Category Archives: 2024

Fruktstund på Calle San Quintín

Dags att testa nya smaker! Jag siktade först in mig på den för mig okända frukt som det ändå fanns mest av i butiken, och bad tjejen i kassan att skriva ner namnet (som en annan utomjording: “Excuse me Sir, what year is it…?”).

Just den här frukten ser faktiskt ut som utomjordingsägg från någon science fiction-film från 50-talet. Ljusgröna, nästan fjälliga och doftar absolut ingenting på utsidan.

Chirimoya, är det inte ett underbart ord! För skojs skull skrev jag in namnet i Google translate, och konstigt nog dök översättningen “vaniljsås äpple” upp.

Mycket god! Men jag skulle säga att den var godare i första tuggan än efter en hel frukt, lite mäktig. Smaken är lite vaniljig, och konsistensen ungefär som en kiwi eller en omogen avokado, äts med sked.

Guyaba till vänster, chirimoya till höger.

Vid den andra frukten stod en skylt: Wayawa. Men ett vanligare namn verkar vara Guyaba, som i sin tur heter Guava på engelska. Utsidan ser inte mycket ut för världen men doftar underbart fräscht och citrusaktigt, lite grapefrukt. Jag skulle lätt kunna tänka mig en lemonad eller en drink som smakade som den här luktar! Dessvärre var den inte så god att äta, och en massa småkärnor som var jättehårda och jag tvivlar på att man ska äta dem även om de lätt slinker ner. Väldigt fin rosa färg i alla fall!

Som en bonus får ni hänga med och stå i kö i min lilla Frutas y verduras. Inget för den med kort tålamod kan jag säga!

Tre dagar av fyra veckor

Nu har jag varit i Málaga i tre dagar, och har skapat mig en liten rutin. Det fascinerar mig hur snabbt man (alltså jag, men jag tror det är rätt universellt) omvandlar nya saker till vardag. Det är som att vi går omkring och längtar efter att komma bort från vardagen, men så fort vi gör det så strävar vi efter vardagen igen! Värt att hålla i minnet när känslan smyger sig på nästa gång.

När jag kom fram till lägenheten på Calle de San Quintín var det mörkt och regnigt, men taxichauffören hade ett stort leende och bar min väska till dörren. Det första jag gjorde (innan jag tog av mig jackan!) var att ringa till Risto och säga att jag var framme. Erkänner att det kom en liten tår också, det var en jobbig resa rent fysiskt, och dessutom är det lite melankoliskt att resa utan honom.

Men bara att höra hans röst gjorde allt ljusare, och lägenheten är till och med finare än jag hade föreställt mig. Det är alltid en diskrepans mellan bilder, street view, vad man föreställt sig och sedan hur det verkligen ser ut. Mitt hem den närmaste månaden är stort, fräscht, har perfekt läge och är lagom lyhört. Alltså att jag hör folk som pratar på gatan nedanför, vilket är trevligt, men inte grannar genom väggarna, vilket också är trevligt. Jag tror faktiskt inte att jag har några grannar för övrigt. Det är överhuvudtaget inga turister alls i mina kvarter – lågsäsong!

Igång och jobbar!

Första lunchen – empanada de pollo och mozzarellasallad. Fick ha filt, men ändå!

 

Den första natten var dramatisk, åskan dundrade så sängen skakade. Blixtar lyste upp rummet genom badrumsfönstret som vetter mot en liten innergård. Från innergården lät det som att någon duschade hela natten precis intill min vägg. Hela nästa förmiddag var det skyfall och himlen mullrade dovt oavbrutet. 

Jag hade handlat lite frukost på kvällen, så satt inne med jobb ända tills det lättade lite. Då passade jag på att leta upp en supermercado och köpte det viktigaste: te, olja, salt och popcornkärnor. Palomitas!

Hittade också min lokala frukt- och grönsakshandel och förundrades över hur billigt det är här! Två apelsiner, ett äpple, lök och vindruvor för €2,39. Det finns lite frukter som jag inte vet vad de är, målet är att ha testat alla innan jag åker hem!

