Om inte om fanns, skulle valet vara lätt

Undrar vad det är som luktar så där mysigt i skolan?

Jag fasar för föräldramötena i skolan. När vi är på informationsmöten kommer de märkligaste frågor upp. Eller vad sägs om:

– Om man måste lämna åtta, och skolan börjar halv nio, blir det inte rörigt för barnen då, att bara vara en halvtimme på fritids?
– Nej, som sagt kommer sexåringarna att vara i samma lokal för fritids och förskoleklass, och dessutom börjar de äldre barnen åtta, så sexåringarna blir själva där den halvtimmen.
– Ja men om man kommer kvart i åtta då? Då blir det väl rörigt?
– Nja, barnen kommer som sagt att vara tillsammans med sin grupp och med samma vuxna.
– Men tänk om de känner sig otrygga då, när de ska gå till fritids och sen plötsligt till skolan?
– Det är bara en dörr emellan fritidsrummet och skolrummet. De kan prata med en kompis och inte ens märka att de “gått till skolan”…
– Ja, men OM man till exempel stukar foten och så startar inte bilen, så kanske mitt barn tappar en tand under natten och frågar hur barn blir till på vägen till förskoleklassen…DÅ blir det väl rörigt? Eller hur?

Vad är det med föräldrar som alltid ska dra upp konstiga detaljerade frågor på såna här allmänna möten? En förälder frågade fyra gånger om storleken på grupperna:

– Om det är 50 sökande, så gör ni två grupper, men om det är 53 sökande då?
– Vi kommer att göra grupperna när vi har alla sökande, så vi kan tyvärr inte säga mer än så om det nu.
– Men om det är 56 sökande, gör ni tre grupper då?
– Då kan det säkert bli tre grupper, vi har lokaler för det också.
– Men tänk om det är 60 sökande! Hur många grupper bli det då?!
– Om det är 60 sökande, så delar vi dem nog på tre grupper, men vi kommer som sagt att planera det när vi har fått in alla ansökningar…

Och där bröt han av, vilket var tur, för vi började bli hungriga och hade ingen lust att höra vad som skulle hända om det var 61 sökande. Ve och fasa, kommunen skulle braka ihop under bördan av den extra tankekraft som skulle behövas.

Handsken upplockad

  1. Jag skjuter aldrig upp något, det är min första sanning. Utmaningar ska antas, och det så snabbt som möjligt. Ibland tycker jag att det här är en bra egenskap, ibland förstår jag om andra tycker att det är asjobbigt.
  2. Jag tror att jag klarar av allting, dessutom tror jag att jag klarar det själv. (Ja, det har hänt att jag har hamnat i jobbiga situationer på grund av att jag överskattat min fysiska förmåga, eller för att jag velat bevisa att “kvinnor kan”.) Mina två förlossningar har säkert också bidragit till att jag tror att jag är en superhjälte.
  3. Jag har svårt att låta dumhet passera. Det finns de som kan tycka det är lite harmlöst och roligt att lyssna på någon som säger dumma saker, men jag vill bara trycka till dem. Som till exempel när vi reste i USA år 2000 och träffade en kille i Los Angeles som ville hålla kontakten med oss för att han behövde hjälp att introducera något som kallades internet i Sverige, eftersom vi inte hade något…jag höll på att dö av återhållen trycka-till-vilja, medan min man mest spelade med och tyckte det var hur roligt som helst.
  4. Jag har en bild av mig själv som 22 år. Jag är osäker på vad detta innebär, jag vet bara att varje gång någon undrar, så är jag på vippen att säga “22”.
  5. Jag blir sällan arg på riktigt, men när jag blir det, så är det nästan alltid på grund av slöseri, orättvisa eller våld.
  6. Jag tycker att jag är bra på det mesta som jag tar mig för.
  7. Jag älskar sällskap, men har ibland svårt att komma ihåg det. Jag blir lika överraskad varje gång jag inser att jag är en social person.

Det var svårt att koka ner det till sju, jag har ju ändå lärt känna mig själv ganska väl under mina 22, vänta, 30 år. Utmaningen om sju sanningar går nu vidare till Brice Lord och Pappa + Junior.
Regler:
Länka till den som utmanat dig.
Berätta sju sanningar om dig själv.
Utmana sju personer (hm, det blir två här).
Lämna ett meddelande till dem du utmanar.

May the truth be revealed!

Att få en bit av farmor

Försäljare må iakttaga försiktighet.

Farmor skulle ha älskat att se oss i dag. Hon skulle ha myst över hur vi tog upp något ur en låda, ropade ut “är det någon annan som vill ha den här vasen/asken/figuren/broschen/boken?” och sedan med ett tyst jubel fick lägga den till högen med minnen från en farmor som inte var som någon annan. Min käraste skatt från i dag är godisskålen från Marocko. Den står redan på ett skåp hemma hos mig, jag går fram hela tiden och lyfter på locket, men det kommer inget godis.

Det finns andra mystiska prylar, som nog inte kommer att hamna hos mig. Som den uppstoppade ugglan ovanför ytterdörren, en gång placerad där för att släppa något otrevligt på oönskade besökare. Den tanken tilltalade farmor.

Sorgligt, gulligt och roligt

En varm kille, och extatisk.

Det var en känslomässig dag på många sätt. Ceremonin för min älskade farmor, som blev en ängel i julas, var vacker, sorglig och väldigt farmorsk. Det var skönt att tillbringa kvällen tillsammans med familjen, och vara så glad att jag fortfarande har dem hos mig i många år framöver.

Någonting har tagit åt min bror. Kanske har han också haft en extra känslomässig vecka, eller så har han helt enkelt så mycket kärlek till världen att det bara svämmar över på märkliga ställen. Han har tydligen skickat ut den här rufsiga valphälsningen till alla sina Facebook-kompisar, utan att veta om det förrän en av dem skickade ett meddelande tillbaka. “Jävlar! Nu går jag ur Facebook!” sa Jocke, medan Jenny och jag skrattade så vi tappade andan när vi sökte upp hans vänner en efter en och såg samma valpar plira mot oss från varenda wall.

Det var längesedan jag skrattade så mycket. Jag vet inte vad som är roligast – att han har skickat ut det till alla, att han inte gillar hundar, eller att bara en har reagerat!