Tag Archives: England

A Day in the Life

Jag var uppe redan före sju för att lägga fyra pund i vår dygnsparkering, och kunde inte somna om. När de andra vaknat så gick vi och åt frukost på Starbucks och promenerade sedan ner mot Albert Dock. Smidiga som vi är, så hade vi bokat biljetter till The Beatles Story i förväg och skrivit ut på hotellet, så vi gled förbi kön igen. 😎

En av mina favoriter – affischen som inspirerade John Lennon till att skriva Being for the benefit of Mr Kite.

Det var ett fint museum, även om vi vet ganska mycket om Beatles och musiken, så var det en del guldkorn. Och kul för H2 att få höra hisorien om The Beatles, och varför de är så speciella. Jag blev sugen på att lyssna på musiken igen, det var ett tag sen!

By the waterfront. Med kaffe i Beatlesmugg.

Vi tog en liten sväng förbi hotellet Malmaison, där vi läst att de för en begränsad tid serverar svart glass framställd av “kokosnötsaska”. Ingen aning om vad som är så bra med det, men något som är limited time only är alltid lite roligt. Restaurangpersonalen var lika ovetande som vi, det var fyra personer inblandade innan de till slut fick tag på någon som gjorde glassen åt oss.

Värt en liten väntan! Glass på kokosgrädde med candy popper och mynta strösslat ovanpå.

Det är jättekul att det är så mycket musik i hela stan, vart man än går så hör man livemusik från pubarna. Vi gick förstås till Mathew Street och ner i The Cavern Club, det var en rolig upplevelse. Coolt att vara där de spelat, och särskilt efter att vi hört fansen i audioguide på The Beatles Story berätta hur det var på klubben – dank, hot and smelly.

Några gick överstyr i museishopen.

När man blir lite trött på att titta och lyssna på Beatles, så kan man gå på stan och i affärer i stället. Vi åt en sen fast jättegod lunch på snabbmatsstället The Olive Branch och hit the stores.

När allas mobilbatteri var slut, så möttes vi på hotellet och vilade lite innan vi gick och åt på Wahaca.

I morgon har vi Manchester på schemat. Vet inte riktigt vad vi ska göra där, det dyker inte upp jätteintressanta saker på googlingarna. Men jag kanske köper ett par manchesterbyxor, jag har inte haft såna sen jag var typ elva?

Brittiska spaningar

Något som jag aldrig tidigare tänkt på, är att “tea” alltid utan undantag betyder te av smaken English Breakfast. Man frågar inte ens vilken smak som önskas – är det tea, så är det den. Inte gott. Alls. Ska man ha en annan smak, så heter det “speciality teas” och kan finnas lite olika sorter (men sällan särskilt gott).

En annan spaning är att det finns väldigt många hundar här, både i England och i Wales. Utanför nästan alla affärer och caféer finns vatten till hundarna, och det står ibland skyltar där hundar är förbjudna, ungefär som att de är välkomna precis överallt annars.

Något annat det finns mycket av i Wales är får. Kor står alltid ihop, men får är av någon anledning helt utspridda, små vita tussar över kullarna.

Får i Breacon Beacons nationalpark.

Vidsträckta gröna kullar när vi stannade för att titta på utsikten och packa om väskorna.

Vi ville inte äta frukost på Mount Pleasant, så vi stannade i Brollyn på ett fantastiskt mysigt café i kanten av nationalparken innan vi åkte vidare mot Hay-on-Wye, ett tips från Ristos agent.

God och mysig frukost!

Hay-on-Wye är känt för alla sina bokaffärer, både nytt och second-hand. Rolig sak att vara känd för!

Böcker även utomhus.

Den här har ett tema som jag gillar: Murder & Mayhem.

Vilken skillnad mellan den här byn och Aberdare! Massor av mysiga caféer och bokfynd.

The River Wye.

Det är korta avstånd på den här roadtripen, idag körde vi vår hittills längsta bilresa, lite över tre timmar.

Smalaste vägen hittills.

Som Liverpool-bandet Gerry and the Pacemakers inte sjöng: “Tunnel under the Mersey, cause this land’s the place I love, and here I’ll stay.”

