Tag Archives: skyfall

Turistande i Málaga – del två

Igår var det torsdag och jag följde mamma till Maria Zambrano-stationen genom en stad som hämtar sig från extremväder i form av skyfall. Vi såg inte så mycket spår av det på vår väg, annat än utspridd vass och lite lera på sina ställen, och många med kvastar och moppar i händerna. På stationen var dock tåget till flygplatsen inställt, så förmodligen var det lera och vatten nere på spåren. Infon var också stängd och i mopp-läge, men vi fick i alla fall tag på flygbussen och mamma kom iväg ordentligt. Tur att det inte var på onsdagen hon skulle resa!

Mamma reser hem 🥲 Min balkong till vänster med den gula blomman.

En simbassäng på rymmen!

I måndags var det en mötestung dag för mig, så mamma pinnade runt på egen hand och skickade härliga påminnelser om att livet efter pensionen är rätt sweet. På lunchen möttes vi på Calle Jaboneros och strosade runt på jakt efter vattentäta skor till mig, så att jag inte behöver förlita mig på gamla tidningar och ställets hårtork.

Uppdrag slutfört – jag lyckades hitta skor som inte bara var bra, utan även ett perfekt komplement till skogarderoben hemma så jag slapp köpa något i onödan! Mamma har hål i sulorna på sina boots, men slog ändå till på ett paraply, eftersom det är lite hennes grej.

Mamma vid stort träd.

Jag vid ett annat stort träd.

På kvällen var det dags för Move on:s konferens, och styrelsen hade bestämt att bjuda alla medarbetare på lyxmiddag ute på stan! Så generöst!

På jakt efter det perfekta tapasstället snubblade vi över Picassos barndomshem på Plaza de la Merced, och då slog vi oss ner på en restaurang där och gick loss.

På hörnet till vänster bodde Picasso, det är nu ett museum (fast inte det vi kallar ”Picassomuseet ”).

Tittut! Första tapasen – liten burgare med lax, avokado och ost.

Tapas-paella, chorizo, friterad brie med sylt, honungsmarinerad aubergine och patatas bravas med stark sås. Fatta att allt det här plus dryck kostade 500 kronor!

Det är härligt att allt är öppet och stan lever på kvällarna, så skönt med en förlängd sommar! Solen går ner runt 18:30, men temperaturen stannar på ungefär 15 grader. Vi var inne i en secondhand-butik och promenerade sedan förbi romerska teatern och snubblade över en glass på vägen hem.

Nu när de vet att vi har konferenser i Málaga kommer alla att vilja jobba på Move on!

I tisdags tog jag ledigt från jobbet från lunch och mötte mamma nere vid Puerto för att ta bussen upp till Gibralfaro. Ett genidrag visade det sig, det var billigt och bekvämt, och den vägen som vi gick ner sedan hade jag inte velat (kunnat) gå uppåt.

Utsikt in över staden.

Kvinna med utsikt.

La Malagueta med tjurfäktningsarena där det tyvärr fortfarande hålls tjurfäktningar.

Det kändes helt overkligt i solsken och värme att tänka att det skulle komma storm och skyfall på onsdagen, men vi tog det säkra före det osäkra och gick till Picassomuseet efter en liten kaka på Casa Mira.

INGEN KÖ! Häromdagen när vi var på guidade turen slingrade sig kön lång i flera kvarter, och guiden sa att det var bäst att gå vid lunchtid, men att det ändå alltid är köer. Ha! Suckers!

Utställningen fokuserade på Picassos mångsidighet i material och tekniker och var verkligen fin! Mina topp tre favoriter:

Vi hängde på en guide ett tag, men han kastade sig igenom museet med en rasande fart, så vi gick i vår egen takt i stället.

Det blev en lång dag, som avslutades med souvenirinköp för mamma och till slut middag uppe på El Corte Inglés. Vi var supernöjda med allt vi gjort och kände att vi utan problem kunde sitta inne hela nästa dag. Gick förbi en mataffär på vägen hem, men det var lite fler som kommit på idén, så inte mycket kvar att välja på där. Vi hade allt ändå, så det blev lite snacks och vatten, ifall vi skulle förlora ström och kranvatten.

”Har vi kakor till domedagen nu?” ”Creo que sí.”

Ovädret laddar vid bergen.

Mamma är en person som uppskattar väderleksrapporter, hon har minst tre väderappar som hon kollar ungefär varje timme. Det var lugnt i vårt lilla hushåll ända tills SMHI plötsligt under tisdagen inte kunde ge någon prognos för Málaga. Ungefär som i filmen Titta vi flyger, när kabinpersonalen rapporterar om turbulens och att ena motorn slutat fungera och på slutet lägger till “We’re also out of coffee” och folk får panik, steg oron. VAR ÄR VÅR VARNING? undrade hon. VAD ÄR INSTRUKTIONERNA?

Sent på tisdagskvällen fick vi svaret när våra mobiler och min ipad började tjuta samtidigt för ett meddelande från myndigheterna. Så då fick vi förhållningsreglerna: stanna inne, läs infon från Aemet (spanska SMHI) och ge framför allt fan i att åka bil eller motorcykel.