På tisdagskvällen kunde jag gå ut på en promenad, och solen tittade till och med fram. Det är konstigt att gå i en stad som känns så uppenbart “medelhavsig”, men så är det kallt och regnigt. Gatorna kantas av citrusträd och jag går i stickad polo och skinnjacka, lite knasigt. När jag kom hem la jag tidningspapper i skorna, men dagen efter hittade jag en hårtork och torkade både skor och strumpor.

Inflikar här ett särskilt tack till Hilda, Rebban och mamma som fick mig att packa just skinnjacka, raggsockor och paraply! Pro move!

Slottsruinen Gibralfaro under regntung himmel.

Jag tror ändå det var bra att det var så dåligt väder i början, så jag kunde sitta inne och vila upp mig efter resan och planera lite. Fördelen med att vara här så länge är att jag kan gå ut på promenad, se något fint eller intressant, kolla upp det när jag kommer hem och sen gå och se det igen. Ny upplevelse för mig!

Och så uppskattade jag det också så enormt mycket mer när det i dag blev sol (precis vid lunchrasten!) och 20 grader. Jag gick genast ut och satte mig på ett café i gamla stan, som är bara tio minuter härifrån. Där fick jag på grund av språkförbistring en semla till lunch, men det är en annan historia.

Bonusspår!

Nä, det blev en för händelserik dag för att låta bloggen avslutas igår! Vi har:

…ätit sista frukosten i The Belfry, nu med salt som jag snodde från gårdagens pub på äggröran…

…fått en efterlängtad munk (Risto)…

…sett en viking utanför slottet…

…suttit i fängelsecell…

…åkt spårvagn på känsla…

…gått på ett museum vi inte visste fanns (som en direkt följd av att åka spårvagn på känsla), National Museum of Ireland Decorative Art & History. Vi fick se en mycket fin utställning med fotografier från Irlands konfliktfyllda period 1913-1923, samtidigt som fotografiet tog steget ut ifrån studiorna till gatorna. Och dansk/irländske designern Ib Jorgensens dräkter.

…hittat en gigantisk marscheringsgård…

…med ett pyttelitet café…

…spontanbesökt Jameson Distillery (fast ingen av oss gillar whisky, så vi gick inte in)…

…fotat en stor klocka som på google maps kallas ”The bell on Bow Street”, men utan att hitta någon info om vad det är för en klocka.

Vi har också…

…blivit nekade lunch på en helt vanlig pub i ett turistområde där servitrisen frågade Hannes ”Is that track suit bottoms?” och sen hävdade att bossen sagt att hon inte får servera folk med track suit bottoms. (Intressant ändå att hon först måste fråga vad det var för byxor! Det var fina byxor, men vi ville inte ge dem någon business när de var såna)…

…ätit en god lunch på inte lika snobbiga Panem vid River Liffey…

…läst på rooftop café medan Hilda var nere på Grafton Street och myste med gatumusikanterna…

…tagit en buss till flygplatsen via lägenhetens tvättrum där vi låste in våra väskor i morse…

Ska du åka buss på Irland, glöm inte att vinka in den!

…och NU är den här fantastiska Irlandsresan slut – utnyttjad till sista minut!

Ireland is good for you

Lite mer som locals med våra Leap cards steg vi på bussen i morse och åkte ända ner till södra sidan av River Liffey.

Det var lite kyligare i dag, och kom några droppar på vägen mot Guinness Storehouse.

Snygg port i The Liberties.

Christ Church Cathedral.

Vilken tur vi har haft med vädret under resan! När vi kollade i förväg såg det ut som det skulle regna hela tiden, men vi har egentligen bara haft en dag med regn och blåst, och så en med lite halvt. Och som Hilda säger så ska det vara lite regn på Irland, det bidrar till atmosfären!

Var där, men gick inte in. SÅ intresserad är ingen av oss.

”Do you want me to take a picture of you?” frågade en uttråkad vakt på Guinness Storehouse… 🤪

Vi dök in i några charity shops och kom ut med fynd i form av kläder (Hilda och jag) och en bok (Risto). Gick ner längs Francis Road med alla antikaffärer och pausade på ett mysigt fik som hette Two Pups.

