta tunnelbaneresan till kontoret. Ingen promenad på ett tag. I januari gick jag äntligen på Fleminggatan igen. (Inte för att just den gatan är något speciellt, men det är ju mysigt att gå.) När jag såg farbrorn med den blå mössan, kände jag inte igen honom förrän han återigen stannade bredvid mig. Jag tog ur hörluren just i tid för att höra honom säga “You look very lovely today”.

Den här gången log jag stort av en annan orsak. Det var så komiskt att jag hade känt mig så glad över komplimangen förra gången, och nu förstod jag att det var hans morgonrutin att gå ut och berätta för främlingar att de såg fina ut. Fortfarande glad över komplimangen, dock.

I morse sprang jag nerför trappan från skolan med Robyn i öronen, förbi Fridhemsplan, snappade åt mig en broschyr om vinter i skärgården i en snurr. Jag fortsatte att gå lite kaxigt (det var ju Robyn!) längs med Fleminggatan, log för mig själv när jag på håll såg lilla farbrorn gå långsamt framåt, få syn på mig och skina upp. Jag saktade in innan han gjorde det, såg honom mima “You look very lovely today”, sa själv “thank you!” och skrattade för mig själv. Det var som när man har spelat en bana i ett dataspel jättemånga gånger, och fastnat på slutet och måste göra allt om igen: Nerför trappan-ta broschyr-hej till gubben-över bron… going through the motions liksom.

Jag älskar att vardagen är så mysig ibland!