Vår värd Bernie på Clare B&B är en väldigt intensiv person. Igår när vi kom sprang hon runt oss som en iller och jagade iväg uppför trappan med den tyngsta väskan för att sedan gå före in i rummet, stå fem sekunder i fönstret och sucka lyckligt över utsikten innan hon sprang till nästa rum.
I morse var hon lika snabb när hon nynnandes och visslandes lagade vår full Irish breakfast. Vi kom in i tempot och hade ätit klart på typ en kvart.
Hejdå Bernie och Nenagh!
Så vi kom iväg tidigare än planerat, men det var bra eftersom det blev en liten extra sväng på flygplatsen innan vi hittat bensinmack och hyrbilsåterlämningen.
Bussen från flygplatsen till vårt airbnb gick snabbt. Det här boendet var svårast att hitta, det var väldigt dyrt och fullbokat i Dublin. Så ingen överraskning när det var spartanska studentlägenheter. Rent dock, det är ju huvudsaken. Och bra läge.
I dag firades Bloomsday i Dublin, en hyllning av James Joyce roman Ulysses som utapelar sig under en enda dag, den 16 juni. Många hade klätt ut sig i Edvardianska kläder och hattar, och gick runt i huvudpersonens fotspår. Det tog ett tag innan vi förstod varför så många gick runt i halmhattar!
Lite Dublin:
Kameraportalen till New York – jättekul ju!
Söt-guinness.
Trinity College
Vi fikade på ett rooftop café ovanför Grafton Street, känt för sina gatumusikanter, och fick en fin konsert av Allie Sherlock från gatan.
Nu ska vi planera morgondagen i stora drag, sen slocknar jag nog rätt snabbt efter intensiva dagar med mycket aktiviteter. Det var en väldigt lyckad roadtrip och nu ser vi fram emot stadssemestern!
P.S. “C’mere ’til I tell ya” är irländsk slang för “Nu ska du få höra”, innan man berättar ett smaskigt skvaller. 😜
Precis som de säger i den gamla 80-talsfilmen En natt i New York: “Nobody leaves without singing the blues”, så gäller i staden Limerick att “Nobody leaves without doing a limerick” (inbillar jag mig).
Här är således ett gäng som inspirerats av vår resa!
There was a young girl from Dundee
Who needed to pee in the sea
She made a wrong turn
And felt something burn
A jellyfish she didn’t see.
There was a sweet man from Cork
Who everyone thought was a dork
Now why was that?
He wore an ugly hat,
And he just couldn’t use a fork.
There once was a man from Derry
And his name was Big Fat Jerry
He wanted away
But the worker said “Hey!
You’re too fat to fit the ferry.”
There once was a man from Joensuu
Who liked to come up with a story or two
He was a bit of a nerd,
had a way with the word
But of limericks he had no clue.
There once was a lady from Galway
Who used to have lots to say
Before she could look
Her food a seagull took
She hasn’t spoken since that day.
Dagens första stopp var Galway, där vi började med att besöka Charlie Byrne’s Bookshop. Härligt stor labyrintisk bokaffär med både nytt och gammalt utan att vara trångt. Det blev några böcker var, men vi är väl förberedda och har med en extra väska att packa i till hemresan. 🤓
Vi gillade direkt stan! (Lagom) mycket folk och sommarkänsla med många gatumusikanter och vimplar tvärs över gatorna.
Veggie Mick-crepe för mig, jättegod!
King John’s Castle från 1210-talet. Tuff familj vid porten.
Irlands brevlådor är så klart gröna!
Första gatuljuset jag har sett med en gul gubbe.
Vi travade runt i stan ett tag, och vilade på ett café med varsin bok när vi blev trötta. Tillbaka till bilen för en snabb avfärd till vårt B&B i Nenagh, en halvtimme härifrån…
…trodde vi.
När vi kom till bilen var den tidigare lugna gatan med den perfekta parkeringen helt proppfull med folkfest och “super cars”! En stor orange “Road closed”-skylt var uppsmälld i början av gatan.
Vår stackars lilla Toyota Corolla var alltså inparkerad av 50 coola uppvisningsbilar och uppspelta människor som glatt fotade bilar och varandra, en del utklädda till Luigi, sheriffer, storm troopers och jag vet inte vad. De kände uppenbarligen inte vår desperation och hopplöshet när de sa att vi säkert kan komma ut om ungefär tre timmar, när de har åkt.
Det var som att någon gjort ett dolda kameran-skämt på oss och börjat jobba med att smälla upp ett stort start och mål och köra fram bilar så fort vi gått runt hörnet!
