Author Archives: Jessica

Heja Irak! Sport är så kul!

Sergels torg kvart i sex

Vanligtvis brukar man få lyssna till vågskvalp på spa, men den här gången blev det annorlunda. Just när jag lagt mig tillrätta på Stockholm day spa för att bli insmord med kaffe som en annan Kleopatra, satte ett herrans liv igång nere på gatan. Det som först lät som en trafikförseelse som gått överstyr, urartade ännu mer till ett rent kaos med tutor, fyrverkerier och tjut. Efter ungefär tio minuter började jag spekulera med min kaffetjej vad det kunde vara för något, eftersom vi bara hörde och inte såg något. Jag tyckte att det kändes som en demonstration med flaggor och arga marscheringar och tillhörande arga tutningar, men den teorin sprack när enstaka “woohoo!” nådde upp till sjätte våningen. När hon lämnat mig ensam ett tag och kommit tillbaka, sa hon att hon kikat ut och lyckats se glada människor med flaggor, men inte mycket mer. (Det kändes ändå lite skönt att det inte var en urartad demonstration eller någon annan kris… tänk om någon frågade vad jag gjorde just då kriget bröt ut/city eldhärjades/statsministern sköts, och jag bara ryckte på axlarna och sa: “en tjej smorde in min nakna lekamen med kaffe”. Värsta Marie Antoinette!)

För mig finns det två saker som entydigt pekar mot sport:
1. knäppa människor som badar i fontäner och spärrar gator utan att andra knäppa människor i stillastående bilar blir arga
2. knäppa människor som flyttar 24, Bolibompa eller annat viktigt i tablån till förmån för knäppa människor i för stora färgglada kavajer som ger fåniga studiokommentarer till knäppa människor som sopar framför en sten som om livet hängde på det.

Eftersom det här sorterar under 1, återstår bara att lista ut vilken sport det handlar om. Det är ju inget annat än fotboll som kan ge så stora reaktioner, men vad jag visste så var det inget vm, em, os, eller annan förkortning på gång. När jag efter en stund träffade min kompis, var hon något mer välinformerad än jag, och upplyste mig om att det måste vara Asiatiska mästerskapen i fotboll. När vi sen kom ut på gatan, konstaterades att vinnaren var Irak.

Ett mysterium löst – ett annat uppstod. Varför vet min kompis att det är final mellan Saudiarabien och Irak i fotboll? Eller varför vet inte jag det?

Sergels torg, fem timmar senare

Dimmans furste regerar tydligen hos vissa

Harry Potter and the Deathly Hallows.

Ska vi spekulera lite? Dedikationen slutar “…and to you, if you have stuck with Harry until the very end.” “The very end”? Vad betyder det? Äh, skämt åsido, jag bryr mig verkligen inte alls om vilka karaktärer som kommer att dö, jag ser bara fram emot att få lägga mig i kväll och börja läsa sista delen i en väldigt bra serie. De tre första läste jag i ett sträck, men de övriga fyra har inte känts lika roliga att öppna, vet inte varför. För sen när jag väl börjat läsa, så är de alltid riktigt bra, och omöjliga att lägga ifrån sig.

Min man råkade höra en väldigt sorglig konversation i en bokhandel i veckan. En dam gick fram till kassan och frågade nöjt efter Harry Potter, men utbrast när hon fick den i handen: “nej, på finska!”. När kassabiträdet förklarade att den bara gavs ut på engelska den 21 juli, sa hon besviket “men när kommer den på finska då?”. “I mars”, blev det torra svaret. Åh, vad jag tycker synd om den damen. Där har hon laddat och köat och gnuggat händerna av förtjusning för att hon ska köpa boken först av alla till sin avkomma, som skulle kasta sig runt magen på henne och gråtande ropa “mamma, du är bäst i världen, hur har du lyckats få tag på den här?!” och hon skulle bara småle och svara att “äsch då, mamma, hon kan hon! Sätt dig ner nu och öppna boken, så kommer mamma med bullar och rykande choklad.” Så blir det ett sånt antiklimax.

Först hade jag missuppfattat historien, och trodde att det var en liten flicka som stod där med hammare och spargris och vädjade om den självklara rättigheten att få Harry på sitt modersmål. Då började jag nästan gråta för att det var så sorgligt. Nu är det sorgligt på ett annat sätt. Att hon har missat hela grejen, liksom, det är ju samma diskussioner överallt. Alla som skriver om att det är otroligt att finska/svenska barn blir så förtjusta i en bok att de med glädje kastar sig över 600 sidor på engelska. Och om hon visste att den släpptes just den dagen, hur hade hon missat hemlighetsmakeriet kring släppet? Trodde hon verkligen att den finska översättaren skulle få tillgång till boken några månader i förväg? Mysko.

Hurra – hotelltofflor!

