Kan själv

Jag känner mig mäkta stolt över mig själv. Och inte för att vi har bott i fyra år i vår lägenhet och aldrig riktigt, riktigt fått spishällen så där glänsande som den var när den var ny, utan för att i dag, mina vänner, har jag skrivit kontrakt med en hemservice-firma!

Egentligen har jag inte vetat vad som tagit så emot med att anlita städhjälp tidigare, men nu tror jag att jag har det: Jag är i allmänhet emot att betala för något som vi kan göra själva. Det tog några säsonger för R att övertyga mig om att det var bra att låta någon annan byta våra däck, särskilt som det faktiskt var lite mysigt att vi gjorde det själva på den där gamla svarta bmw:n eller lilla röda Fucken. Efteråt, det vill säga. Inte när vi frös om fingrarna och fick hoppa på fälgkorset för att få upp de där jävla skruvarna. (Ett år bröt vi faktiskt av inte bara ett, utan TVÅ fälgkors. Då känner man sig lite stark. Och dum.)

Hur som helst – i dag träffade jag en kvinna från hemservice-företaget som berättade allt om den förträffliga lösningen på alla våra problem. Jag fick hela tiden hålla mig för att inte säga ursäktande saker om hur det ser ut hemma hos oss, jag hade bestämt mig för att inte göra det. Det är så lätt att börja tramsa om “oj, här var det inte så rent”, fast jag vet att det är helt normalt smutsigt och stökigt här hemma. Så jag bet mig i tungan och sa vid vissa ställen helt enkelt “här får ni torka där det går”. Men det var lite roligt att se hennes reaktion på den stora hockeytrunk som fyller halva gästtoaletten: “Ehm, jaa-ha. Brukar ni ha…*letar ord*…den-där här inne?” “Nejnej”, sa jag muntert, “bara under vintern! Här får ni torka där det går!”

Nu är jag upprymd och förväntansfull över hur glänsande vårt hem ska bli och hur mysigt hela familjen ska ha det i soffan de där stunderna när vi tidigare irriterade oss på – eller ännu värre – gjorde något åt det där under diskbänken eller badkaret. Rapport följer!

Du har vart på killkalaaaaas!

Visdomar från Mxyplyzyk i New York…

…och det för oss osökt till att vi nu har bjudit in till vårt första riktigt stora barnkalas. 15 killar kommer hem och röjer hos oss nästa lördag. När jag berättade för min mamma att det var dags för barnkalas, så vinglade hon nästan till lite där hon stod, och utbrast “puh! Jag kommer ihåg de där kalasen!” på ett sätt som gjorde mig lite orolig och full i skratt på en gång. Det var ju jätteroliga kalas! (I alla fall mina – men sen när jag var 14, och tillräckligt stor för att hjälpa till vid lillbrorsans kalas, så såg jag för första gången hur ett kalas kan vara jobbigt också. Tack för alla mina fina kalas, mamma! 🙂 )

Något som vi har varit förskonade från hittills är problemen kring vilka barn man ska bjuda. Tidigare år har kalasen varit för våra kompisars barn eller grannarnas barn, och på senare år dagisbarnen i samma ålder. Det blir ju bara runt 5-6 barn. Med skolstarten följde att kalasgruppen plötsligt vuxit till 31 presumtiva gäster, och man börjar genast försöka dela av någonstans. Efter många funderingar fram och tillbaka, har vi bestämt oss för att bjuda alla killarna. Hur man än vrider och vänder på det, så är det den enda uppdelningen som inte gör någon ledsen eller utanför. Alla barnen verkar vara helt ok med att inte bli bjuden/bli bjuden på grund av sitt kön.

Själv har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om att bidra till att dela upp klassen i pojkar och flickor, men jag ser inget annat sätt att göra det på just nu. Smarta förslag mottages gärna (inför nästa år då), men det är säkert ett problem som funnits sedan klasskalas uppfanns.

Snart en annan vy

Katarinahissen den 7 november 2008.

Museifredag på Stockholms stadsmuseum denna gång. Jag som bara har följt diskussionerna om nya Slussen med en förströdd frukostbläddring, upptäckte att det är här som förslagen presenteras. Arkitektmodeller är alltid fina och spännande, men ännu finare är den stora 1800-talsmodell på slottet Tre kronor som finns på museet. Se den!

Nästa museum kanske får bli Arkitekturmuseum…jag har velat se pepparkakshusbidragen typ…jämt! I år är Året det blir av.

Monstren är tillbaka igen

Dit allting kommer.

Nu har jag varit på SL:s hittegods för andra gången på kort tid. Jag har aldrig riktigt trott att det varit möjligt att få tillbaka något som man har glömt på tunnelbanan, men här är beviset för motsatsen. För en månad sedan hämtade jag en skolryggsäck där, och i dag var jag där igen för att gräva fram några fler borttappade föremål. Jag kan tycka att det är så gulligt, hur de sorterar och fixar på skrangliga hyllor märkta med frystejp, det känns lite ideellt. Och det är det väl nästan också, med tanke på att man bara betalar 20 kr för det man hämtat.

Tyvärr fann jag inte mina egna handskar (svart, skinn, 1-3 november), bara ungefär 70 andra. Däremot blev jag så upprymd när jag hade letat igenom kepshyllan (blandade färger, oktober) och vanthyllan (svart, stickat, 15-31 oktober) och funnit både Hannes vantar och keps, så när jag gick fram till disken utbrast jag: “Jag hittade inte mina handskar, men jag hittade de här!” Då hejdade sig mannen, tittade upp på mig med smala ögon och sa “vad menar du?”, varpå jag sa “nej, nej, de här är också mina!” med en nöjd min som kanske inte passar sig för någon som tappat bort tre saker på två veckor. Mannen höll tveksamt upp de små svarta vantarna med självlysande monster på och sa skeptiskt “är de här dina?”

Det tycker jag var jätteroligt.

Hur som helst, jag fick med mig både monstervantar och Canada-keps hem, och min sorg över mina egna handskars öde mildrades av att Hannes sa att jag är hans skatt och att han inte skulle byta ut mig mot hundra glassar. Fattar ni! HUNDRA!

Jag finns, därför tävlar jag

Dagens långa arm.

Höst i Hudiksvall, gräsmattan var full av äpplen. Perfekt för en liten tävling – vem kan träffa ett uppkastat äpple i luften? Som vanligt i vår familj, så blir tävlingen snabbt på fullt allvar och ingen får gå in förrän någon verkligen har krossat det där äpplet. Ropet “pull!” skallade över området tills gräsmattan var tom. Och ingen träffade. Suck.