Jag hade rätt många och långa teams-möten på onsdagen, vilket kändes lite overkligt. Sitta och huka mig för varje blixt och dunder samtidigt som min skärm visade kollegor som satt och småpratade i ett tryggt litet rum på Östermalm. Vattnet nådde över trottoarkanten vid ett tillfälle, och det rann in i entrén.

Det lättade lite efter lunch och rann undan, så vi gick ut för att kolla läget. Kändes inte så farligt i vårt område, Frutas & verduras hade till och med öppet. Min värd bad mig att kolla läget i entrén eftersom de inte kunde komma hit, så jag kände mig som en vaktmästare när jag gick och stängde dörrar och tittade till golvbrunnen på takterrassen.

 

Den torra flodfåran fyllde sin funktion och fylldes med vatten från gatorna.

I dag såg jag bilder på gatan där vi satt och åt tapas i måndags, och fattade att vi kom lindrigt undan i vårt område. Gick också förbi flera butiker som hade lera och vass över hela golvet, och många pumpbilar. Överallt folk som svabbar.

Video från Malagahoy.es

Mamma kom hem till Frösunda ordentligt och kan känna sig nöjd med både väder och att hon snittade 25 000 steg om dagen! Det var jättemysigt att ha henne här.

Nu börjar nästa fas, tio dagar kvar att tanka sol, ljus och äventyr!

Tre dagar av fyra veckor

Nu har jag varit i Málaga i tre dagar, och har skapat mig en liten rutin. Det fascinerar mig hur snabbt man (alltså jag, men jag tror det är rätt universellt) omvandlar nya saker till vardag. Det är som att vi går omkring och längtar efter att komma bort från vardagen, men så fort vi gör det så strävar vi efter vardagen igen! Värt att hålla i minnet när känslan smyger sig på nästa gång.

När jag kom fram till lägenheten på Calle de San Quintín var det mörkt och regnigt, men taxichauffören hade ett stort leende och bar min väska till dörren. Det första jag gjorde (innan jag tog av mig jackan!) var att ringa till Risto och säga att jag var framme. Erkänner att det kom en liten tår också, det var en jobbig resa rent fysiskt, och dessutom är det lite melankoliskt att resa utan honom.

Men bara att höra hans röst gjorde allt ljusare, och lägenheten är till och med finare än jag hade föreställt mig. Det är alltid en diskrepans mellan bilder, street view, vad man föreställt sig och sedan hur det verkligen ser ut. Mitt hem den närmaste månaden är stort, fräscht, har perfekt läge och är lagom lyhört. Alltså att jag hör folk som pratar på gatan nedanför, vilket är trevligt, men inte grannar genom väggarna, vilket också är trevligt. Jag tror faktiskt inte att jag har några grannar för övrigt. Det är överhuvudtaget inga turister alls i mina kvarter – lågsäsong!

Igång och jobbar!

Första lunchen – empanada de pollo och mozzarellasallad. Fick ha filt, men ändå!

 

Den första natten var dramatisk, åskan dundrade så sängen skakade. Blixtar lyste upp rummet genom badrumsfönstret som vetter mot en liten innergård. Från innergården lät det som att någon duschade hela natten precis intill min vägg. Hela nästa förmiddag var det skyfall och himlen mullrade dovt oavbrutet. 

Jag hade handlat lite frukost på kvällen, så satt inne med jobb ända tills det lättade lite. Då passade jag på att leta upp en supermercado och köpte det viktigaste: te, olja, salt och popcornkärnor. Palomitas!

Hittade också min lokala frukt- och grönsakshandel och förundrades över hur billigt det är här! Två apelsiner, ett äpple, lök och vindruvor för €2,39. Det finns lite frukter som jag inte vet vad de är, målet är att ha testat alla innan jag åker hem!

På tisdagskvällen kunde jag gå ut på en promenad, och solen tittade till och med fram. Det är konstigt att gå i en stad som känns så uppenbart “medelhavsig”, men så är det kallt och regnigt. Gatorna kantas av citrusträd och jag går i stickad polo och skinnjacka, lite knasigt. När jag kom hem la jag tidningspapper i skorna, men dagen efter hittade jag en hårtork och torkade både skor och strumpor.

Inflikar här ett särskilt tack till Hilda, Rebban och mamma som fick mig att packa just skinnjacka, raggsockor och paraply! Pro move!

Slottsruinen Gibralfaro under regntung himmel.

Jag tror ändå det var bra att det var så dåligt väder i början, så jag kunde sitta inne och vila upp mig efter resan och planera lite. Fördelen med att vara här så länge är att jag kan gå ut på promenad, se något fint eller intressant, kolla upp det när jag kommer hem och sen gå och se det igen. Ny upplevelse för mig!

Och så uppskattade jag det också så enormt mycket mer när det i dag blev sol (precis vid lunchrasten!) och 20 grader. Jag gick genast ut och satte mig på ett café i gamla stan, som är bara tio minuter härifrån. Där fick jag på grund av språkförbistring en semla till lunch, men det är en annan historia.