Vi kom in i Liverpool vid femtiden, checkade in på ett jättefint hotell (Liverpool Inn) i city centre och tog en sväng upp mot katedralsgatan som var en av gatorna hotellägarna tipsade om att se idag, medan dekorationerna från graduation ceremonies fortfarande var kvar. I den stora katedralen (som är Storbritanniens största!) hade ett av universiteten haft sin ceremoni.

Vi åt på Shiraz Palace, turkisk/persisk mat, jättegott!

För en gångs skull var vi på rummet och i säng ganska tidigt. Skönt att läsa, blogga, kolla på teve. I morgon gör vi stan, och stannar här en natt till!

Druider, romare och andra typiska britter

När man ska besöka Stongehenge är det numera obligatoriskt att boka biljett till en särskild tid. Vi bokade 9.30-10, för att vi läst att turistbussarna kommer runt 10. Så i går kväll ställde vi klockan för första gången, sa till Andy att vi ville äta frukost halv åtta och sov gott. På morgonen gick tiden lite snabbare än vi tänkt, mest på grund av att tvätten skulle hängas och frukosten lagas. Så himla god frukost!

Vi åkte lite sent från Garden House, men skulle ändå hinna till vår slot, ganska precis.

“I just love to be on the road again…” 😳

Klockan 9.40 kom jag fram till biljettluckan, medan familjen letade fram alla paraplyer och regnjackor, vi hann!

Hilda är jätteduktig på engelska och lyssnade utan problem på guiden.

Hannes går all in i sin brittiskhet.

Hett tips för Stonehenge: audioguide var jättebra – väldigt intressant och lärorikt. Det som var mest överraskande var att höra att stället varit en helig plats så länge. Redan 500 år innan Stonehenge restes så fanns det gravar och andra mystiska konstruktioner här. Och fascinerande att de ändå lyckats stå kvar så länge, trots folk.

Än en gång undvek vi alla köer, när vi vände tillbaka till visitor centre så var det så mycket folk att de inte väntade på bussen, utan promenerade hela vägen till monumentet.

Min nya gula regnjacka fick testas!

När vi kände oss klara med Stonehenge, tog vi bilen vidare till Bath. Många har tipsat om staden, och den var verkligen annorlunda än väntat. På håll såg den ut som en italiensk stad, med blekgula stenhus på kullar, och väl i staden var det annorlunda små butiker med fina store fronts i glada färger som i New York.

Vi fikade på en bro över Avon.

En Bath-gata.

Jag gick in själv på Roman Baths, medan de andra gick runt på stan och upptäckte (inspirerad av att vi syskon gnällde oss ur ett Bath-besök 1989, så mamma fick gå själv). Det var en fin utställning och bra audioguide, men inte mycket kvar från romartiden.

På de här pelarna låg golvet, så skickade de in ånga från källan emellan och voila! Golvvärme! De där romarna…

Storbritanniens enda varma källa, man förstår ju att de tyckte det var magiskt att få hett vatten rakt ifrån marken.

Jag var trött, hungrig och därav tjurig när jag kom ut, så vi panikhittade ett café där familjen matade mig med sparrissoppa så vi kunde leta upp ett fik i lugn och ro sen.

Efter fikat körde vi hem igen. Det är roliga ortsnamn här, igår åkte vi till exempel förbi byn Tiddlywink 🙂

Det var skönt att komma till vårt rum och vila lite. Risto och jag bokade hotell för närmaste dagarna, sen gick vi alla till lokala puben i spöregnet och åt. Verkligen god mat! Jag tog halloumi med sallad och vitlöks-/chilichutney, Risto åt chicken cider pie. Perfekt avslutning på en väldigt brittisk dag.

Liten dörr till Grittleton House i vår by.

Biodomes, bilmanövrar, Bristol och B&B

Det var ganska varmt i vår snoozebox på natten, ac var trasig. Vi var uppe några gånger och öppnade dörren en stund. Första regnet på resan föll på morgonen, så det var svalt och skönt. Vi fick frukost och gick ner till själva Eden Project när de öppnade.
Det är verkligen ett spännande projekt – från en krater med grus har de byggt upp en fantastisk trädgård och stora biodomer, en med regnskog och en med medelhavsväxter.