Mysig är ett nyckelord i vår familj. Och det här är en av definitionerna av det. En packe med Tintin, ett fräscht hotellrum och all tid i världen. Eller i alla fall fram till klockan nio.
Jag tycker om att ha kvar en uppskattning för det lilla i tillvaron, som att öppna ett skåp och säga “kolla, en extrakudde!” i stället för “varför finns det inget schampo?”. Eller att titta ut genom fönstret och utbrista “vad högt upp vi är!” i stället för “typiskt att utsikten är över ett hål i gatan”. Det är en guldkant som man inte får, utan tar. Skönt nog så verkar vi ha förmedlat den till våra barn också.

Njennä!

Tänk vad modig man är när man är liten! Det kan väl inte bara handla om att man är lyckligt ovetande? Ettåringen åkte rutschkana själv för första gången, och jag fick bara hjälpa till en gång, sen slog hon undan min hand, drog tag i kanten och flög nerför. “Njennä!” sa hon sen. Det betyder “mer”. Jag minns när jag skulle göra en volt från bassängkanten, och varenda sommar var det lika svårt att göra den där första volten. Men när den väl var genomförd, så var det ju inga problem att göra nästa, och nästa.

Det är ju rent halsbrytande aktiviteter man hängav sig åt, hur vågade man?! Jag säger bara en grej: Tarzansväng. Eftersom jag inte är säker på om det är ett vedertaget uttryck eller bara något sollentunianskt, så ska jag förklara: Klättra upp på en av stängerna i lekparken, gärna den högsta, och glid ner så att du hänger i knävecken. Gunga med överkroppen så att du får fart. När du har nått tillräckligt hög fart, släpp knävecken och landa på fötterna. Lätt som en plätt! (Nej, självklart gjorde jag inte det här själv, jag hade trots allt lite självbevarelsedrift. Däremot var min storasyster kungen över stora lekis, och svingade sig glatt från stång till annan till marken med rumänsk avslutning medan jag mest satt och tryckte uppe på taket till “trädkojan”, där jag ålat mig ut genom fönstret, som om det skulle vara något slags bragd.)

Det roligaste som finns på teve är America’s funniest home videos. Det finns inte mycket annat som visas som bubblar skratt i mig på samma sätt som det programmet. Och det allra roligaste är när vuxna ska göra barngrejer och det blir alldeles fel. Tjock tant på pytteliten rutschkana ner i bassäng – bassängkanten brister – asroligt! Pulkaåkning in i en snöhög, alternativt ner i en bäck, jag känner skrattet bubbla i bröstet bara jag tänker på det! Nån som är på gott humör och ska spexa lite för sina vänner eller sina barn, så blir det bara pannkaka. Det är omåttligt roligt.

Som i vintras, när första snön vräkte ner, och det var en sån där härlig utedag för hela trakten. Alla var i backen, men backen var lite för liten, så det passade sig inte riktigt att de vuxna skulle släppa fram sina inre leksugna femåringar… Det här struntade killen med toppluva i när han med dotterns stjärtlapp i högsta hugg tjöt “se upp i backen!” och tog fart. Jag såg liksom allt från att idén formade sig under tofsen till det katastrofala slutet, därför var det extra roligt att se vart den där entusiasmen ledde. Var gick det fel, liksom? För mig som sett hela processen var det bara en naturlig avslutning att killen rasade in i en grupp småttingar och verkligen slog undan benen för dem – de föll som käglor. (Självklart gjorde ingen illa sig, sånt brukar snabbt lägga band på komiken i det hela.) Men det var så roligt att se honom ragla upp med snö i halslinningen och toppluvan lite på sned och ursäktande borsta av småttingarna samtidigt som han försökte gömma ansiktet för föräldrarna. Jag ville nästan gå fram och skaka hand, tacka honom för en gott utförd sketch.

Så jag hoppas att någon var där i buskarna när jag skulle visa familjen hur man hoppar från en gunga, och flög rakt in i staketet (aj) efter ett ha studsat en gång på marken (aj). Det var inte läge att dra ett malligt streck i sanden med foten där inte. Ingen liten snorunge slår det där.

Säg efter mig: Mamba

Man vet inte så mycket om Finland egentligen (bespara mig gärna standardfraserna ni kan på finska – när jag ler så där artigt betyder det mest att jag gillar ER, inte DET…). Skulle jag be vem som helst i Sverige att nämna några namn från den finska musikscenen, så är det väl The Rasmus, Nightwish, eventuellt Bomfunk MC och (ve och fasa!) M A Numminen eller Arja Saijonmaa. Jo, de finkulturella tillägger förstås Sibelius – nationalskalden! Men eftersom jag för åtta år sedan träffade en finsk kille och blev så där alldeles upp över öronen förälskad, så är jag ganska involverad i det finländska kulturlivet. Speciellt som en av mannens bästa vänner är Finlands Per Gessle (hm, det där testade jag för första gången nu, men jo, jag tror att det är motsvarande).

Så en sån här vägg trodde jag inte att jag skulle få se utanför Graceland, men varje gång vi kommer på besök hos Tero, tronar en ny guldskiva på väggen. Coolt!