Nu har jag varit i Málaga i tre dagar, och har skapat mig en liten rutin. Det fascinerar mig hur snabbt man (alltså jag, men jag tror det är rätt universellt) omvandlar nya saker till vardag. Det är som att vi går omkring och längtar efter att komma bort från vardagen, men så fort vi gör det så strävar vi efter vardagen igen! Värt att hålla i minnet när känslan smyger sig på nästa gång.
När jag kom fram till lägenheten på Calle de San Quintín var det mörkt och regnigt, men taxichauffören hade ett stort leende och bar min väska till dörren. Det första jag gjorde (innan jag tog av mig jackan!) var att ringa till Risto och säga att jag var framme. Erkänner att det kom en liten tår också, det var en jobbig resa rent fysiskt, och dessutom är det lite melankoliskt att resa utan honom.
Men bara att höra hans röst gjorde allt ljusare, och lägenheten är till och med finare än jag hade föreställt mig. Det är alltid en diskrepans mellan bilder, street view, vad man föreställt sig och sedan hur det verkligen ser ut. Mitt hem den närmaste månaden är stort, fräscht, har perfekt läge och är lagom lyhört. Alltså att jag hör folk som pratar på gatan nedanför, vilket är trevligt, men inte grannar genom väggarna, vilket också är trevligt. Jag tror faktiskt inte att jag har några grannar för övrigt. Det är överhuvudtaget inga turister alls i mina kvarter – lågsäsong!
Igång och jobbar!
Första lunchen – empanada de pollo och mozzarellasallad. Fick ha filt, men ändå!
Den första natten var dramatisk, åskan dundrade så sängen skakade. Blixtar lyste upp rummet genom badrumsfönstret som vetter mot en liten innergård. Från innergården lät det som att någon duschade hela natten precis intill min vägg. Hela nästa förmiddag var det skyfall och himlen mullrade dovt oavbrutet.
Jag hade handlat lite frukost på kvällen, så satt inne med jobb ända tills det lättade lite. Då passade jag på att leta upp en supermercado och köpte det viktigaste: te, olja, salt och popcornkärnor. Palomitas!
Hittade också min lokala frukt- och grönsakshandel och förundrades över hur billigt det är här! Två apelsiner, ett äpple, lök och vindruvor för €2,39. Det finns lite frukter som jag inte vet vad de är, målet är att ha testat alla innan jag åker hem!
På tisdagskvällen kunde jag gå ut på en promenad, och solen tittade till och med fram. Det är konstigt att gå i en stad som känns så uppenbart “medelhavsig”, men så är det kallt och regnigt. Gatorna kantas av citrusträd och jag går i stickad polo och skinnjacka, lite knasigt. När jag kom hem la jag tidningspapper i skorna, men dagen efter hittade jag en hårtork och torkade både skor och strumpor.
Inflikar här ett särskilt tack till Hilda, Rebban och mamma som fick mig att packa just skinnjacka, raggsockor och paraply! Pro move!
Slottsruinen Gibralfaro under regntung himmel.
Jag tror ändå det var bra att det var så dåligt väder i början, så jag kunde sitta inne och vila upp mig efter resan och planera lite. Fördelen med att vara här så länge är att jag kan gå ut på promenad, se något fint eller intressant, kolla upp det när jag kommer hem och sen gå och se det igen. Ny upplevelse för mig!
Och så uppskattade jag det också så enormt mycket mer när det i dag blev sol (precis vid lunchrasten!) och 20 grader. Jag gick genast ut och satte mig på ett café i gamla stan, som är bara tio minuter härifrån. Där fick jag på grund av språkförbistring en semla till lunch, men det är en annan historia.