Allting i området fokuserar på hållbar utveckling, från odlingarna och forskningsprojekt till maten som serveras.

Spolar med regnvatten!

Tummelisa i regnskogen.

Ut på vägarna igen, med sikte mot Bristol! Vi hade bokat ett B&B i en liten by som heter Grittleton, ungefär 45 min utanför Bristol, men vi ville se stan för att bestämma om vi ska dit sen eller hoppa över.

Vägarna är nästan som nergrävda i marken, det är kullar i stället för diken bredvid på båda sidor. Och när det kommer träd, så är de beskurna rakt av mot vägen, så ofta kör man som genom en grönskande sal. Vackert, men som sagt läskigt när det är för smalt och kommer möte.

Vi tog en omväg via Tintagel, som enligt legenden skulle vara King Arthur’s ställe och “where history meets legend”, som Cornwall-broschyren sa när vi stannade och åt på The Mill House (efter en skräckfärd där jag faktiskt blundade en gång när vi vände bilen).

Hannes utanför fina The Mill House Inn.

Tintagel var snarare “where souvenir shops meet the French/Germans”. Proppat med turister, och ruinerna efter slottet Tintagel var så subtila att vi nöjde oss med att titta på det fina gamla posthuset och åkte vidare. Det var typ tretusen trappsteg också, så det hade inte funkat ändå.

Men igen – så är det med roadtrip: planer görs och planer ändras. Vidare till Bristol, som var fint och soligt.

Bristol Cathedral.

Kollade lite på Wimbledon på torget.

Banksy är från Bristol, så vi kollade på maps var konstverken fanns, men det blev så kallt och sent att vi bara tog de i närheten.

Well-hung lover av Banksy.

Vårt B&B ligger i en by med 500 invånare, mycket pittoreskt. Här stannar vi i två nätter, så vi tvättar kläder och planerar lite vidare, eftersom inget är bokat framåt.

Det som är så roligt med roadtrip är att man kan vakna i ett stort hotellrum i Weymouth med lyxig frukostbuffé och dusch, för att sedan somna i en återanvänd fraktcontainer djupt inne i Cornwall, till ljudet av sjungande backpackers och grannens toalett. Kontraster. I dag var det inte så mycket kontraster i naturen, men vi fick ändå uppleva mycket mer än man tror man ska hinna på dagens timmar.

Vi började med tajta gator igen, som här i Abbotsbury.

Jag sitter i bilen och försöker göra mig så smal som möjligt, tror att det funkar. När vi kom ut i öppna landskap såg det ut precis som jag föreställer mig engelsk landsbygd: gröna kullar med utspridda får så långt ögat kan nå.

Nästa stopp blev Bridport, mer känt som Broadchurch. Oerhört vackert med klipporna (hela kusten kallas Jurassic Coast på grund av att klipporna visar den geologiska historien 185 miljoner år tillbaka).

“Polishuset”

Barnen badade igen, den här stranden hade småstenar som blev lite smärtsamma efter några vändor upp och ner i den djupa sanden.

Några våfflor senare tog vi bilen ut ur stan igen och åkte vidare västerut. Vi bestämde oss för att ta vägen förbi Torquay och kolla lite var Agatha Christie hängde när det begav sig.

Vackert och dramatiskt i Torquay.

Vi gick längs seafront och sen igenom staden. Fin och lugn stad! Vi knappade in nästa destination i bilens gps och körde mot Eden Project, där vi bokat en natt i en “snoozebox”, en omgjord container som ganska mycket liknande en båthytt, men väldigt fint gjort!

Vi beställde “hem” indisk mat som vi åt utanför containrarna och gick och la oss lite tidigt för en gångs skull. Det tar på krafterna att planera hela tiden, snart måste vi bestämma ungefär hur vi ska åka de närmaste dagarna, vi har bara bokat boende till på onsdag.