NU tror jag att vi har varit i precis alla bokaffärer i Dublin…(eller har vi?)

Rolig idé: Blind date with a book!

Efter ett besök på George’s Street Arcade och en pizzalunch på Mani i området Temple Bar, satte sig Risto på original-Temple baren och drack Guinness medan Hannes gick till den allra sista bokaffären (eller var det…?) och jag och Hilda köpte nya Leap cards och tog en sväng på Penneys.

Alla sammanstrålade på baren, sen hoppade vi på en spårvagn uppåt en bit för att leta restaurang för middag.

Det här är lite ovant för oss, att vara på ett ställe i flera dagar! Vi är ganska snabba på att promenera runt och hitta (vad vi tycker är) essenserna i en stad, så “vanligt häng” känns lite konstigt. Men kul förstås!

Vi tog en buss till Drumcondra, ungefär halvvägs hem, och åt en god middag på puben Kennedy’s. I stället för pubquiz så höll Hannes i en spontanquiz om Irland baserat på allt vi lärt oss under veckan. Jag tror att Hilda vann. Skönt att bara ha några minuter hem sen, så vi kunde vila och packa till imorgon.

Imorgon reser vi alltså hem! Så bloggen får sluta här för den här gången. Imorgon hänger vi på stan hela dagen, åker och hämtar upp väskorna hos “the ladies” i lägenheten, och tar flyget på kvällen.

Vad en vecka kan vara lång och händelserik. Tiden går inte alls snabbt när man har roligt, den drar ut sig och blir ett härligt pärlband av minnen! 🇮🇪 🥰

Epic day

Efter två roadtrips i Storbritannien och en på Irland, kan jag med säkerhet säga att det behövs en uppgradering av åtminstone två områden: vägarna och vvs.

För den första skulle man önska att de klippte ner buskarna ungefär en meter extra på varje sida av vägen för att bredda och skapa lite marginaler.

För det andra så har hela Norden haft duschar med tryck och vattenblandare för varmt och kallt i minst 50 år – är det verkligen omöjligt att få till det? På varenda ställe vi har bott har vattnet antingen växlat mellan iskallt och kokhett, sipprat fram så det är omöjligt att skölja ur schampo, eller helt enkelt luktat eller smakat illa.

Värmeinstruktioner i nuvarande boendet, där toafläkten låter som en mindre lastbil och toalett-tanken tar tio minuter att fylla innan det går att spola igen…

Slut på ilsket inlägg från en rufsig och svettig, annars har vi det hur bra som helst!

I dag hade vi för första gången inte bestämt en tid att ge oss av på morgonen, så vi kom ner till stan med buss 16 lite senare. Hannes hoppade av vid en bokhandel som han såg på väg hem igår, vi andra promenerade ner mot River Liffey, där vi sedan möttes.

Ha’penny Bridge, första bron för gående över Liffey.

Vi gick längs floden via Connelly-monumentet till Epic, the Irish Emigration Museum. Väldigt fint museum som fokuserade på personliga historier genom tiderna av emigrering från Irland ut i världen.

Ljudet för grön gubbe här börjar förresten med ett “pju!” som ett skott i barndomens dataspel Space Command. Så varje gång det blir grönt hörs: “pju!” följt av tre till “pju!” från oss (och ibland någon mer turist).

Från museet strosade vi runt utan brådska, (vi har ju nästan två hela dagar kvar), och fikade på Butler’s Chocolate Café.

Jag hängde kvar och läste medan de andra gick till Hodges Figgs bookshop, mysigt. Mycket folk att titta på!

Middagen tog vi på Krewe North, som min kollega tipsat om. Hade bokat för en gångs skull!

Skönt att komma hem igen efter en heldag på stan. Nu har vi Leap cards också, så behöver inte hålla på att ha exakt växel till bussen. Det är riktigt bra busstrafik här! Kommer ofta och alla är dubbeldäckare.