Vi såg en Garda-polis och frågade honom vad vi skulle hitta på, och han var superhjälpsam och trevlig och sa direkt att han skulle försöka få tag på ägarna till de yttersta bilarna så vi kunde backa ut. Det visade sig inte riktigt funka, så vi fick vänta en kvart tills de började åka på sin “Fast & Furious Roadtrip” genom stan. Då skulle Garda-hjälten stoppa paraden på lämpligt ställe och släppa igenom en liten Toyota på irrvägar.
Här är vi försiktigt hoppfulla.
Snyggaste bilen.
Till slut kom vi alltså iväg, så det lilla missödet gick snabbt från chock till rolig anekdot!
Apropå rolig så fick vi alla dagens bästa skratt när Hannes köpte kaffe vid Spanish Arch i Galway. Han vill alltid prova lokala specialiteter och ville väl inte tramsa med italienska kaffevarianter, så han bad om en helt vanlig svart kaffe. Eller som han uttryckte det: “a classic Irish coffee”. 😁
Kul dag i två städer, med solsken och värme. När vi sedan körde in i Nenagh för att checka in, så kom plötsligt ett skyfall med blixt och åska, och försvann lika snabbt som det kom. Typiskt Irland.
I dag fick vi uppleva Nordirlands världsarv Giant’s Causeway! Vi hade bokat en tidig tid, vilket var ett smart drag. Klockan 10 var vi på väg ut med varsin audioguide vid örat. En sån här upplevelse är svår att fånga på bild, vilket är varför jag tog runt sextio bilder. 🤷♀️
De sexkantiga stenarna har bildats av vulkanisk aktivitet och erosion, och det ser verkligen speciellt ut. Mäktiga vyer, man får en stor respekt för naturen. Och för en irländsk jätte som hette Finn, som är den som egentligen skapat det hela. Risto och Hannes tror dock att det skapats av luriga irländare som ville få in lite National Heritage-cash. Vi har ju faktiskt sett vad de kan göra igår på Titanic-museet.
Jag låter bilderna tala för sig själva, och filmerna, som har finare färger och större djup.
Vädret har tagit sig och vi hade molnigt i morse med bara lite duggregn ibland. Hade det blåst som igår hade vi inte kunnat balansera ut på stenarna, men nu skuttade vi som små apor än hit och än dit. När vi hade klättrat upp till toppen kom solen fram och stannade hela dagen! Äntligen fick vi se de gröna kullarna i solsken!
Hilda köpte ett fint halsband som minne, sen åkte vi till byn Bushmill och åt lunch på Lilly’s café innan vi åkte iväg mot Derry/Londonderry.
Mina nya favoritkakor – shortbread med goda grejer på! Som caramel och ganache med pecanbitar till exempel…
Vi har övat lite på limerickar eftersom vi bestämt oss för att svänga förbi Limerick imorgon (främst för att det var svårt att hitta boende runt Galway för den enda natten vi inte hade bokat i förväg. Jag föreställer mig att staden har en vägtull där man måste deklamera en limerick för att komma in. Våra verser börjar arta sig!
Derry fick en kort visit, det var intressant att besöka Museum of Free Derry och lära oss mer om civil rights movement och Bloody Sunday. Starkt innehåll.
Eftersom det var svårt att hitta boenden runt Galway så bor vi verkligen ute på landet i kväll, vilket innebär småvägar. Smalaste vägen på den här resan var skrattretande lik ett datorspel. Först att undvika alla mötande på den slingrande 80-vägen, ibland genom att åka in i buskarna. Ibland kikar en traktor fram som behöver undvikas, och till slut kom bossen: mötande häst med 30 cm tillgodo på varje sida. Bara att backa och hoppas att det inte kommer någon bakifrån…
Fantastiska vyer hela vägen runt om. Gröna kullar, höga berg, gulliga får!
Vissa vägar har lite vägren, vi har klurat ut att det är vägar där utfarter kommer direkt från hus. Ut på 100-väg. De är inte kloka!
Så kommer man ut på större väg, svettig med hjärtat som en hammare i bröstet. Kollar bak, och där sitter Hannes som Alfons pappa bakom en tidning och ba: ”ni rör väl inte sågen?”
Tre familjemedlemmar med på bilden!
Vi körde av vid Claremorris för att fylla på frukostvarorna och köpa med oss middag. Ser kartan ut så här vid boendet så antar man att det inte finns en pub nära:
Knasiga namn här på Irland!
Snygg vägg i Claremorris, Mayo county.
Superlyckad dag igen! Vår andra natt i en caravan, värden kom just och sa hej med sin lilla hund. I morgon ska vi till Galway!
