Author Archives: Jessica

Med fötterna på jorden

När Hannes är på landet med morfar och ser en älg, säger han “ja, och kolla här – en snigel!!!”. När Hannes är på lekland en hel dag, är hans high att kasta sin keps upp i luften. Och när Hannes följer med pappa och träffar Cup Keeper för Stanley Cup, så är det mest lådan den fraktas i som han är intresserad av. (Undrar om det är första gången någon frågar om han snälla, rara kan få låsa lådan, i stället för att be om att få röra bucklan?)

Men han ställde i alla fall upp på foto, och om femton år kommer han förmodligen att inte fatta hur han kunde hänga så där nonchigt på Mr Stanley. Och om tjugo år kanske han håller den över huvudet.

Från Söder Mälarstrand till Mexiko med farfar i tankarna

Så här vackert är det när man cyklar till jobbet längs Söder Mälarstrand. Och alltid fastnar en låt i hjärnan när jag cyklar där:

Vi lossar sand
ibland
på Söder Mälarstrand
Vi lossar hela dagen
vi var minst femton man
som lossa’ sand
ibland
på Söder Mälarstrand
Vi lossa’ hela dagen
vi var minst sexton man
som lossa’ sand
ibland…

…och så vidare. Den sjöng farfar för mig och min syster när vi var små, och den dyker fortfarande upp lite då och då. Min farfar var en väldigt speciell farfar, och en dröm för barnbarn. Hans specialitet var att fantisera fram lekar och sagor, och han levde sig så in i dem att jag tror att han själv ibland hade svårt att veta var verkligheten tog vid. En gång missade vi middagen för att vi åkte kanadensare i den lilla sjön på landet utanför Norrtälje, och vi var tvungna att ligga kvar inne i vassen för att inte den andra indianstammen skulle upptäcka oss.

En annan gång hittade han på en vattengud som hette Naaga och som försökte dränka alla som badade i poolen på sommarstället i Benidorm. Han kunde hålla andan länge. När man minst anade det dök han upp, denna två meters alltid grymt solbrända man, frustande och spottande och drog ner en förtjust tjutande unge under vattnet. (Under en av hans senare Afrikaresor köpte han med sig en askkopp i form av en svart orm med sju huvuden som kallades Naaga av befolkningen. Det märkliga var att den också var en vattengud.)

Farfar hade världens bästa sagoberättarröst, och när min syster och jag sov över, läste han högt ur Tusen och en natt eller Astrid Lindgrens sagor. Det spelar ingen roll. Spelar ingen roll i Skymningslandet hör jag hans mörka, lugna röst inuti mitt huvud när jag läser om herr Liljonkvast för min egen son. Den rösten var också praktisk när han skulle lugna sina små patienter, däribland oss. Jag har aldrig varit rädd för sprutor när det varit farfar som gett dem. Jag kommer ihåg när vi skulle resa till Thailand, jag var fjorton år och lite skraj för att någon hade sagt att gammaglobulin-sprutan gjorde så ont. “Anticipation – vet du vad det betyder?” frågade farfar, och innan jag ens hann tänka klart, så hade jag klarat sprutan utan problem.

Jag skulle kunna berätta hundra historier om farfar, men jag avslutar här, med det enda råd han gav mig och min man när vi skulle åka till Yucatán. Efter att tyst ha lyssnat när vi berättade om resan, reste han sig och kom snart tillbaka med en liten lapp. Läs och begrunda, och kom ihåg om ni någon gång åker till Mexiko:

Nu är det slut med nödtofsarna

Jag sätter en ära i att alltid ha det nödvändiga hemma, det får aldrig ta slut. När något paket är lite för lätt, eller om jag tar det sista (helst näst sista), skriver jag upp och köper hem. Vänner som kommer och grillar korv hos oss lyfter inte ens på ögonbrynen när en ketchupflaska tas fram skuren i två delar för att komma åt det där sista i korken. Min man är inte riktigt med på noterna, han tycker det är lite överdrivet tror jag.
Andra delen av den här sparsamma, tidsbesparande och miljövänliga vanan (eufemismer är på sin plats i sammanhanget) är att jag alltid ser till att ha rätt saker hemma. Nu har jag dock gjort två oroväckande misstag på kort tid:

Det första var att det plötsligt stod fem tandkrämstuber i skåpet. Plus två barntandkrämer. Ett mysterium som nog får förbli olöst (har säkert något att göra med att jag försökt vara listig i något skede av packningsiver).