Jag kan inte fatta att det bara är andra dagen – roadtrip är så kul! Efter en god frukost med toast, bagels och ägg så lämnade vi Treetops och körde in till stan för att gå på Titanic Experience. Skeppet designades, byggdes och åkte från Belfast, så de har byggt upp en fantastisk utställning i hamnen där det byggdes.
Glömde ta en bild på hela byggnaden, men här ser man lite i alla fall.
Byggnaden påminner om fören på ett stort skepp, och pekar åt fyra håll. Inuti finns stora gallerier och en otroligt fin utställning som sträcker sig från Belfasts linne- och skeppsindustrier, design av skeppet, hur det byggdes till jungfruturen och efterspelet – haverikommissionerna och hur olyckan påverkat säkerheten till havs. Genom allting är det stort fokus på människorna och fin stämning. Varenda passagerare står med namn på en stor vägg i ett av rummen, som också projicerar bilder på en del. Väldigt fint och känslosamt.
En av de stora grindarna där arbetarna gick in varje skift till Harland & Wolff.
I marken finns utmärkt konturerna av Titanic och systerskeppet Olympic. Förutom att man ser storleken så lite som en påminnelse om hur de i början av designen ritade upp allt på ett stort golv.
Tredjeklass-hytt på Titanic.
Insåg nu att den här modellen var coolare i verkligheten än på bild. Den ingick i delen där man såg hur djupt vraket ligger, och fick lära sig om alla ansträngningar som har gjorts för att nå det.
Kom på efteråt att jag stod fel ju. Det här var egentligen enda referensen till filmen (Filmen! Älskar den!), vilket var bra. Egentligen kan det ju ha varit bara en vanlig för att fotas med, men halkskydden på räcket gjorde att jag misstänker att det här är ett Jack & Rose photo op.
S/S Nomadic, som tog ombord första- och andraklasspassagerare på Titanic och systerskeppen. Var i bruk länge och har haft många kånda personer ombord, som Marie Curie, Charlie Chaplin och Tarzan.
.
Det här var jag tvungen att googla – Crapper’s?! Visar sig att Thomas Crapper på 1800-talet var pappa till ett gäng toalettrelaterade patent och levererade toaletter till de kungliga palatsen (och till White Star Line), men ordet ”crap” kommer från medeltidsengelskan. En roligare historia är att amerikanska soldater stationerade i England under första världskriget såg namnet på cisternerna och började säga ”I’m going to the crapper” och att ordet crap kom därav som någon typ av arméslang.
Idag var vädret som jag trott att det skulle vara: kallt och regnigt. Bra då att vi hade regnjackor och rätt inställning!
Vår plan var att äta lunch på Storbritanniens bästa indoor market, men det var stängt! HUR kunde jag missa att det var en weekend market?!
Besvikelse! Food stalls! Folkfest!
Vi tog en snabblunch och tog oss upp i en dom med 360-utsikt (gratis i Victoria Squares köpcentrum!) och hoppade in i bilen.
Hannes har bästa regnjackan, inköpt i Leicester på vår förra roadtrip.
Familj i förgrund, Albert clock tower i bakgrund.
Google maps ställdes in på Benon beach, där vi hade bokat en airbnb, men på vägen gjorde vi en avstickare till Dark Hedges, en bokallé från 1700-talet som är alldeles speciellt knotig för att bli en naturattraktion. Det mystiska utseendet kvalade in allén till Game of Thrones, vilket skapade en busslasts-press på stället. Vackert men inte supermystiskt. GoT-nördarna såg nöjda ut dock, de lomade antingen allvarliga omkring och kände in den högtidliga stämningen eller studsade entusiastiskt från träd till träd och fotade.
Många av träden har fallit bort under åren, vilket har bidragit till att allén är lite mindre ”dark” än avsett, men nya har planterats här och var.
Vackert litet stopp ändå, värt mardrömsvägen dit (kan jag säga, som slapp köra) där det knappt får plats två bilar i bredd på 90-vägen. Vi var uppe i buskarna några gånger, gah!
När vi kom fram mot Nordirlands norra kust så hade det börjat blåsa otroligt mycket! Lustigt nog hade vi bokat en caravan på airbnb, så den skakade och det lät. Vi gick ner till stranden och njöt av det vilda vädret.
Husvagnsliv!
Ristos pilotbrillor köptes i vår traditionella One-pound-challenge, eftersom han glömt sina hemma.
Vi åt middag på ett jättefint ställe på Magillian Point, och jag åt en god seafood chowder. Servitrisen sa att vädret alltid är så här. Herregud alltså.
Inte världens skönaste säng, så jag sov rätt dåligt efter fyratiden. Vid sex vaknade jag till av att någon ropade “HEY!” av typen “du tappade något!”, men det visade sig vara en mås.