Det andra misstaget skedde när jag var på Ica och hade den enkla uppgiften att köpa ett schampo som vi båda kunde använda på gymmet, och flarran ovan blev resultatet från den shoppingturen. Jag vet inte vad som fick mig att tro att min man skulle uppskatta det här schampot – det kan knappast ha varit att det skimrar i grön pärlemor? Identifierar han sig då kanske med den silverskimrande bilden på en långhårig kvinna? Kittlar det hans manlighet att taglinen är “Fresh & Flowing”? Hur som helst, när han packade gymväskan, höll han upp schampoflaskan i en onaturlig vinkel en bit ifrån sig, (ungefär som när han håller min handväska medan jag gör något annat), och sa: “Jessi, jag tror inte att jag har några problem med att vara ‘fed up with emergency ponytails’.”
Så packade han ner den gamla tomma schampoflaskan i stället. Fast ingen kniv att skära den i två delar med.

Don’t mess with Jess!

Hej barn, i dag ska vi prata om bojkotter. Den här bilden visar två av mina hjärtebojkotter. Till vänster ser vi Aftonbladet och Expressen – förmedlare av fusknyheter (“Lindsays Lohans okända partytopp”) och skrämselpropaganda (“Nysning kan vara dödlig folksjukdom”).

Till höger om SOL! och KRIG! ser ni vår närbutik Tempo. En gång i tiden fanns här ett Konsum, dit min alldeles nyblivna pojkvän (numera äkta hälft) sprang för att köpa toapapper, tvål och frukost tidigt en morgon. Vi gillade den där Konsumbutiken, framför allt för att den räddade ansiktet på honom när jag stod där med armarna i kors och hoppade utanför badrummet. (Det var också där en tandborste inhandlades för att ställas i mitt badrum några månader senare.)

Efter att Konsum slagit igen blev det en obskyr affär som senare övergick i kedjan Tempo. Nu blir det väl lite ordning, tänkte vi, men ack vad vi bedrog oss. Bojkotten grundlades när vi fann julöl i hyllan en sommar, och när jag köpte en chokladkaka att skicka till brorsan i USA, och såg att bäst-före-datumet passerats med ett år. Nästa ledtråd till hur det förhöll sig kom när grannen berättade om att hennes mamma anklagats för att snatta. En sak efter en annan lades till listan, och nu är det absolut köpstopp i den butiken sedan ett par år tillbaka. Problemet är bara att något geni i regeringen kommit på att det är småhandlarnas uppgift att leverera viktig post till svenska folket, och av någon märklig anledning blev det just Tempo som fick det ärofyllda uppdraget. Så nu måste man finna sig i att bli övervakad (hur kan en sån liten affär ha råd med så många teveapparater och kameror?!), få postluckan igensmälld på näsan efter en misstänksam blick och att bli stoppad i kassan för genomsökning av vagnen.

Hur som helst, när jag skulle hämta ut mitt senaste paket, fann jag att ett nytt meddelande skulle kommuniceras från Tempo till de uppskattade kunderna. Tydligen är det fler som bojkottar, och i stället handlar på Ica innan de hämtar ut posten, för ett skrynkligt A4 hade smackats upp mitt på glasdörren, vid sidan av den minimala “Välkommen in“-skylten: “OBS! Ni kan ställa era kassar i skåpet vid entrén”. Denna skrynkliga uppmaning upprepades sedan två gånger till innan man kom in i själva affären. Jag tyckte det var bäst att lämna min bebis i entrén, tänk om de trodde att jag stulit henne också! Sen lämnade jag min lapp och i sedvanlig ordning fick jag glasluckan på näsan ifall jag skulle planerat att åla mig in och rycka åt mig något Ellos-paket eller den trasiga bläckpennan som hänger i den där ledsna fjädern.

Men just det. Här är tvåbarnsmammans bojkotter – vi har hela listan! Se hur just din kommun drabbas!
1. Kvällstidningar (because they’re worth it)
2. Tempo (se ovan)
3. (NY!) Onoff (lurade på mig kredit fast jag ville betala direkt)
4. Nestlé (modersmjölkersättnings-helvetet)
5. Siba (vägrade byta ut nyinköpt Palm som krossats, trots drulleförsäkring)
6. Computer City (gick och blev köpta av Siba! I smyg! Bara för att lura oss!)
7. MediaMarkt (ful reklam plus att jag inte gillar gigantiska snorbilliga ställen)

Jag funderar på att häva nr 5 och 6, delvis för att det börjar bli ont om elektronikkedjor, dels för att det var ganska länge sen. De måste kanske få en chans till.